Som typ sist i Sverige läste jag första delen av Jonas Gardells "Torka aldrig tårar utan handskar-kärleken."
Det är den första delen i en trilogi om det trauma som drabbade världen... och så även Sverige... när AIDS kom på -80 talet.
Ett slags bögarnas pest. Eller straff som många nog såg den och den hysteriska rädsla som följde i spåren för att själv bli smittad.
Boken utspelar sej i Stockholm och handlar framförallt om Rasmus och Benjamin.
Två unga "nydebuterade" homosexuella män.
Den ena från landet. Utstött och mobbad. Han som alltid varit annorlunda.
Den andra ett Jehovas vittne. Sina föräldrars stolthet.
Boken är som ett dokument om en del av vår nutidshistoria.
Den är som en historielektion där "vi heterosexuella" bara känt till vissa bitar.
Bitvis undervisar författaren oss om hur det var. Ger information. Stiger ifrån berättelsen som en bakgrundsröst.
Det är oxå då jag tycker mest om den. När jag "hör" Jonas Gardells röst.
Som roman, vilken som helst, har jag läst både bättre och sämre.
Jag känner en viss distans till de båda huvudpersonerna som jag inte tillåts lära känna på djupet.
Men jag uppskattar, och berörs, av dem.
Allra mest berörs jag kanske av sjukhusbeskrivningarna.
Det är en värld som är min.
En värld jag känner igen mej i.
Där jag både kan känna för å emot personalen som räds "den nya smittan" som ingen riktigt visste vad de hade men där alla såg vad den gjorde med unga starka människor (och framför allt män.)
Jag har läst böcker tidigare av Gardell.
Jag tycker även i andra sammanhang att han är bäst där han undervisar.
Hans "Om Jesus" är fullständigt underbar.
Jag kommer självklart att läsa de två återstående delarna i serien "Torka aldrig tårar utan handskar" och ser dem som viktiga böcker i vår tid. De är modern svensk litteraturhistoria.
Har du läst?
Vad tyckte du?
Puss/ Asta
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Välkommen att sätta ditt tassavtryck, ditt avstamp, ditt tyckande.
Bloggen är levande genom sina läsare