Det är oxå livet

Sara Danius är död. Hon dog i bröstcancer. 57 år gammal.
En enastående kvinna precis som min vän Nina som dog 40 år gammal. Oxå hon i bröstcancer. Oxå hon enastående.
Det gör mej bedrövad!
Varför är det de bästa som går först?

Alltså livet.
Det gör så mycket med mej. Jag älskar det och jag räds det.
Jag njuter och jag våndas.
Jag har på sista tiden haft en väldigt lättriggad ångest. För många saker. Det mesta kanske rent utav.
Och den... ångesten... i sej ger mer mer ångest för jag är frisk och förskonad och jag hör till världens absolut mest privilegierade människor. 
Kanske är det klimakteriet? Jag har på sistone hört en mängd kvinnor i min ålder beskriva samma sak. Tyst. En å en berättar de.
Det vore inte så konstigt.
Vi har en hög förståelse för att pubertala flickor är labila. Samma sak gäller nyförlösta kvinnor. Men vi... klimakterietanter... det är nåt som är fult med det.
Pinsamt. Som ska döljas. Förskönas. Inte talas om.
Men egentligen är det inte konstigt. De där östrogennivåerna som dyker och som parkerar sej på lägre nivå än vad män har. Det är klart att det påverkar.
Om det nu är det. Om det nu inte är så att jag faktiskt hör till den gruppen av människor som behöver medicinera med antidepressiva livet ut för att hålla en vettig nivå av... ja, av vadå? Hålla känslorna på plats helt enkelt.
Jag vet inte.
Och det vore ju minst lika pinsamt. Den svenska kvinnan av idag ska vara ambitiös och duktig. Stark och självständig. Stabil och balanserad.
(Vid sidan av ung, smal, vältränad och vacker alltså.)
Småtjock, gammal och neurotisk? Not so much.

Jag tänker ofta på Nina. Nina som inte fick leva. Nina som dog efter en jävla massa kamp å mod och lämnade en mamma, en make, en syster och en bror. Nina som lämnade en massa vänner och framförallt, Nina som lämnade två små barn.
Hon skrev om det på slutet.
Skrev om allt hon inte skulle få vara med på. Självklart var barnen i fokus då.
Första skoldagen. Studenten. Första kärleken. Bröllop. Barnbarn.
Men hon skrev oxå om de små tingen. Saker som, att hon inte skulle få veta hur "The Handmaids Tale" slutade.
Jag tänker mycket på det med. The Handmaids Tale.
Nej... inte bara så klart *ler*.
Men jag tänker på att livet... livet... är inte bara de stora tingen.
Min mening med livet är mina barn men det är inte min enda mening.
Årstidernas skiftningar.
De första vitsipporna. Den första snön.
Att följa... och prägla... en ny hund.
Att få en iskall Gin & Tonic serverad på en bar med en bästa väninna.
Att ta årets första och andra och tolfte och sista bad i havet.
De första röda löven.
En het dusch.
Sekunden när biofilmen börjar.
Att känna sej klar med julklappsinköpen.
Äta en brännande varm flottig pizza.
Bistå en kvinna som föder sitt barn och upptäcker sin mening med livet.
Fredagskvällar med ledig helg.
Ett efterlängtat shoppingfynd.
Fräscha snittblommor i en vas,
Det perfekta blåmussleskalet på stranden.
Och få veta hur "The Handmaids Tale" slutar.
Det är oxå livet. Sånt jag vill göra om å om igen.
Sånt jag tänker passa på att göra om å om igen.
Sånt hoppas jag att mina anhöriga hjälper mej att få uppleva när jag är gammal och inte kan själv. Om å om igen.
För DET är oxå livet!
Inte bara de stora tingen.
Inte bara den här malande ångesten.

Puss/ Asta