Önskeinlägg 3. Från Cis.

 

Vi kör önskeinlägg här. In och önska inlägg, inget är för stort eller för smått, jag lovar försöka svara ärligt på allting.
Här är den tredje önskningen. Från en av de häftigaste, smartaste, starkaste kvinnor jag känner. Jag tänker och uppfylls av dej så gott som dagligen vackra Cis.

Om hur du blev du! Alltså, vad har gjort dig till den du är? Hur blev du så stark, egensinnig (obs positivt att vara egensinnig) och vad gjorde att du har förmågan att flytta dig framåt som människa?
Puss Cis

Men oj vilken svår fråga!
Jag har så mycket lättare att lokalisera vad mina dåliga sidor kommer ifrån.
Mitt bekräftelsebehov, som jag med åren jobbat bort rätt bra, mina rädslor, min bristande självkänsla. Alltså det där med självkänsla är så svårt...
Självförtroende har jag en hel del knep å trix för att erövra inom många sammanhang... det är väldigt mkt fake it until u make it... men bortom mina prestationer å handlingar, mitt eget värde. Det är klurigt.
Det känns som att antingen har man det eller också inte, eller hur tänker ni?

Jag är född i en släkt av envisa kvinnor. Min gammelmormor, min mormor, min mamma. Likadant med mina barn. Männen blir liksom bifigurer, det är kvinnorna som har och har haft den reella makten över familjen.
Jag är, och har varit sedan jag var liten, en grubblande och analytisk varelse.
Redan när jag gick i första klass sa fröken "Asta är nog inte dum men hon är en sån drömmare."
Jag har alltid analyserat och överanalyserat min omgivning och ännu mer mej själv.
Alltid burit en liten Jante på axeln som har ifrågasatt mej (på ett bra men jobbigt vis) varför jag gör så, känner så, reagerar så. Det har gjort mej ödmjuk för att man kan vara människa på väldigt många olika sätt och att mitt sätt bara är just det, mitt.

Ni vet ju, när jag var liten var jag rädd för att bli missbrukare.
Jag var inte alls gammal när jag var säker på att det var min lott i livet.
Och så höll det ju på att bli. Jag påbörjade den vägen med att leva destruktivt som väldigt ung.
När jag blev gravid innan jag hunnit fylla sjutton så gav jag mej fan på att bli en bra människa, att bryta med min släkts förbannelse. Att flytta från stan och lägga distans till just släkten var mer avgörande för mej och för mina barn än vad jag förstod då.
Människors misstro mot mej har alltid sporrat mej till framsteg och förändring.
Det är väl den där envisheten. Att ingen jävel ska säga att jag inte kan!
Socialsekreteraren som inte trodde jag var mogen att bli mamma när jag blev gravid. Samma socialsekreterare som placerat mej på hem med orden att "Det kommer aldrig bli nåt av dej" (sagda till en 12 åring!!!)
Henne ville jag överbevisa. Och jag var ett under av präktighet som småbarnsmamma. Hade aldrig barnvakt, pysslade och bakade, lagade alltid hemmagjord mat.
Handläggaren på arbetsförmedlingen som dömde ut mej som arbetslös, utan  utbildning el erfarenhet och körkort med fyra ungar till att ta tag i utbildning.
Brukshundsklubbsinstruktören som sa att min Märta inte var frisk och borde avlivas till allt mitt slit (å oj vad jag lärde mej på vägen) som ledde till en fungerande å underbar hund.
Chefen som vägrade lyssna och fick mej att säga fuck off till sjuksköterskejobbet och börja plugga.
Och så vidare.

Men rädd för att bli missbrukare är jag fortfarande. It ain't over till the fat lady sings. Vi kan alla drabbas om livet far fram för hårt med oss.
Som Lasse säger: Jag ber till gudarna om nåd, det kan vara jag som står på tur. 

Puss/ Asta