Vi tar det bakifrån

 

Har mängder av inlägg i huvudet. De blandar sej huller om buller men jag tänkte att det kunde vara käckt om ni förstår något av allt mitt dravlande ( dravlande finns inte, stavningsprogrammet rekommenderade istället sönderavlade men om det har jag ingenting att säga i nuläget) med, inte sant?

Jag börjar baklänges och jag börjar med gnäll.
Märklig början kan man tycka men så gör vi ändå för det är det jag har närmast.
Hemresan.

Jag som aldrig är flygrädd hade dåliga vibbar kring hemresan redan dagen innan.
Jag började plötsligt minnas episoder ur tv serien Lost å annat konstigt.
För bekvämligheten skull hade vi betalt den lilla nätta summan av 105 euro för att checka in på hotellet. Vi hade packning på MINST 80 kg och mamma kunde inte bära och Mini (eller jag) var upptagen av Lilleman.
Fine. Klev upp klockan 07. Vi checkade in. Jag åt min sedvanliga frukost bestående av ägg, bacon, kaffe, juice, vitt bröd (ja, tänk så hemskt!), ost, marmelad och ett glas mousserande vin.
Sen tog vi ett sista dopp i The Mediterranean's 27 gradiga vatten.

11:00 på bussen. 45 minuter bussresa med åksjuk liten kille.
Framme på flygplatsen och innanför säkerhetskontrollerna upptäcker vi att någon jag glömt systemkameran på transferbussen. Efter sjutton samtal och klureri återfanns kameran och jag kunde hämta ut den (tack gud.)
14:40 skulle vi kliva på planet. Men medan vi alla stod där... några svettiga, andra längtande, någon rädd, ytterligare några trötta så meddelade kapten att höjdmätaren på planet var sönder och ingenjörer arbetade med att fixa till det. Om... hemska tanke... det inte gick så skulle en reservdel flygas in från London och förseningen bli större.
Noah var redan trött, hade inte ätit och kinkade på.
Jodå, klart som korvspad att planet behövde sin reservdel och vi fick likt en skock får transporteras till hotell.

Då tänker kanske den ovane resenären att okej, bagaget låses in någonstans så länge?
No no no.
Ner till ankomsthallen, checka ut 80 kg. Släääääpa det till transferbussen i gassande sol och 45 minuters bussresa till ett nytt hotell. Släääääpa av bagaget fram till detta hotell vilket kanske var... tja, 200 meter.
Jag höll på att börja gråta under detta mastodontarbete.
Mat. Upp på hotellrum.
Toktrött unge som vägrar sova å äta.
Kl 23 släääääpa bagaget till transferbussen. Åka 45 minuter med trötta barnet som nu tack å lov däckade.
Av på flygplatsen, slääääpa 80 kg. Genom incheckning. Passkontroller å annan skit.

Klockan var 01:40 när planet äntligen lyfte.
Jag är inte förtjust i att flyga när det är mörkt men jag orkade inte ens vara rädd.
Noah var duktig, han skrek HYSTERISKT kanske tio-femton minuter x två på hela flighten.
Av och äntligen vänta på bagaget med vittring på den egna sängen å äntligen lite sömn.
Nähä?!
Då kommer inte bagaget. SAS som har hand om bagaget har nämligen inte folk där.
Nä. För det var tydligen en stor överraskning att det skulle landa ett plan med över 350 passagerare som varit vakna i dryga dygnet.
Hallen var i upprorsstämning. Svintrötta människor är inte att leka med.
Två å en halv timma!!! senare hade vi fått bagaget.

Missade föreläsningen. Mannen kom för sent till jobbet. Ungarna på flyget var det mest synd om.
Å Gottemannen fick vänta ett halvt dygn mer än väntat.

Men men. Planet störtade inte. Jag har sovit några timmar. Musklerna värker men nu är vi hemma.

Puss/ Asta