Halvårsredovisning. Vilken grej! Vilken tjej!

 

Sex månader... ett halvt år... inte riktigt men när den här månaden är slut har jag tränat. Regelbundet dragit mitt nyckelkort på Friskis & Svettis.
Det är ju... om man känner mej... helt surrealistiskt att jag faktiskt hållit i och snart måste lösa ett nytt halvårskort.
Jag måste säga att jag är omåttligt stolt över mej själv!

Jag bestämde mej i december för att för en gång skull ge ett nyårslöfte.
Att börja träna. Att bli stark(are.)
Och nej, jag trodde inte på det. Räknade i huvudet hur mkt det skulle kosta utslaget per månad om jag gav upp halvvägs.
Mer av nöd än av lust var det det där löftet.
Lederna värkte nästan varje dag. Jag var i usel form.
Droppen var när jag likt en gammal människa fick dra mej upp från sittande i duschen till stående.
Jag ville bli stark. Inte snygg. Det var viktigt. Jag är alldeles för lite fåfäng för att kunna ha det som motivation.

Hur har det gått då?
Bortsett från att jag faktiskt gjort detta, för mej oerhörda, att inte ge upp utan hålla i en träning.
Stark skulle jag kanske inte säga att jag är men jag är starkare.
Jag är i betydligt bättre form än vad jag var den 2:a januari när jag skrev in mej på gymmet.
Jag har inte ont i några leder längre och jag reser mej utan att dra mej upp.
Några kilon har jag tappat vilket är trevligt även om det inte var målsättningen och jag försöker jaga bort det där fåfänga... att jag älskar biffiga axlar och armar och ohälsosamt ofta kollar i spegeln om nåt händer med de där stackars bicepsen.
Det ska aldrig bli min dragkraft... men det gör inget om det så att säga följer med :)

Jag tycker faktiskt att det är rätt trist, särskilt sedan min äldsta dotter slutat och min yngsta å jag sällan går tillsammans.  
Jag har insett att motivation och lust är två krafter som jag inte kan förlita mej på om jag vill hålla i.
Det är bara att göra det. Ta på sej kläderna å gå. Oavsett vad lusten (inte) säger.
Tre gånger i veckan. Det ska göras.
Oftast är det okej när jag väl är där.

Fåfängan och risken att börja tänka i viktnedgång och yta är faktiskt inte det som jag får jobba mest med även om jag, jo aktivt jobbar med det.
Svårare har jag med att jag känner mej kass.
Jag råkar jobba på en arbetsplats full med hurtbullar.
Det har helt klart fördelar för jag har fått hjälp med mycket av mina kollegor.
Men de är lixom sådana att de lyfter sin dubbla vikt och/eller tränar sex dagar i veckan och/ eller springer en halvmara före jobbet och/eller har 20 000 steg en lat dag.
Då är det lätt att känna att den egna prestationen. 4 svettiga kilometer lufsande eller att göra knäböj 10 x 3 med 25 kg är rätt kasst... särskilt efter ett halvår.
Jag tror att allt för många känner igen sej i det här även om alla kanske inte är lika öppenhjärtiga (heter det öppenhjärtiga? alltid trott det heter öppenhjärtliga) med det som jag (tydligen alltid måste vara.)
Varför är vi sådana?!
Men jag försöker tänka att detta är inte min hobby. Inte mitt livselixir.
Det är med Bente, med havet, med barnen jag hämtar kraft.
Detta gör jag för att jag måste, för att kroppen ska fungera, samarbeta ett gäng år till. Just FÖR att stora starka röda franska hundar är mitt liv behöver jag muskler.
Och uppenbart gör jag det tillräckligt bra för den målsättningen.

Puss/ Asta                                  

Årets första månad

Inför 2020 satsade jag på nyårslöften istället för målsättningar och förhoppningar för första gången på säkert 20 år. Och jag gick All in och gav flera stycken löften.
De handlade främst om:
💙 Att börja träna för att bli starkare och rörligare
💙 Att komma ut och gå minst en gång varje dag oavsett omständigheter
💙 Att dricka mindre alkohol, välja mina tillfällen bättre
💙 Att fortsätta med att inte äta griskött
💙 Att drastiskt dra ner på sociala medier, ffa Facebook
💙 Genom mindre alkohol och mindre tid på sociala medier frigöra tid till mer kvalitativa saker som att se film, skriva brev, hänga med Bente och läsa romaner.

En månad har gått och hur har jag skött mej hittills?
Tja, lite gott & blandat kan man väl säga.
Jag väljer att inte se på det som misslyckande, eller rättare sagt, jag försöker att se på det som att jag påbörjat en resa och att det rör sej åt rätt håll.

💚 Jag anmälde mej till Friskis & Svettis och även om min målsättning var tre gånger i veckan så har det oftare blivit två gånger/ vecka. Men jag har i alla fall skrapat ihop 11 antal pass denna månaden. Testat både gruppträningar och gym.
💚 Jag har varit ute och gått varje dag utom en då jag aktivt valde att vara med Noah istället. Det känns ok.
💚 Ja, jag har druckit mindre mängder alkohol och vid färre tillfällen men kan bli ännu bättre här.
💚 Jag har inte ätit någon form av fläskkött och försöker även välja godis utan gelatin men där misslyckas jag ibland.
💚 Sociala medier. Här går det "så där." Det är lite dagsform men tyvärr den punkt jag känner går sämst.
💚 Jag har haft en lässvacka på en månad ungefär men nu börjat igen.
Sett betydligt mer serier och filmer... ganska lätt eftersom jag ser så lite.
Ser ni den magiskt bra svenska serien Kalifat?

Mest förvånande har varit
- Hur svårt det är att göra slut med Facebook
- Hur lätt... och kul... det är med träningen.
Jag känner mej ändå nöjd med mej själv. Om det är inbillning eller ej men jag känner mej lite mer rörlig, stark och stabil. I fas med mej själv.
Januari 2020 har varit sammantaget en BRA månad.
En GOD inledning på det nya året och decenniet.

Hur har du det?

Puss/ Asta 

Ska man skriva om träning?

Det här är inget inlägg om att träna. Det här är ett inlägg om vilken typ av blogginlägg som är okej att skriva och ett resonemang kring om och hur det påverkar att skriva om träning eller andra livsstilsändringar och där jag inte är riktigt klar med det själv.
Jag börjar inlägget så här därför att inledningen av inlägget syns på Facebook och ni som blir triggade av att "Nu tränar Asta" (denna veckan åtminstone) inte ska välja bort.

Som sagt. Jag följer många kroppspositiva konton och har gjort så ett tag, det är underbart läkande att få se en mångfald av kvinnor och inte bara den stereotypa unga, smala, fita, fotoredigerade kvinnan som vi utan att tänka på det matas med hundratals gånger per dag.
Väldigt många, jag törs nästan skriva alla, har en skev bild av hur kvinnor och kvinnokroppen ser ut.
Och inte bara det, vi jämställer oxå denna unga, smala, fita, fotoredigerade bild av en kvinna med hälsa. Smal blir per automatik hälsosam, tjock motsatsen.
Ung, spänstig hud blir det normala, rynkor och slapp hud det förstörda.
Allt detta är förstås fullständigt rubbat men vi ÄR i väldigt hög grad hjärntvättade av hur vi kvinnor ska se ut. Det finns starka krafter som vill bevara kvinnors negativa syn på sej själva då det är en mångmiljardindustri att kränga produkter och tjänster som kräver just detta.
Det finns en uppsjö av fantastiska kroppspositiva konton på Instagram och genom att få upp deras bilder och många gånger kloka texter går det att lära om. Att se igenom.

Inom den kroppspositiva världen är det ofta förenat med stor kritik om någon skriver om livsstilsförändringar, till exempel träning. Framförallt träning.
Det anses kunna upplevas som triggande och kroppshetsande.
Få folk att känna sej mindervärdiga eller... ja, jag vet inte riktigt.
I min värld beror det på HUR man skriver och vad syftet är men jag inser oxå att jag genom åren jag följt dessa konton lärt mej en massa och ändrat min syn på väldigt mycket som för bara några år sedan verkligen var fucked up.
Jag känner mej ambivalent om och i så fall hur jag ska skriva om mina tankar om detta.
Under 2019 kände jag att jag började bli gammal. Alltså gammel-gammal, äldre än vad jag är. Jag kände mej klen. I dålig kondition. Leder protesterade och började göra ont. Jag var trött orimligt mycket. Koncentrerade mej på fel saker.
Så inför 2020 gav jag, som aldrig ger nyårslöften, just ett löfte om förändring.
Om att få mitt liv mer i balans.
Ett steg att nå dit var att teckna mej hos Friskis & Svettis.
Jag tycker det är skitläskigt att skriva om för jag är så himla rädd att misslyckas. Jag är till och med rädd för att tänka det.
Jag har aldrig lyckats hålla i träning tidigare så varför skulle jag göra det nu?
Om jag höll i... ungefär 5 veckor... så som de flesta gör som ger nyårslöfte att träna och sen återgick till min mer... tja, bekväma hållning att dricka öl och hänga på Facebook så skulle jag känna mej ännu mer misslyckad än tidigare.
Jag har inga ambitiösa mål med min träning.
Har inga planer på att ta min dubbla vikt i marklyft, att springa Göteborgsvarvet eller att tappa 15 kg i vikt. Jag vill bara inte begränsas av min kropp i det dagliga livet i förtid. Jag vill visa att man kan vara lite rultig, lätt orka hela pizzan själv men ändå vara i bra form. Och "bra form" syftar här bara till just ork och att vara funktionell i sin kropp. För det ÄR en jäkla skillnad på att vara fyrtio år och femtio år. Det händer en massa nedbrytande under de åren. Ingenting är gratis längre.
December 2020 vill jag känna att jag är lite starkare än vad jag var för ett år sedan. Att jag gör bättre val för mej själv. Att livet är lite mer i balans.

Jag har, sedan jag började blogga för gud vet hur många år sedan, alltid skrivit om det som engagerar mej just nu. I mitt liv och på ett vidare plan.
Att berätta om min träning, skriva om hur ängsligt det känns att komma till en gruppträning och vara ny och klart sämst eller om den sköna tillfredsställelsen av att ha gjort sitt bästa eller om hur gött träningsvärk kan kännas eller hur läskigt gymmet är eller... Ja det skulle kännas bra.
Å andra sidan så vill jag ju då inte trigga fram känslor av skuld eller hets hos någon.
Jag tänker, även om jag förvisso tycker det är en HELT annan sak, om de som gör fillers och kroppskorrigeringar att de är ett offer för det här vi började prata om... idealet av den unga, smala, fita, fotoredigerade kvinnan... så gör det då om du absolut måste men skriv inte om det. Jag blir förbannad på influensers som har tusentals ofta unga följare och som saluför sån skit.
Är det samma sak med träning tycker ni?
Även om det är tantgympa 2 gånger i veckan på Friskis & Svettis?
Ge mej era tankar!

Puss/ Asta

Märklig upplevelse

Prövade Yoga idag. Eller Yoga Soft som nog kan beskrivas som en pensionärsvariant. Jag tillhörde i alla fall det yngre spannet och alla rörelser var (säkert) väldigt förenklade. Det var tack å lov inte snack om att vika kroppen dubbel baklänges, stå på huvudet och annat underligt och akrobatiskt jag sett folk göra.

Men det som där emot var förunderligt, bortsett från att någon ljudligt råkade fisa och denna någon inte var jag (jag är totalt fisinkontinent och pruttar ofrivilligt mest hela tiden annars) var att jag blev otippat förtjust!
Jag har som bekant aldrig någonsin blivit förtjust i att röra på kroppen tidigare.
Nu var detta inte någon tung motion. Jag blev inte ett uns svettig och har inte det minsta träningsvärk någonstans men det hände nåt annat...
Jag vet inte när jag kände mej så närvarande i mej själv sist. Så medveten om mina leder och så kärleksfull till min kropp.
Helt magiskt!
Jag skulle lätt ha kunnat bli fnissig.
Bara att uppmanas andas på ett särskilt sätt brukar få det att bli ängsligt inombords. Och att därtill röra kroppen på märkliga vis och låta ännu konstigare och så den här högljudda prutten då...
Men jag blev inte fnissig. Jag blev alldeles lugn. Och lite betuttad i den lugna, harmoniska kvinnan som i tonläge och röst var så lik en kollega jag tycker mycket om.
Och nåt händer ju i kroppen. Mini som var med började må illa. Jag blev ofantligt trött efteråt.
Men det kändes... jag vet inte, läkande?

Typiskt nog har de bara Yoga 2 ggr i veckan på vårt Friskis & Svettis.
En gång den här softa och en gång "vanlig" och då ska man inte jobba eller så.
Ska pröva att göra det hemma och se om det är samma grej. Det finns ju mängder med youtubeklipp.

Namaste.

Rätt skraj för det här

Jag är stel. Jag har dålig balans. Noll taktkänsla.
Jag har usel kondition. Jag är ordentligt klen (som i motsats till stark.)
Jag är överviktig. Lat.
Jag har alltid, i hela mitt liv, gett upp saker som inte framkallar lust. Det här har med min missbrukarpersonlighet att göra skulle jag tro, det å en viss vana att det är så jag gör. Jag behöver helt enkelt känna snabba belöningar.

Ovanstående är fakta. Det är ingenting jag säga för att inta en ödmjuk hållning.
Upptill detta har jag under mitt femtioåriga liv egentligen aldrig tränat mer än under kortare perioder.
Det är kanske därför inte så jättekonstigt att jag har noll å nada självförtroende när det kommer till att just träna. Träningen i sej men kanske framförallt förmågan att hålla i. Jag är inte en person som är tillfreds eller ens okej med att inte ha koll.
Men idag har jag anmält mej till Friskis & Svettis och tecknat ett Allkort där jag får tillgång till både gym och gruppträningar under 6 månader.
Det var inte billigt. Men så är jag inte heller van vid att lägga pengar på träning.

Jag måste på intet sätt bli smal eller fit men jag är inte redo att bli gammal ännu.
Och gammal är just vad min kropp är. Den protesterar mest hela tiden.
Rygg å höfter å knän gör ont bara jag sitter i samma ställning en stund.
Jag kan inte göra en enda riktig armhävning. Jag orkar knappt lyfta upp Noah längre. Jag är stel som ett kylskåp och jag kan med maximal ansträngning lufsa i promenadtempo 3 km.
Det står femtio år på mitt körkort men jag skulle nog tro att jag snarare är ca tjugo år äldre i fysisk ålder. Hur är jag då om 10 år ifall jag inte gör någonting?

Jag har lovat mej själv inför 2020 ett liv i bättre balans.
Mindre alkohol
Mindre sociala medier
Mer sånt som kropp å själ mår bra av långsiktigt.
Jag förväntar mej inte att vara en hurtbulle i december men jag tänker att jag vill vara i lite bättre form än nu och så får vi ta det vidare därifrån.
Men jag är faktiskt livrädd för att misslyckas och bara lägga ner allt samman någon gång i februari. Skiträdd nu när jag uttalat de här målen för mej själv.
Jag känner ju lixom mej själv.

Hur stämmer din fysiska ålder överens med den som står i dina id handlingar? 

Puss/ Asta