O maj gadd Magda Gad

Här om dagen var det då dags för journalisten och krigskorrespondenten Magda Gad att vara sommarvärd i P1 och jag som så många andra kan jag tro hade väntat på just henne.
För redan innan så visste jag ju att hon är en sjuhelvetes kvinna, orädd som fan själv.
Hon har rapporterat från massor av farliga platser i världen, sett saker som skulle fått vem som helst att lägga benen på ryggen å fly, sett grymhet som skulle placerat de flesta av oss på en psykiatrisk avdelning efteråt.
Nu senast har vi via Expressen fått följa henne inifrån Irak, bara nån kilometer från stridigheterna med IS.
När hjälporganisationer backar för att det är för farligt, då står Magda Gad kvar.
Driven av en envishet att visa världen vad fan som pågår.

Och sommarpratet handlade mycket om just det här.
Dammiga barn som ligger på gatan sargade efter bomber medan livet rinner ur dem. Femåringar som stå med hela sin förtvivlan mitt framför henne då hela familjen är utplånad. Våldtagna kvinnors berättelser. Mödrar som tvingas uppleva hur döttrarna blir gruppvåldtagna. Ebola. IS som hugger huvudet av unga pojkar. Helvetet på jorden, så mycket grymmare än vad koranen och bibeln någonsin kunnat måla upp tillsammans.
Emellanåt är det outhärdligt att lyssna på. Jag både gråter, förfäras och får pausa i mitt lyssnande.

Men jag visste allt detta. Jag visste att Magda Gad sett alla dessa fasor.
Jag funderade först efter att ha hört programmet hur det ä möjligt att bli så där förbannat stark som hon är.
Visst... hon är uppvuxen i ett idylliskt Dalarna med föräldrar som älskade varandra och henne. En barndom som stärkte och omhuldade, men ändå?
Hur är det möjligt att bli så otroligt modig och hel?
Men sedan kom andra tankar. Nya frågor...
Magda berör flera gånger i sitt sommarprat men utan djupare analys att arbetet är viktigast för henne. Kommer före allt annat. Kommer före alla andra.
Sin mamma, sitt syskonbarn, sina vänner, sitt Dalarna.
Det finns alltid något krig som utkämpas, alltid en berättelse som måste berättas.
Hon berättar om en flicka hon hjälper i Kongo. En flicka som förlorat allt. Med läsarnas hjälp startas en insamling som blir till ett hem åt flickan och andra barn.
En flicka som kommer att kalla henne mamma.
Hon berättar om en kvinna, den stora kärleken, som hon under en tid älska att dansa med, somna bredvid, vakna ihop med.
Och sen drar hon vidare. Varför får vi ingen förklaring till.
När hon i början av sommarpratet väljer alla hon prioriterar bort för jobbet (mamma, vänner m.fl) så nämns varken kvinnan eller flickan.
Det väcker tankar och frågor inom mej.

Jag dömer henne inte! Så hoppas jag inte ni tolkar min text.
Men jag tänker att man kan vara modig och hel på olika sätt. Och man kan vara rädd på olika sätt.
IS och beskjutning skrämmer inte Magda Gad. Men kanske skrämmer känslor?
Kanske skrämmer åtaganden?
Varför lämnade hon flickan som valt henne till mamma? Varför konstaterade hon bara att trots att hon mött den största av kärlekar gick hon bara vidare?
Vart fanns modet och envisheten då?
Jag vet inte, men det är de frågorna och tankarna som blir kvar hos mej när jag analyserar ett av sommarens starkaste sommarprat.

Tankar?

Puss/ Asta