From Asta, with love

Igen. Jag ber om ursäkt att detta har gått och blivit någon slags bokrecensionsblogg. Jag vet att ni inte gillar det men ni vet å andra sidan att bloggen är för mej med och jag vill ha mina recensioner samlade.
Hur som helst, jag tänkte att jag skulle ge ett livstecken ifrån mej och skriva om... ja, skriva om nånting annat.

Det är inte helt lätt.
De enda jag hänger med är mitt illamående och Jana Kippo.
Illamåendet har jag till å med slutat ängslas över, jag orkar inte, det har blivit ett normaltillstånd hur less jag än är på det och Jana Kippo... ja, henne har jag hängt med många hundra sidor. Jag är nästan klar med avslutande delen i trilogin om henne.

Illamåendet. Tja, det är rätt ointressant. Som en självständig oinbjuden gäst som tagit över mitt inre sedan drygt en månad tillbaka och lever sitt eget liv.
Jag har egentligen ingenting mer att säga om det, jag ska göra gastroscopi på onsdag och hoppas på nån quick fix. Jag vill vräka det. Jag är less på det. På hur det påverkar hela mitt liv, hur trött jag blir av det och hur det begränsar mej i min vardag.
Jag har både viktigare och roligare saker att tänka på än illamåendet.
Det är... inte intressant.
Jana Kippo däremot.
Huvudpersonen i trilogin om Smalånger är väldigt intressant.
Vi känner varann väl vid det här laget eftersom jag lyssnat non stop.
Jag känner henne i alla fall. Tveksamt om hon vet vem jag är.

Jana Kippo.
Hon å jag är så olika som två människor kan bli.
Eller ja, kanske inte. Vissa beröringspunkter finns om man funderar djupt.
Men på ytan.
Hon från Norrland.
Jag från Västkusten.
Hon en konstnärssjäl.
Jag... nåt annat.
Hon är en överlevare. Inte rädd för fan själv. Jana Kippo kan skjuta björn och försätta sej i situationer när hon vet att hon kan bli ihjälslagen.
Jag är rädd om livet jag. Jag är rädd över lag skulle man kunna säga.
Kanske den räddaste jag mött. Även om jag är ganska modig samtidigt.
Den största skillnaden är kanske att hon inte tar ansvar för nåt, jag tar ansvar för allt.
Jag är rätt trött på Jana Kippo.
Inte trött på att läsa om henne, inte trött på historien.
Less på henne.
Som om hon vore en nära vän eller anhörig. Nån jag älskar men som gör mej besviken.
Som om jag vore Jussi eller hennes dotter.
Trött på att hon sjappar.
Trött på att hon aldrig stannar och tar tag i det som är äkta.
Trött på allt hon tar på sej och sen inte reder ut.
Alla människor och djur hon lämnar längs vägen.
Jag pratar med henne. Skäller på henne.
"Men för fan Jana."
"Hur kunde du Jana."
"Skärp dej Jana."
Dit har alltså illamåendet och Smalånger tagit mej.

Jag har köpt en soffa med. Den kommer om en evighet.
Jag har köpt en handväska. Och fick skäll av Mini för att jag redan har 8 väskor... på nedervåningen men jag har egen lön å jag avstod från den där 2000 kroners väskan.
Köpte en... väl så fin... för fyra hundra. Det är god shoppinglogik enligt mej.
Jag köpte en säng till Bente-Nora med. Hon försöker slita sönder filten ovanpå men verkar annars... mest  nöjd med leksaken hon oxå fick.

 Jag kommer tillbaka. Ni vet det?
Tillbaka till bloggen. Tillbaka från illamåendet.

Puss/ Asta