Otäckt men befriande

År efter år efter år är mitt inlägg om att sluta med insomningstablett återkommande på min statistik över mest lästa inlägg. Det är uppenbart ett ämne många söker på.
Jag åt Zopiklon/ Imovane under många år men ständigt under viss stress.
Dels för att det är en beroendeframkallande medicin.
Dels för att min mamma är under ett saftigt missbruk av den här typen av medicin och jag vill fjärma mej från det.
Och slutligen, dels för att man inom sjukvården blir behandlad och betraktad som en narkoman när man vill förnya recepten.
Efter X antal år slutade jag tvärt och det var bland det värsta jag gjort.
Jag drabbades inte av någon abstinens tack o lov, men jag sov verkligen nästan ingenting på fem-sex veckor med allt det förde med sej.
Jag lovade mej själv att aldrig hamna där igen.

Men det gjorde jag.
I september förra året började jag medicinera med Stilnoct/ Zolpidem vilket är ungefär samma skit som den jag åt sist.
Det var under stor vånda och med mycket motstånd.
Men jag var rädd för alternativet. Mer rädd.
Jag sov väldigt dåligt. När det var som sämst ungefär var tredje natt.
Jag var ständigt trött, orkade inte mer än det jag absolut måste, jag oroade mej för vad det gjorde med min kropp.
Jag var sjuk hela tiden. Varenda infektion nån av barnbarnen hade smittade ner mej.

Nu har jag som sagt tagit ett litet vitt piller varje kväll när jag ska sova i snart fem månader. Och jag sover mycket bättre.
Fortfarande strular det ibland och typ en- två gånger i veckan hjälper de inte men det är tillräckligt.
Sedan jag började med insomningstabletterna och fick min sömn tillbaka har jag inte varit sjuk en enda gång, trots att det varit höst och vintermånader, trots gånger som barnbarn marinerat mej i snuva och febersvettningar.
Mitt immunförsvar kan jobba på igen och jag vill inte tänka på vad åren med sömnbrist gjorde med min kropp i övrigt. Med mitt hjärta och mina kärl.

Så. Det är fortfarande otäckt att äta den medicin som gjort min mamma till missbrukare. Det är fortfarande obehagligt att stångas med sjukvården.
Men det är ändå värt det.
Just nu är det det.
Jag får se om jag tar en ny fight senare.

Puss/ Asta