Jag har haft hund i nästan trettio år, tycker nog att jag kan en hel del om hundar och ändå så står jag mej slätt allt som oftast och fattar ingenting.
Bente-Nora är ett mysterium på så många vis och jag tror den största anledningen till det stavas hormoner.
Hormoner, hormoner, hormoner.
Bente är min andra Dogue de Bordeaux tik och vårt liv tillsammans har förhoppningsvis bara börjat.
Märta, som var min första, var tack vare sina hormoner som att ha ungefär 5 hundar i 1. Mer överväldigande än ett kinderägg alltså.
Hon var en hund innan löp, en hund efter löp, en hund under löp, en hund när hon blev skendräktig och en hund däremellan. På många sätt helt olika.
Hanhund eller tik är en smaksak men de flesta som haft hundar ett längre tag är väldigt säkra och kategoriska i vad de föredrar, de kan bara tänka sej det ena eller det andra. Jag har haft båda sorter och tycker att det är stor skillnad men att båda könen har sina för och nackdelar.
Tikarna är definitivt en större utmaning men oxå en annan samhörighet.
Nu till mitt senaste huvudbry. Bente blir i dagarna 18 månader.
Hennes första löp startade i slutet av januari och höll sedan på i fyra hela veckor. Längre än genomsnittet alltså.
De flesta tikar löper 2 gånger/ år. Och nu kommer lite uppgifter som den äckelmagade för kroppsvätskor kan skrolla förbi...
Löpet brukar börja lite försiktigt, tunt blod till en början. Vecka 2 blodar de mest med klarrött blod och v 3 är det lite mörkare och luktar mer.
I går, alltså ungefär 1½ månad efter löpet, började Bente blöda igen.
Massor. Hon var helt nedsölad på rumpa, lår och svans och jag fick duscha henne flera gånger. Blodet var mörkt och luktade kraftig av järn.
Alltså alldeles för tidigt och inte alls så som starten på löp brukar se ut.
Varje tikägares mardröm är pyometra, det vill säga livmoderinflammation, men Bente var glad, åt och drack normalt och hade ingen feber så jag hade efter kontakt med bla uppfödaren is i magen.
På kvällen började hon krafsa i golvet och bädda helt hysteriskt bland sina täcken. Så beter sej skendräktiga tikar och det stämde överens med tiden i hormoncykeln (om man då bortser från att hon verkade löpa igen.)
Hon stressade och flämtade så häftigt att hon tillslut blev utkörd ur vårt gemensamma sovrum! Det ni! Då var mamma less.
Idag har hon inte blodat någonting!
Däremot är hon allmänt nervös. Vi var på stan en sväng och hon var så rädd att hon skakade i hela kroppen. Våra senaste miljöträningar har gått kanon.
Hemma kom Noah in med en pappkasse som hon blev skräckslagen för, morrade och flyg ut ur köket.
Nerverna på utsidan.
Hormoner, hormoner, hormoner.
Jag fattar ingenting, gör ni?
Puss/ Asta
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Välkommen att sätta ditt tassavtryck, ditt avstamp, ditt tyckande.
Bloggen är levande genom sina läsare