Önskeinlägg kring klass och klassresor

Det kom ännu ett önskeinlägg.

Jag har också ett önskeinlägg. Du har berört ämnet förut, men ändå.
Häromdagen kom hantverkaren förbi och Mike berättade om några saker han pratat med en annan snickare om. Så diskuterade de lite om offerter och fakturor. Och jag blir så otroligt obekväm! Vi pratade om det, jag och min man, att jag tycker att alla situationer där jag köper en tjänst är besvärande. Det spelar ingen roll om det är frisör el restaurangbesök eller hantverkare. Att någon ska "tjäna" mig (även om jag betalar ganska mkt pengar för det!) gör mig stressad. Så pratade vi om det handlar om klass. Att min arbetarklass sitter i ryggmärgen på mig, som delvis gör mig obekväm med att bli "uppassad" och delvis får mig att tänka "inte ska väl jag". Tänker ibland att jag vill ha städhjälp i framtiden, när barnen går i skolan och man jobbar mer. Men jag vet inte om jag"skulle kunna med". Vi sa det att det ju mest är överklassen som har ex städhjälp. Mike menade på att det är för att de har ju råd. Men jag tror att det handlar mycket om traditioner.
När man kommer från arbetarklassen så har man ju mindre vana att köpa tjänster än överklassen. Så även om vi gör en klassresa, så är vi otränade på detta. Ex kan ju just hantverkare faktiskt tjäna väldigt mycket pengar, men skurar ändå sitt eget golv liksom. Vad har du för tankar kring klass, köp av tjänster och klassresa?

Åh! Detta var ett jäkla spännande ämne!


Klass och klassresor.
Jag är uppvuxen och sprungen ur arbetarklassen.
Med en frånskild mamma som kämpade med att ta hand om två ungar, arbeta långa dagar, lämna och hämta på dagis, studera på kvällstid och däremellan hinna med sej själv. Mormor var vårdbiträde. Morfar svetsare på varvet. Förorten med synliga missbrukare och sociala problem men också med stor gemenskap och mycket omsorg om varandra.
Ett pusslande med pengar och två decimeter för långa byxor för att "man skulle ha å växa i." 
Arbetarklassen sitter i min märg och mitt blodomlopp och även om jag bor i hus, inte lever på gröt sista dagarna före lön och har en akademisk utbildning så kommer jag aldrig att identifiera mej annorlunda.

Socialdemokraterna och fackföreningsrörelsen har fostrat det svenska folket och det är det som vi kallar svenskt. Historiskt sett har vi ju haft korta instickare av borgliga regeringar. Kampen för att jämna ut klasskillnaderna, jämställdhet, ett ett solidariskt skyddsnät och ett visst mått av jante, kort sagt uppbyggnaden av folkhemmet är arvet och det som under lång tid varit svenskt.
Med det menar jag att även de som inte röstar rött till stor del är fostrade så här. Det är nationens själ. Något som är på väg att förändras.

Det här med att vara arbetare har ju förändrats med åren.
Idag tjänar ofta arbetare betydligt mer än många akademiker.
Svetsare, rörläggare, snickare. Samtliga har bättre löner å flottare boenden än vad ex en lärare, en kurator eller för all del en barnmorska har.
Att vara arbetare är inte längre per automatik att ha risigt ekonomiskt.
Inte heller är arbetare samlade under Socialdemokraterna och socialistiska värderingar längre med samma självklarhet. En del arbetare röstar på Moderaterna men de allra flesta manliga LO anslutna röstar på Sverigedemokraterna. Gissa om det gör ont i mitt arbetarklasshjärta?
Sd som är så mycket av det arbetarrörelsen inte står för, inte minst det fackfientliga.
Så vad är det då? Vad innebär det att tillhöra arbetarklassen idag?
Jag kan inte säkert svara på det.
Men jag tror att du har rätt i din analys om att arbetarklassen tänker annorlunda kring att köpa tjänster. Jag känner precis som du, en lätt genans kring att få vissa tjänster utförda åt mej, är obekväm i att passas upp.
Jag tycker för egen del att det är en stor skillnad i att köpa tjänster som jag inte har kompetens för mot tjänster jag inte har lust till.
Det är för egen del alltså skillnad på att betala för ett frisörsbesök eller en ombyggnad jämfört med att någon skall städa mina skitiga toaletter.

Det sägs ibland att det finns ett förakt hos medel och överklassen för arbetarklassen. Jag tror att den är ömsesidig. Jag har själv en hel del fördomar mot "rika" och har alltid känt stor stolthet över min egen klasstillhörighet.
En del av mej kommer alltid att känna mej mer hemma i förorten och med de koder som finns där.
Det kanske förändras om nu Sd allt mer kommer att betraktas synonymt med arbetarväljare. Då kanske jag kommer att distansera mej och mer göra anspråk på min akademiska identitet. För vem vill betraktas som historielös, opåläst, rasistisk och korkad?
För mej har det alltid varit så att jag har betraktat arbetare i princip i synonym med Socialdemokraterna. Med att vara solidarisk, rejäl, ansvarstagande, jordnära, generös mot sämre bemedlade. Någon som tagit hand om sin egen skit.

Sverige är i förändring. Ingenting är vad det varit på gott och ont.
Men under de 8 åren landet styrdes av Alliansen såg vi klassklyftorna öka.
Vi såg de rika bli rikare och de fattiga fattigare. Vi fick ett samhälle som drog isär och fick se konsekvenserna av detta. Och om nån borglig läsare nu opponerar sej så nej... det är inget tyckande, det finns siffror bla från OECD som visar att våra inkomstklyftor ökade mest av alla dessa länder.
Utanförskap föder och har alltid fött våld, kriminalitet och missbruk.

Puss/ Asta