Färgtv. Eller det här med att sluta med Cipralex

Jag tänkte att någon kanske var intresserad av hur det går för mej utan mina antidepressiva tabletter?
Inte?
Nä, men då skriver jag för min egen dokumentation då :)
Fast det tror jag nog att ni är. Jag skrev ett inlägg (eller jag har skrivit flera, men det första i raden) om att vilja sluta med Zopiklon (insomningstabletter som är vanebildande) 2013 och det inlägget ligger... fortfarande... på listan över mest lästa inlägg varje månad. Varenda en sedan december -13.
Det här är vanliga mediciner som många vill, men känner stor oro över, att sluta med.

Hur som helst. Jag slutade med mina antidepressiva Cipralex som jag ätit i åtminstone 7-8 år och som jag fick utskriven för att jag hade en lättriggad, hög ångest.
För nån månad sedan fick jag för mej att pröva utan, jag trappade ner och tog en pilla varannan dag under några veckor för att därefter sluta helt.
Och från början märkte jag absolut ingen skillnad alls, jag blev förvånad men lättad.
Sen hände det nåt. Jag antar att det tog ett tag för läkemedlet att helt gå ur kroppen.

Under mina år med Cipralex kände jag mej helt som vanligt. Jag upplevde kontakt med mina känslor. Jag har alltid varit en känslosam människa som lätt blir betuttad, lycklig, olycklig, arg  och det var jag under alla dessa år med. Trodde jag!
Men nu, jag vet inte riktigt hur jag ska beskriva det. Det är som en gammal svensk film som plötsligt fått färg eller som att jag tycker mej se hyfsat bra utan glasögon och därför har dem allt för sällan men märker då jag sätter på dem att allt får detaljer. Träden är inte bara gröna, de har blad.
Lite så är det. Jag känner mej som om jag legat i dvala och vaknat.
Jag blir så mycket mer och lättare glad/ arg/ ledsen/ orolig/ lycklig nu.
Jag blir till å med lättrörd igen. Det har jag inte blivit på... jag vet inte hur länge och trodde var en effekt av att jag är äldre, mer luttrad.
Det är som att befinna sej i en känslomässig torktumlare och det låter kanske svinjobbigt men jag tycker att det är underbart!
Jag känner LIVET på ett annat sätt.
Vem vet, nu när jag är så glad å tacksam gå jag kanske och blir kåt med?
Hur länge jag kommer orka med att tycka det är underbart (om det nu inte ställer in sej så småningom) har jag dock ingen aning om.

Så så var det med det. Det går bra. Det känns skitbra!
Men jag vidhåller att jag inte skulle se det som någon som helst prestigeförlust om jag skulle behöva börja med dem igen.
Det är en väldigt bra medicin, en livräddande medicin. Depression kan faktiskt vara dödligt. Behöver man så behöver man. Uppmanar ingen att utan eftertanke och noga övervägande, gärna ihop med sin doktor, sluta med sin medicinering för att kastas in i en "färgtvupplevelse."

Puss/ Asta