Kanske vad som kan kallas tung kultur

Jag har precis sett filmatiseringen av Jonas Gardells "En komikers uppväxt" med Johan Rheborg i huvudrollen.

Story: Tolvårige Juha Lindström är klassens clown i förorten Sävbyholm på 70-talet. Att vara rolig är det enda sättet för honom att bli bekräftad på och han gör allt han kan för att passa in i den sociala hackordning som råder i skolan. Genom Juha får vi lära känna hans mamma Ritva, pappa Bengt, lillasyster Marianne och klasskamraterna förstås: bästa vännen Jenny, som Juha skäms för, den mobbade hackkycklingen Thomas som har en galen tysk mamma, och de elaka Lennart och Stefan.
Den vuxna Juha är framgångsrik underhållare och drar fulla hus med sina föreställningar.
Handlingen växlar mellan då och nutid.

Jag har läst boken. För länge sen.
Filmen är mörkare än vad jag minns. Det är några halvkvävda skratt i filmens första del, främst kring de vuxna och deras totala oförmåga men svärtan tar successivt överhanden över berättelsen.
När filmtexten rullar gråter både jag och de två döttrar jag har med mej.
Men det är mer än så, mer än en sorglig historia (för sådana har man ju sett en del), det är ångest.
Jag och min ena dotter står kvar på parkeringen en halvtimme medan jag gråter och hyperventilerar. Jag kan inte minnas att en film fått mej att må så.
Men jag är den som känner mest ångest i vårt sällskap.
Om jag skulle skriva en delvis sann berättelse om min skoltid och de hierarkier som rådde då skulle det kunnat vara denna.
Jag ÄR Juha. Ja bortsett från att han var kille och jag tjej, bortsett från att han blev mer framgångsrik än mej. Jag var Juha, balanserande på den där sköra eggen av att själv bli den som var mest utsatt och som gjorde "uppoffringar."
Som var elak mot henne som var min vän när vi var själva. Som mobbade för att klara mej undan större fiskar. Som andra kanske minns från sin skoltid med känsla av svek.
Berättelsen är så svart och den blir än mörkare av igenkänningen.
Jag kan inte förlåta mej själv.

Det värsta är att inte mycket har förändrats. Jag tror verkligen inte det.
Kanske är föräldrar och lärare generellt mer medvetna men jag tror fortfarande de där fruktansvärda hackkyckleordningarna råder än idag. Eller jag vet att det är så, att massor av barn går till skolan varje dag med en klump i magen.
60 000 barn mobbas dagligen i skolan. Än fler är... som jag och Juha var... på marginalen. Försöker desperat att smälta in... flyta ut... tillräckligt.
Och den tanken ger mej en klump i magen när jag tänker på mina barnbarn som är eller snart ska ut i den världen.

Jag vet inte om jag kan rekommendera "En komikers uppväxt."
Jo, den är bra. Den är trovärdig. Det är massor av igenkänning för oss som var barn på -70 talet. Men den är oxå tung. Förbered dej på det.

Puss/ Asta