Asta recenserar "Små stora saker" av Jodi Picoult.

Bok 18 av 12.


Baksidetext: Ruth Jefferson är barnmorska med över tjugo års erfarenhet och arbetar på förlossningsavdelningen på ett sjukhus i New York.
Brit och Turk är nyblivna föräldrar som inte vill att en afroamerikansk person ska ta hand om deras barn, Davis.
När Ruth är ensam på sitt skift tillstöter komplikationer och lille Davis slutar andas. Ruth tvekar först och gör sedan allt hon kan för att rädda barnet. Men det är redan för sent.
När Brit och Turk anklagar Ruth för mord får vi följa hela den komplicerade processen genom de inblandades ögon.
Ruth, som försöker skydda sin tonårsson från den mediauppståndelse som rättegången innebär.
Kennedy, den vita försvarsadvokaten som inte vill blanda in ordet ras i frågan. Turk, som från barnsben formats till en vit makt- anhängare och som lever enligt sin tro.

Uff.
Vissa böcker vill man bara få redan på upplösningen med men andra böcker vill man aldrig ska ta slut, Små stora saker är en sån bok.
Det står "Mästerlig" på baksidan. Jag vet inte. Språket är inte hänförande på något vis, romanen har inget ovanligt och unikt grepp men berättelsen är det.
Berörande och engagerande.
Romanen berättas växelvis mellan Ruth, Kennedy och Turk och händelserna genom deras ögon och sätt att tolka världen. Karaktärerna känns trovärdiga och för alla berättelsen framåt.Till och med nazisten Turk har känslor man kan sympatisera med.
En del saker är väldigt amerikanska så som hur barnmorskor arbetar, hur vit maktrörelsen ser ut där och hur domstolsförfarandet ser ut men väldigt mycket går oxå att känna igen.
Uttalad rasism ser likadan ut överallt. Retoriken är delvis den samma.
Vitmakt och klukluxklans hat i USA så som jag uppfattar den rör sej främst mot svarta och judar. Tuck säger det vid något tillfälle, han hatar svarta, judar och homosexuella men mest hatar han rasförädarna.
I Sverige upplever jag att hatet mot muslimerna är starkast eller i allafall mest högljutt.
Tugget är det samma. Omvänd rasism. Bevara kulturen. Dåtidsromantiken. Bevarandet av den egna rasen/ folket.
När man ser världen genom Ruths ögon ifrågasätter jag mej själv och mina egna fördomar. Min egen aningslöshet om mina privilegier.
Författaren viger ett avslutande kapitel efter bokens slut om just detta.
Alltså, jag har så mycket att säga om det här att det får bli ett eget inlägg.

Små stora saker är spännande. Den är rörande. Den är engagerande.
Viktig.
Jag tyckte väldigt mycket om den och det känns tomt att den är slut och tungt att börja med nån ny bok. Och DET är ett säkert tecken på att en bok berört en.

Betyg 5:a. Tveklöst. Den kommer att stanna hos mej länge.

Puss/ Asta