Lita på det man känner

När jag var riktigt ung, 12-23 år, lät jag mej utnyttjas av pojkar och män.
Jag var verkligen inte särskilt intresserad av sex men jag var intresserad av att bli sedd och kanske till å med älskad.
Jag kunde även ha sex med någon efter att ha kramats och pussats lite.
Jag tyckte mej inte ha rätt att säga nej hur gärna jag än ville det,
jag hade ju lovat.
Jag respekterade inte mina egna gränser.
Egentligen är det fortfarande på samma sätt nu även om det inte längre handlar om sex och även om det inte är lika destruktivt.

Jag har nog i hela mitt liv aldrig riktigt litat på mina egna känslor.
Eller rättare sagt, jag har alltid förminskat mina egna känslor.
Tagit ifrån mej rätten att känna dem.
Hur ska jag förklara?

När människor negligerat mej. Behandlat mej illa eller respektlöst så har jag kunnat bli vansinnigt arg över det... initialt... men till slut funnit felet och orsaken hos mej själv.
Sökt och alltid funnit fel jag har gjort/ sagt.
När jag känt mej lämnad och ensam har även det till slut kommit att handla om mej och mitt beteende.
Vad jag gjort eller inte gjort. Vad jag kunde gjort mer eller låtit bli.

Eller också har jag tagit ifrån mej rätten att känna.
"Det är nog inte så. Du är ju så överkänslig, krävande, känslig, hysterisk."
"Det är bara som du inbillar dej. Du är lite labil just nu."

Jag ska sluta med det nu.
Det kan nog mycket väl leda till att jag blir den ensammaste och bittraste kärringen i Halland men må så vara då. Jag ska börja lyssna på vad JAG känner.
Ingen annan har större skyldigheter gentemot mej än vad jag själv har och om inte ens jag själv respekterar mej så varför skulle nån annan göra det?

Puss/ Asta