Asta recenserar "Carolines arv" av Katherine Webb

Årets 17:e bok blev Carolines arv av Katherine Webb.
Detta är författarens debutroman och jag har tidigare läst Italienska nätter av författaren. Jag har sett att Webb på flera håll jämförs med Jojo Moyes men tycker själv att Moyes skriver mer lättsamt och lättläst... och kanske inte lika minnesvärt.

Så här står det på baksidan: Systrarna Beth och Erica ärver släktens gamla gods. När de sorterar igenom gammelmormor Carolines tillhörigheter, väller minnena över dem. Idylliska barndomssomrar som visar sig ruva på olösta hemligheter. Det är gåtor som måste få ett svar. Minnen av kusin Henry som försvann spårlöst en het sommardag. Minnen av en elak mormor, vars liv kantades av bittert svek. Och en hemlighet som spänner över två kontinenter och mer än hundra år.

Boken spänner över tre olika tidsperioder.
Nutid, när Beth som större delen av sitt liv kämpat med psykisk ohälsa och med ett självmordsförsök i bagaget återvänder till familjegodset med sin lillasyster Erica. Beth vill bara därifrån, Erica vill stanna kvar då hon instinktivt känner på sig att nyckeln till systerns depressioner har med barndomen och den här platsen att göra.
Dåtid, i form av långa återblickar när systrarna var små och tillbringade somrarna på godset med sin känslokalla mormor Meridith och skräniga kusin Harry.
Och slutligen tidigt 1900 tal när den unga adelsfröken Caroline följde sitt hjärta och flyttade ut till den amerikanska western för sitt livs kärlek.

Jag hade lite svårt att ta till mej Carolines arv i början. Jag tycker också att berättelsen med fördel skulle kunnat kortats ner åtminstone 50 sidor, emellanåt blir den väl omständlig och segdragen. Men romanen tar sig absolut och precis som i Italienska nätter finns det saker som uppdagas i slutet som jag inte lyckats räkna ut. Det gillar jag!
Carolines arv får en självklar och stark 3:a. Den är läsvärd och underhållande men lyckas inte fånga mej mer för ett högre betyg.

Puss/ Asta