Mina bästa...

Tre Bordeauxer har jag haft.
Märta. Gottfrid. Bente-Nora.
Alla olika och unika.
Alla har de ju varit Dogue de Bordeauxer.
Det vill säga envisa, egensinniga, självständiga och charmerande.
Och vackra.
Vackra på olika vis.

Märta var min smarta. Min utmaning. Min tvillingsjäl.
Fruktad i grannskapet.
Hon öppnade dörrar, rymde, skrämde barn.
Det hotades om polisanmälningar och ett tag kände jag mej som en tjuv om natten när jag hukade genom grannskapet.
Hon kunde så många ord, förstod så mycket av vad man sa.
Hon kunde räkna, hon kunde öppna fönster, hon fick mej att frukta inbrott.
För tjuvarnas skull.
Och hon var den mildaste, vänligaste, mest kärleksfulla, tålmodiga med dem hon kände.
Hon hade en gammal själ.

Gottfrid var min fixstjärna. Min vackra pojke. Han som alltid väckte uppmärksamhet.
Han var oxå stadig och trygg. Hetsade inte upp sej för någonting.
Han var min bebis. Han hade en ung själ.
Hans passion var vatten. Att han älskade att bada och simma, gärna under ytan, gjorde honom så speciell.
Han vaktade på sin "lillebror" Noah. Slappande bara av när han hade honom inom synhåll, betrodde ingen annan om att kunna ta hand om Noah.

Jag sörjer dem ännu. Kastar en sten i vattnet varje dag till Gottfrid.
Och nu har jag Bente-Nora.
Bente som är... allt de andra inte var.
Bente som framför allt är... rar.
Hon älskar pussar. Hon kan kramas läääänge.
Jag har läst om terapihundar, utbildade sådana, och Bente-Nora gör precis så helt av sej själv.
Hon är känslig för sinnesstämningar och alltid beredd att trösta, busa, avleda eller vad man nu behöver.
Hon har ingen jakt i sej, väldigt lite vakt. Hon är försiktig och vad jag tror präglad av sin barndom men hon är min enklaste hund.
Hon verkar inte förstå så många ord (visar det inte i alla fall) men hon förstår det som pågår inne i en människa (eller ett annat djur), hon är sensitiv och inkännande. SER den hon älskar.

Jag har älskat dem alla. Mest.
Inte trott att jag skulle kunna älska lika högt igen men ändå gjort det.
För att de varit så olika. För att de öppnat olika dörrar i hjärtat.
För att de alla tre varit min bästa vän och min stora förtrogna.

Men...
Jag står inte ut med att mista henne. Min Bente-Nora.
Måtte hon bli kvar länge, länge.
Hon är... nu... mitt allt.

Puss/ Asta