Summering av en händelserik vecka

Ännu en vecka av sommaren kom å gick.
Det börjar bli klurigt att variera de här "veckan som var inläggen" med variation.
Rätt många av er verkar ändå läsa dem.

Detta har varit en händelserik vecka.
En av de största i mitt. Mormorveckan. Mirakelveckan.
Jag vägde in på 59,5 kg i måndags.
Jag har tagit det varsammare med löpningen. Ätit normalt med eftertanke och en del unnardagar. Jag förbjuder mej ingenting, jag tänker... "måste jag ha ett glas vin/ en skål chips nu?" Ofta är svaret ja.

Måndag. Min dotter var beräknad och spänningen steg. Hon hade en hel del förvärkar.
Jag var hos doktorn och blev lite ledsen. Han var sjukskriven så jag fick en vikarie.
Å avtalet med det företaget hade förhandlats om med landstinget och förlorat.
Så nu tillhör jag en annan företagshälsovård.
Vikarien kände ju så klart inte mej och det enda vi enades om var att jag skulle vara fortsatt halvt sjukskriven till semestern för att sen börja jobba fullt igen.
Fick senare i veckan mitt nya schema å fy fan... 90% är lika med så gott som jämt.
Handlade två klänningar  när jag var i grannstaden för pengar jag fick av mamma.
Jag sprang 5,74 km.
På kvällen var det sommarfest hos Anita. Lite stillsamt blev det men väldigt trevligt.
Var hemma vid halv ett eller nåt.

Tisdag. Ordentligt allergisk. Gick en halvkort runda med hunden, 40 minuter kanske.
Sen jobbade jag, På kvällen skrev min dotter att hon fått värkar igen.

Onsdag. 13:41 föddes vår Ängla. En fantastisk känsla.
Jag ville bara DIT så klart, men fick lugna mej. Istället åkte jag in till stan och handlade presenter till den lilla sessan. Kläder och en egen Rubendocka.
Alla mina kommande barnbarn ska få en Rubendocka.
De är handsydda å fantastiskt söta.
Motionsmässigt så gick jag 45 min. Sprang 6,45 km.
Å längtade.

 

Torsdag. Äntligen äntligen fick jag träffa henne, hålla henne, lukta på henne innan jobbet. Lilla Ängla. Den sötaste lilla flickan som någonsin skådats (och säkert den starkaste, smartaste och mest kapabla oxå :)
Det var plågsamt att gå till jobbet efteråt, att vara i samma byggnad, så nära men så långt borta.
På kvällen smet jag ner igen å fick ytterligare en kik ihop med övriga familjen som oxå kommit.

Fredag. Väldigt trött. Gick 45 minuter med Gotteman.
God mat, godis och vin.

Lördag. Gick 45 minuter och sprang på kvällen milen.
Helt galet häftigt att ha klarat av det.
Lat dag för övrigt med god mat (igen), godis och vin.

Söndag. Sjukt allergisk idag. Värst i ögonen som kliar så jag vill köra in gafflar i dem å röra runt.
Har gått en 45 minuters runda x 2 med Gotteman innan ösregnet och åskan kom.
Städat av nedervåningen.
Lagat å ätit mat och är nu sinnessjukt trött.
Det har varit en händelserik vecka.

Nästa vecka... 

Imorgon är jag ledig och ska ta tag i lite ärenden. Som försäkringskassan, apotek, beställa vaccination för lilleman.
Ska även ta mina mått imorgon å se om nåt har hänt. Samt väga mej så klart.
Jobbar tisdag, fredag (midsommarafton) och söndag.
Pappa å hans fru kommer nån av dagarna jag är ledig.

Ska hinna springa och träna lite mer strukturerat med Gottfrid.

Har ni haft en bra vecka?

Puss/ Asta

Engla

 

Ja, jag vet att det här är tjatigt för er och kommer så förbli ett tag.
Idag har jag äntligen fått träffa henne. Hon som skall komma att bli socialdemokratisk statsminister, astronaut, kattuppfödare, hovslagare eller vad hon än må vilja.
Den sötaste bebis som jag sett i hela mitt liv... lilla Engla.

Små små perfekta öron.
Mörka ögon som rymmer hela världens visdom.
Små små fingrar, lite uttorkade å tunna.
Å allt detta håret.
Hon är perfekt. Perfekt så man häpnar.
Livets mirakel.
Jag önskar jag fick visa bild på henne, men det får jag inte, så ni får hålla till godo med en mormorbild.
En bild när jag håller mitt barnbarn. All kärlek och all stolthet syns verkligen i den profilen.

Det är en så överväldigande känsla.
Så stor kärlek. En sån vilja att vara nära.
Det har varit direkt plågsamt att jobba ikväll, att gå i samma byggnad som henne.
Så nära, så långt borta.
Men två gånger... en gång innan jobbet och en gång på kvällen när resten av familjen kom för att titta... var jag där.
Luktade, kände, viskade att jag älskar. 

Visst är det konstigt?
Vi två... jag å Engla... vi känner inte varann.
Och ändå skulle jag gå genom eld för henne.
Ändå älskar jag henne, lika stort som jag älskar barnen.
Det känns helt onaturligt att inte få vara där.
Det är det svåraste... att respektera den lilla familjens behov av att få vara ifred.
Att inte ta för mycket plats.
När man vill vara nära hela tiden.

Min dotter ser så stolt ut.
Hon ser lugn, trygg och lycklig ut.
Plötsligt ser jag henne på ett nytt sätt.
Hon är inte bara min dotter.
Hon är mitt barnbarns mamma.

Puss/ Asta