Att resa med liten kille

Jag är sååååå glad att vi kom iväg på den här resan.
Även om det periodvis var jobbigt å trots att det är lite skönt med höst, vardag å min egna säng så skulle jag för allt i världen inte vilja ha den ogjord.
Att resa med en liten kille på arton månader som man älskar så hjärtat nästan går sönder ÄR en upplevelse på alla sätt och jag kan tycka att det är så sorgligt att han är för liten att kunna komma ihåg denna "kärleksresa" som för alltid är etsad i mitt bröst.
Titta på den här bilden!
Den är så vacker tycker jag. Och våra blickar avslöjar all den kärlek som strömmar mellan en liten man å hans mormor.
Den dagen jag inte finns mer så hoppas jag att han kan se på bilder som denna å även om han inte minns så kan han se vad vi två delade.


Att resa med Noah var olikt allt annat jag gjort.
Det blev inte särskilt mycket slappa eller vila. Jag brukar läsa en 5-6 romaner på en vecka utomlands, i år blev det en halv.
Det var ett intensivt umgänge.
Att leva tre personer i en liten etta sätter ljus på sådant som normalt inte blir några större konflikter men som i trängseln irriterar mer. Tänker på mej å Mini då.
Så som att hon lägger prylar överallt, aldrig plockar bort, låter Noah härja mer än vad jag gör.
Det visar på mina brister. På hur tålamodet krymper när jag är varm, svettig å inte får tillräckligt med space.


Noah hade svårt att sova. Han åt dåligt. Fick trugas att dricka.
Det märktes på honom när han var hungrig å törstig men själv förstod han inte å tvärvägrade.
Sen blev han ju sjuk med. Snuvig och febrig.
Det gjorde inte mat/ sov situationen bättre.
Han röjde i kylskåpet å i ugnen som var i ögonhöjd och det var ett evigt passande och tjatande.
Nej, nej, nej. Inte röra. Inte klättra. Ställ tillbaka den. Stäng där. Nej, nej, nej.
Han blev trött av värmen ibland, så där trött så han slängde sej på marken å vrålade.
Rädd för att bada djupt efter nån kallsup och tvärsur när han togs ur poolen oavsett hur länge han fått bada.
Jag såg på andra barn på hotellet å det var likadant för dem.
1,5-2 år är egentligen lite ungt tror jag för att resa. Barnen kring tre år verkade klara av omständigheterna bättre.


Ändå var det som sagt underbart!
Underbart med värmen, havet, maten och underbart med lilla Noah.
Om möjligt så kom vi varann ännu närmare på den här veckan.
Somna ihop, vakna ihop, bada, leka, kramas, busa och trösta.
Bära till musklerna skriker och sen bara ligga å titta på detta lilla underverk till liv när han sover.

En av de större upplevelserna under resan var när Noah träffade Bamse för första gången.
Bamse är Noahs idol och han har otaliga klädesplagg och böcker med den dopade lille björnen.
Han ser på Bamsefilm en liten stund varje dag.
Bamse å hans vänner finns ju på Bluestars hotell.
När Bamse för första gången uppenbarade sej blev Noahs ögon klotstora och hakan föll ner.
Jag hade inte kunnat se lika förvånad ut om ett UFO landat på altanen.
Han stirrade med öppen mun, pekade med hela armen, skrattade tills det övergick i gråt.
Bamse! Här!
Kramas vågade han inte men han gjorde en high five med Bamse och mormor... ja, hon vågadee minsann dra vargen i svansen!

Om två år drar vi igen.

Puss/ Asta