Den 6:e december

Idag är det 1 år sedan.
Ett år sedan mitt livs längsta dag.
Den kom plötsligt men sedan var den evighetslång.
På morgonen den 5:e deceber-2018 när jag vaknade fanns det fortfarande en chans att min gosse skulle klara det. Han hade morfinplåster på. Han hade fått kortison. Allt för att häva smärtorna från diskbråcket som kommit tillbaka.
Som tidigare... varje gång... gett vika på mediciner.
Han vaggade emot mej från sin plats under trappan för att säga god morgon.
Jag smekte honom. Jag vågade inte trycka på det fördömda stället över ländryggen. Vågade inte se om smärtorna givit vika.
Jag bryggde kaffe. Jag försökte tro. Och så gav jag honom ett lätt tryck över området som smärtat och han skrek.
Och det fanns ingen återvändo.
Jag hade redan talat med två olika veterinärer. Jag rådfrågade en tredje.
Sen tog jag beslutet.
Bokade tid för "den sista vilan", det var morgon.
Vi fick vänta till kvällen innan hon kunde komma.
Det var den längsta dagen.

Han åt pepparkakor. Han låg i vår famn. Han aktade sin bakdel så förtvivlat väl.
Jag ångrade mej och ångrade mej igen och hjärtat slets sönder på ett sätt ingen infarkt klarar av.
Veterinären kom. Han fick en lugnande spruta. Han åt pepparkakor tills han somnade och då fick han sprutan. Sen var det slut.
Över.
För alltid
Aldrig mer.

Jag har gråtit idag. Jag minns den vansinniga smärtan.
Mina hundar...
Alltså fy fan, jag kan inte jämföra det med nåt annat i hela världen.
Min gudasände.
Min bästa vän.
Min godmodiga stora nalle.
Min fixstjärna.
Som jag älskade dej varenda minut du levde.
Som jag saknat dej varenda dag sen du lämnade.
Att avgöra om en av dem du älskar mest i världen ska lämna utan att kunna be om tillåtelse är det svåraste som finns. Men det måste göras.
Så jag gjorde det.
Och blir aldrig den samma.Då, för ett år sedan, var ångesten och smärtan så stark att jag ville dö och följa efter. Jag vet att alla inte förstår det, att alla inte har upplevt den kontakten med en individ av annan art än vi själva.
Men ni som vet... ni vet.
Är det värt det?
Alltid.


Ändå.
Idag har jag... mellan gråtstunderna... ändå velat hylla livet.
Känna glädjen över att ha en ung, frisk hund vid min sida.
Min Bente-Nora som är ingenting av det Gottfrid var men som duger... och mer därtill... precis som hon är.
Min charmiga, roliga, personliga flicka.
Min kärleksfulla, knasiga, söta.
Mitt hjärtegryn, min bebis, min räddare i nöden.
Jag är så lycklig och tacksam över dej.
Du ÄR min själsliga defibrillator.
Mitt lyckopiller.
Mitt hjärta.
Ung å stark å frisk.
Tack för att du är min Bente-Nora.

Kärleken till en hund är som till ett barn.
De kan inte konkurrera inbördes.
De är olika men lika fina.
De har olika rum i ens hjärta.
När Gottfrid dog tog han med sej en del av mitt hjärta, en del av min själ.
När Bente kom byggde hon en ny.

Puss/ Asta