Asta recenserar "Kärlekens Antarktis" av Sara Stridsberg

"Kärlekens Antarktis" av Sara Stridsberg.
Ja, herre gud, hur ska jag sammanfatta denna? Vad ska jag skriva?
Har ni läst feelgood romaner? Ni vet, genren som ofta är smått melankolisk, underfundig humor, lite svärta och härliga karaktärer. De som får en att både gråta och skratta när de är som bäst.
"Kärlekens Antarktis" är så långt bort från den genren som man kan komma.

Baksidestext:
"Han lät mej återvända ett ögonblick innan han en sista gång greppade med händerna om min strupe och höll kvar, Skogens dunkla grönskimrande ljus och ljudet av fåglar kom tillbaka några gånger innan det försvann för alltid."
En kort stund har hon funnits i världen med dess begär, längtan och fruktan, tills någon valde att släcka hennes liv och sprida hennes kroppsdelar i landskapet. Men barnen finns, som en gång var hennes. Och föräldrarna fortsätter att finnas. Dödsögonblicket finns, det tar aldrig slut.

Kristina är heroinist och prostituerad. Hon är livstrött, ung och desillusionerad.
Men hon är också mamma till två små barn, Ville och Solveig, som hon en gång fött. Hon är dotter till föräldrar som i hela sina liv varit trasiga, Ivan som tyst håller sig undan och Raksha som är ensammast i världen och vars enda tröst är vita piller. Hon är flickvän till Shane, även han fast i drogerna och en gång var hon en liten storasyster till lilla Eskil som drunknar.
En dag följer hon med en man, en sexköpare, trots att hon omedelbart vet att han är farlig och kommer att döda henne. Hon följer med för att det är hennes öde.
Hon försöker inte undkomma för hon har ingenstans att ta vägen.
Hon försöker inte ringa någon för hon har ingen att ringa.
Hon sätter sej bara i hans bil, jägarens, och följer med.
Medveten om att det är det sista hon någonsin skall göra.

I romanen kommer vi gång till gång tillbaka till den här bilfärden, till mordet, till styckningen av hennes kropp. För varje gång tillkommer det ytterligare några detaljer, några känslor, några tankar.
Däremellan är det återblickar till Kristinas tidigare liv och efterblickar när huvudpersonen som död ser ner på de sina, på de som är kvar.
Märkligt nog är det en stor del av boken bipersonerna och deras öden som berör mej mer. Eller så här, livet berör mej mer än döden.
Att en ung kvinna förlorat allt hopp till sej själv och till sin omvärld är sorgligare än att hon dör.
Mammans enorma ensamhet och livssorg av att ha förlorat två barn.
De två barnen vars öden blir helt olika och där särskilt sonen griper tag i mej och får mej att fulgråta med öppen mun och snoret rinnande.
Den lilla brodern som drunknade och som lämnade sår efter sej som inte gick att läka.

Författaren, Sara Stridsberg, skriver att karaktärerna är fiktiva och att eventuella likheter med verkligheten har inte att göra med någonting annat än den realitet av våld ur vilken den är sprungen. Men likheterna är slående och känns åtminstone kraftigt inspirerade av Catrine Da Costa, en ung prostituerad kvinna som mörades och styckades och som nog ffa är ihågkommen för sina förövare (som slutligen friades) Allmänläkaren och Obducenten.

Kärlekens Antarktis är en otroligt vackert skriven roman. Den har en prosa som liksom sjunger, som känns poetiskt vacker.
Den väcker en igenkänning i mej som är smärtsam trots att jag aldrig sålt mej (åtminstone inte för pengar) och aldrig tagit droger (åtminstone inte heroin.)
Men i samlade livserfarenheter av en egen utsatthet, av stunder av svart hopplöshet, av att genom min bror sett missbrukets absoluta misär och vad den sorgen gör med en mor, av kärleken till barnen, av kärleken som ändå finns till föräldrar som inte förmår, av alla år jag som barn drömde mardrömmar om att jag skulle sluta som Kristina.
Jag funderar över att det är livet och inte döden som berör mej allra mest, att det gör ondare att huvudpersonen frivilligt följer med någon hon vet ska ta hennes liv än att hon blir strypt och styckad. Så var, och är, även min sorg över min bror som mördades. Sorgen över hans liv, hans lidande, hans val (och brist på val) och hans smärta är större än att han är död för mej.

Jag har andäktigt och närmast hetsigt läst. Jag har fått klumpar i magen, kramp i bröstet och jag har storgråtit flera gånger.
Och ändå, eller kanske precis därför, så är Kärlekens Antarktis en magisk läsupplevelse.
Den här romanen kommer jag minnas för alltid. Förmodligen läsa om.
Den kvalar in bland det bästa och mest berörande jag någonsin läst.
Betyg: Solklar 5:a.

Puss/ Asta