Asta recenserar "Allt för min syster" av Jodi Picoult.

 

Bok nr 20 i år "Allt för min syster" av Jodi Picoult.
Bokrecensionerna är mina utan tvekan minst populära inlägg hos er läsare men någon kanske minns att jag nyligen... typ oktober? läste och recenserade "Små stora ting" av samma författare och blev helt tagen.
Jag ville ha mer av Jodi Picoult och förväntningarna var minst sagt, högt ställda på denna.
Allt för min syster är en internationell succé som toppat många celebra listor. Den är... vilket kanske är än mer känt... även filmad med Cameron Diaz i en av rollerna.

Allt för min syster handlar om trettonåriga Anna. Anna som inte är sjuk men som i hela sitt liv underkastats medicinska behandlingar och tillbringat ändlösa dagar på sjukhus.
Annas syster Kate är däremot sjuk, hon lider av leukemi och för att rädda hennes liv utstår hon ideligen nya operationer och transfusioner.
Anna är född med det uppdraget. Ett skräddarsytt embryo.
Men nu har Anna fått nog och hon vänder sej till en advokat för att processa mot sin egen familj och för att få den medicinska rätten att bestämma över sin egen kropp. Ett beslut som kommer få dödliga konsekvenser för hennes syster.
Och oavsett hur det går riskera att splittra en hel familj.

Annas familj består av Anna, av Kate som är fyra år äldre och som varit sjuk hela sitt liv, av Jesse som är storebror till dem båda. Mamma Sara var advokat innan barnen kom och pappa Brian som är brandman.
Allt kretsar kring Kate... i synnerhet för mamman.
Anna älskar sin syster men lever i känslan av att bara finnas till för hennes skull.
Jesse är även han negligerad och osedd och har axlat rollen som den hopplösa.
Han tillbringar dagarna med att dricka, knarka och nätterna med att vara pyroman och ingen ser eller orkar bry sej.
Boken väcker väldigt mycket känslor i mej.
Jag är oxå mamma och jag kan verkligen förstå hur man är beredd att göra allt... precis vad som helst... för sitt barn. Men när det är på bekostnad av de andra barnen? Som mamma förväntas man att älska och tillvarata och se alla sina barn. Och utan vidare likheter har jag alltid fått stå tillbaka och i skuggan för min sjuka bror.
Mamman drar en liknelse med att om ett hus brinner och står i lågor så förväntas det av en förälder att hon mer risk för eget liv ger sej in i det där huset för att rädda sitt barn. Men om man måste skicka in sitt andra barn i elden?
Hela familjen plågas av att Kate är sjuk men för Sara hänger hennes liv på det. Hon har levt så många år i en besatthet av att rädda sitt barn, av att köpa mer tid att det är allt hon är.
Jag upplever henne inte som helt sympatisk, jag blir ledsen å de de andra barnens vägnar. Av att inte bli sedda. Av att aldrig vara på första plats.
Ibland känner jag mej arg.
Men jag kan inte säga att jag inte förstår henne, inte tvärsäkert säga att jag inte skulle kunnat gjort likadant.

Jag har nog sett filmen för länge sedan. Jag minns ett stycke i boken när Kate blir förälskad i en annan cancerpatient, en ung kille som heter Taylor.
Kanske har jag bara sett den scenen för jag minns inte alls slutet som förvånade  mej.
Trots att det är en känslosam och sorglig berättelse är det först i slutet jag börjar gråta.
Jag ger romanen en 5:a. Först tänkte jag en 4:a för den når inte riktigt samma klass som "Små stora ting" och den känns emellanåt något för utdragen och lång. Men den ÄR bra. Den är väldigt, väldigt bra.

Puss/ Asta