Lyssnade (som vanligt) på P1 när jag åkte hem från biografen.
De talade om bristande självkänsla och om den kritiska rösten.
Tydligen vansinnigt vanligt, trots att jag emellanåt känner mej som det enda ufot i landet.
I det lilla jag hann höra, från stan och hem, så berättade de om ett sätt att ta sej an denna kritiska röst är att gå en kurs där man arbetade med lera för att lixom formgöra den här inre rösten och därmed kunna lägga den utanför sej själv.
(Bara i Stockholm, hann jag tänka lite så där sarkastiskt. Bara i Stockholm sitter vuxna människor och terapiar fram monster av lera i sitt navelskåderi.)
Men det som det gick ut på, berättade terapeuten som ledde denna mycket framgångsrika(!!!) terapiform, var att plocka ut den här illvilliga rösten från sitt eget huvud så man kan höra sin inre röst. Sätta den framför sej.
Det blir svårt att höra sej själv när det lilla monstret sitter och ropar "Du är sämre än alla andra/ Det kommer aldrig att gå/ Vem tror du att du är/ Det klarar du aldrig/ Ingen tycker om dej på riktigt/ Alla kommer snart förstå att du är fejk" eller vad nu det lilla fanskapet säger till just er.
Mitt monster säger allt det där och mer därtill emellanåt.
Jag lyssnade så där lite... ja, ni vet hur man gör, när man tycker något är å ena sidan lite bekant och intressant och å andra sidan rätt löjligt.
Och så funderade jag på hur mitt monster skulle se ut. Om jag på nåt sätt skulle gestalta det.
DET är jättesvårt. I allafall för mej som är okonstnärlig och okreativ.
Kan du tänka dej hur gestalten av din kritiska röst ser ut?
Och har du nåt tips på hur man får tyst på den?
Alla har den ju (tror jag) även om den inte är lika gapig som min men som terapeuten sa i programmet, inget barn föds med den. Det är något man får lära sej genom livet och framför allt i unga år.
Livet odlar det där jävla monstret.
Puss/ Asta
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Välkommen att sätta ditt tassavtryck, ditt avstamp, ditt tyckande.
Bloggen är levande genom sina läsare