Handskrivna brev

Åhhh grr vad irriterande, skrev precis ett inlägg som var långt och kanske inte revolutionerande men småtrevligt och så sparades det inte!
Det blir aldrig lika bra när man gör om det, men... vi försöker. Ska bara stampa sju gånger hårt i golvet först!
Så... 

Jag har fått en ny brevvän. Sånt händer väl knappt längre 2017?

Ända sedan jag upptäckte magin med bokstäver har jag älskat att skriva brev.
Jag har allt sedan dess övat, övat, övat utan att någonsin tröttna på att lära mej behärska både språket på ett så personligt och intressant sätt som möjligt och på att skriva med vacker handstil. Och att skriva vackert behärskar jag även om jag sällan tar mej tiden.
Jag skulle inte vilja säga att jag är begåvad men utan att jämföra med någon annan än mej själv så är det här min konstnärliga ådra ligger. Att uttrycka mej i skrift.
Det här med att skriva intressanta brev är en konst.
Det handlar betydligt mer i hur man skriver än vad man skriver, det handlar mer om att behärska orden än att leva ett spännande liv.

Jag fick min första brevvän när jag var 7-8 år.
Hemma i min gammelmormors höghus bodde en annan flicka, jag tror hon var något eller några år äldre och hette Helen men jag är inte säker.
Vi brukade leka när jag var hos gammelmormor men ännu hellre skrev jag brev.
Knåpade ihop mina rader, prydde med utklippta tidningsbilder, la i kuvert och pilade ner några trappor för att lägga det i Helens brevlåda.
Sedan följde nån timmes väntan innan ett svar damp ner i min brevlåda som jag genast satte mej för att besvara. Och så där höll vi på.
Jag minns att jag även sökte och besvarade brevvänsannonser i tidningar.
Det fans gott om sådana på den tiden.
I annonserna stod det alltid om att man ville pennfajtas och hur många jordsnurr man var.
De avslutades alltid med ett stort utskrivet S där det utmed s'et stod typ änd nart var nälla öta å kall var ändas. :)
Nån som minns?
Även senare i livet skrev och besvarade jag sådana annonser. Fast då inte ur Starlet och Acke utan i typ Allas och genom åren har en mängd brevvänner passerat.
Funnits i mitt liv kortare eller längre stunder.

Jag minns en tjej som låg med sin kompis man. Och en annan tjej som bodde i Pajala och aldrig sett havet. En som blev kär i doktorn på barnavårdscentralen. En som ville skriva mest om sex.
Trogna läsare har säkert läst om min vän Lena som jag avgudade men som tyvärr dog i cancer för... ja, gud det måste vara typ 13 år sen nu?
Lena och jag började som brevvänner. Vi lärde känna allt hos varandra. Allt vi gjort, sagt, tänkt och behövt. Hon skrev fantastiska brev. Prydliga, finurliga. Nästan alltid med blyertspenna.
En annan vän jag har China, som jag lärde känna i ungefär samma veva för ca 25 år sedan skriver jag till ännu. Ibland låter vi det gå lång tid mellan breven men vi ser till att inte tappa bort varandra.
Tänk när vi började skriva var vi i tjugoårsåldern och levde småbarnsliv. Vi ville båda bli barnmorskor. Jag blev det, China blev istället framgångsrik företagare och jag är så glad över vår vänskap.
En tredje tjej, Anna, började jag oxå skriva till vid den här tiden. Hon var sjuksköterska och blev barnmorska samma dag som jag blev sjuksköterska.
Jag tycker att vi hade en fin kontakt, vi skrev i ungefär tjugo år. Sista åren skrev jag väldigt sporadiskt och hon sa hela tiden att det var okej.
Tills det plötsligt inte var okej längre och hon tog bort mej som vän på facebook utan ett ord.
Jag kände mej länge väldigt ledsen över det, över att inte ens fått ett avsked.
Ja, många har passerat men denna fina trio är de som betytt mest.

Och nu har jag alltså fått en ny brevvän. En Annelie som jag är så glad över.
Än så länge har vi bara växlat varsitt brev men det känns väldigt lovande.
Kanske ses vi någon gång så som jag träffat flera av er bloggsystrar och läsare och där några av er mer känns som vänner nu än just det.
Kanske fortsätter vi att skriva och om vi gör det så finns det inget bara med det.
Genom att skriva brev, om man behärskar den konsten, så lär man känna varandra på ett djupare och mer innerligt sätt än när man träffar någon i det verkliga livet.
Det går fortare att komma nära och på djupet, att dela de där tankarna som i vanlig vänskap tar många år att komma fram till.

Jag kan verkligen rekommendera det här med handskrivna brev!
Samtidigt som man skriver till någon så skriver man även för sej själv.
Tankarna blir långsammare och mer genomreflekterade. Det blir som en slags terapi.
För att inte nämna då hur underbart det är att finna ett efterlängtat brev i brevlådan bland räkningar, reklam och annat trist.
Det är underbart!

Pröva!

Puss/ Asta