Kvinnor kan

Jag har haft oturen att träffa en jävla massa ruttna män i mitt liv men den värsta människa jag vet är en kvinna. Även om jag bara berättade hälften av vad hon har gjort mot mej men framförallt mot sina två barn så skulle ni tro att jag fabulerade.
Hon har hotat sina barn till livet regelbundet då de var små. Slagit dem. Utnyttjat dem sexuellt. Förnedrat dem. Till och med försökt ta livet av dem och helt klarat sej från straff. Samhällets straff alltså. Karma kom ifatt henne. Karma brukar göra det.

Denna kvinna är min moster och den som tveklöst har haft störst inflytande på vem jag är. På gott och ont.
Under tidiga tonår var jag väldigt mycket tillsammans med henne och hon behandlade mej som en jämlike och inte ett barn. Vi drack oändligt med kaffe, rökte en jävla massa cigaretter och pratade om livet. Pratade om allt, men framför allt hur man är en god människa. Det är från henne jag fått min politiska fostran och mitt patos för rätt och fel. Hon duperar människor och jag är långt ifrån ensam om att ha trott att hon var den där fina människan som alltid stod på den svagas sida.
Jag vet inte hur gammal jag var när jag synade henne. Det skedde gradvis.
Sprickor i fasaden, enstaka händelser som jag kände av från att jag var 15-16 år fram till jag var i tjugoårsåldern när jag helt bröt med henne.

Jag kände länge en rädsla för henne. En befogad sådan eftersom hennes man och senare före detta man och älskare var dokumenterat farlig och hade mördat flera personer men oxå något annat, mer diffust, en rädsla för att hon hade en känslomässig makt över mej.
Hon var en gärningsman men även en släkting. Någon min mormor värnade om som sin dotter till hon dog trots att hon visste. Någon min mamma fortfarande pratar om med ömheten till en syster.
Egentligen försvann inte den rädslan helt förrän när jag återsåg henne efter många, många år på morfars begravning.
I ljuset spricker trollen. Jag mötte en nervös skröplig kvinna som stödde sej på sin son och på en käpp och kände att det finns ingenting, inte nåt, du kan göra mej längre.

Saknaden är svårare att erkänna. Detta är en kvinna som förgripit sej på mej sexuellt. Det är framförallt en kvinna som mitt under näsan på hela släkten, utan att vi förstod det på många år, förstörde livet för sina barn. Jag fick till slut veta, hela släkten visste om det, och den skammen och skulden är fortfarande tung att bära.
Och ändå fanns det en tid innan när hon var min älskade moster och bundsförvant.
Jag var en utsatt unge, utan kontakt med min pappa och med en värdelös relation till min mamma. Hon blev viktig där.
Hon är den som format mina värderingar till den jag är än idag. Den jag älskade och såg upp till sååå högt. Och så skammen över det. Oxå.
Men med åren har saknaden lagt sej. Jag kommer inte rycka på axlarna när hon dör.
Om jag kommer att känna något alls så kommer det att vara lättnad. För jorden blir, tveklöst, en bättre plats när hon är borta.
Idag skördar hon vad hon sått. Bokstavligen. Vilken annan människa som helst i hennes situation hade jag tyckt synd om. För henne känner jag... ingenting.
Eller, det är inte riktigt sant. Jag saknar den hon inte var. Eller den hon oxå var.
Men som Melissa Horn sjunger "Jag saknar dej mindre och mindre."
Och jag fascineras av hur hon blev den hon blev.

Ingredienser saknas inte. Hon fick massvis av stryk av sin pappa som barn.
Gifte sej väldigt ung med en med en psykiskt sjuk man som var våldsam i perioder och som vid flera tillfällen höll på att slå ihjäl henne. Kanske slog han sönder nåt i skallen på henne? Hon var besatt av honom till hans död.
Vi har aldrig pratat om det. Aldrig ens berört varför jag plötsligt bröt all kontakt. Jag har aldrig berättat. Hon aldrig vågat fråga. För jag förstår det nu, hon har varit rädd för mej oxå.
Hon skulle förneka in i döden. Jag hade länge en längtan efter det. Att få säga "Jag vet allt! Allt!" Behovet har bleknat med åren. Jag tänker väldigt sällan på henne numera.

Här om dagen pratade de på P1 om att många människor drömmer om att skriva en bok.
Ja, jag är inget undantag.
De intervjuade människor på stan och frågade vad de skulle skriva för sorts roman, vad det skulle vara för genre.
Om jag skulle skriva en bok skulle min moster vara huvudpersonen.
Jag skulle vilja fiktivt försöka förstå den hjärnan.

Så kvinnor kan. Det är inte tu tal om det.

Puss/ Asta