Ska man skriva om träning?

Det här är inget inlägg om att träna. Det här är ett inlägg om vilken typ av blogginlägg som är okej att skriva och ett resonemang kring om och hur det påverkar att skriva om träning eller andra livsstilsändringar och där jag inte är riktigt klar med det själv.
Jag börjar inlägget så här därför att inledningen av inlägget syns på Facebook och ni som blir triggade av att "Nu tränar Asta" (denna veckan åtminstone) inte ska välja bort.

Som sagt. Jag följer många kroppspositiva konton och har gjort så ett tag, det är underbart läkande att få se en mångfald av kvinnor och inte bara den stereotypa unga, smala, fita, fotoredigerade kvinnan som vi utan att tänka på det matas med hundratals gånger per dag.
Väldigt många, jag törs nästan skriva alla, har en skev bild av hur kvinnor och kvinnokroppen ser ut.
Och inte bara det, vi jämställer oxå denna unga, smala, fita, fotoredigerade bild av en kvinna med hälsa. Smal blir per automatik hälsosam, tjock motsatsen.
Ung, spänstig hud blir det normala, rynkor och slapp hud det förstörda.
Allt detta är förstås fullständigt rubbat men vi ÄR i väldigt hög grad hjärntvättade av hur vi kvinnor ska se ut. Det finns starka krafter som vill bevara kvinnors negativa syn på sej själva då det är en mångmiljardindustri att kränga produkter och tjänster som kräver just detta.
Det finns en uppsjö av fantastiska kroppspositiva konton på Instagram och genom att få upp deras bilder och många gånger kloka texter går det att lära om. Att se igenom.

Inom den kroppspositiva världen är det ofta förenat med stor kritik om någon skriver om livsstilsförändringar, till exempel träning. Framförallt träning.
Det anses kunna upplevas som triggande och kroppshetsande.
Få folk att känna sej mindervärdiga eller... ja, jag vet inte riktigt.
I min värld beror det på HUR man skriver och vad syftet är men jag inser oxå att jag genom åren jag följt dessa konton lärt mej en massa och ändrat min syn på väldigt mycket som för bara några år sedan verkligen var fucked up.
Jag känner mej ambivalent om och i så fall hur jag ska skriva om mina tankar om detta.
Under 2019 kände jag att jag började bli gammal. Alltså gammel-gammal, äldre än vad jag är. Jag kände mej klen. I dålig kondition. Leder protesterade och började göra ont. Jag var trött orimligt mycket. Koncentrerade mej på fel saker.
Så inför 2020 gav jag, som aldrig ger nyårslöften, just ett löfte om förändring.
Om att få mitt liv mer i balans.
Ett steg att nå dit var att teckna mej hos Friskis & Svettis.
Jag tycker det är skitläskigt att skriva om för jag är så himla rädd att misslyckas. Jag är till och med rädd för att tänka det.
Jag har aldrig lyckats hålla i träning tidigare så varför skulle jag göra det nu?
Om jag höll i... ungefär 5 veckor... så som de flesta gör som ger nyårslöfte att träna och sen återgick till min mer... tja, bekväma hållning att dricka öl och hänga på Facebook så skulle jag känna mej ännu mer misslyckad än tidigare.
Jag har inga ambitiösa mål med min träning.
Har inga planer på att ta min dubbla vikt i marklyft, att springa Göteborgsvarvet eller att tappa 15 kg i vikt. Jag vill bara inte begränsas av min kropp i det dagliga livet i förtid. Jag vill visa att man kan vara lite rultig, lätt orka hela pizzan själv men ändå vara i bra form. Och "bra form" syftar här bara till just ork och att vara funktionell i sin kropp. För det ÄR en jäkla skillnad på att vara fyrtio år och femtio år. Det händer en massa nedbrytande under de åren. Ingenting är gratis längre.
December 2020 vill jag känna att jag är lite starkare än vad jag var för ett år sedan. Att jag gör bättre val för mej själv. Att livet är lite mer i balans.

Jag har, sedan jag började blogga för gud vet hur många år sedan, alltid skrivit om det som engagerar mej just nu. I mitt liv och på ett vidare plan.
Att berätta om min träning, skriva om hur ängsligt det känns att komma till en gruppträning och vara ny och klart sämst eller om den sköna tillfredsställelsen av att ha gjort sitt bästa eller om hur gött träningsvärk kan kännas eller hur läskigt gymmet är eller... Ja det skulle kännas bra.
Å andra sidan så vill jag ju då inte trigga fram känslor av skuld eller hets hos någon.
Jag tänker, även om jag förvisso tycker det är en HELT annan sak, om de som gör fillers och kroppskorrigeringar att de är ett offer för det här vi började prata om... idealet av den unga, smala, fita, fotoredigerade kvinnan... så gör det då om du absolut måste men skriv inte om det. Jag blir förbannad på influensers som har tusentals ofta unga följare och som saluför sån skit.
Är det samma sak med träning tycker ni?
Även om det är tantgympa 2 gånger i veckan på Friskis & Svettis?
Ge mej era tankar!

Puss/ Asta

Att outa en pedofil

De flesta som hänger ens lite på sociala medier har säkert inte undgått Patrik Sjöberg och Elaine Eksvärds engagemang för arbetet att hindra att fler barn blir sexuellt utnyttjade. Tre stycken barn i varje klass sägs det. Och Elaines arbete har namnet "Tre ska bli noll" (tror jag, är inte helt insatt.)
Såväl Sjöberg som Eksvärd har själva blivit utsatta som barn.

Idag har Patrik Sjöberg på sitt instagramkonto gjort något som jag har all förståelse för, som jag förstår och känner sympati för. Han har publicerat namn och bild på en pedofil som är lärare och handbollstränare och bett sina följare att reposta bilden. Mannen ifråga är inte dömd, men han har erkänt brotten mot en flicka som pågått under flera års tid men som enligt mannen är "ett misstag."
Hur nu misstag kan vara flera år?!
Mannen håller sej undan polisen och om han lyckas med det i ytterligare sex dagar så kommer han undan med grovt sexuellt utnyttjande av minderårig och grovt sexuellt utnyttjande av person i beroendeställning.

Jag förstår och delar raseriet.
Jag har själv varit utsatt för dessa svin till män som ung flicka.
Det är fruktansvärt och man blir arg, rycks med men...

... Generellt är jag emot att publicera bilder på icke dömda personer.
Nu verkar kräket ha erkänt och är väl så ledes skyldig vilket gör det något mer okej men jag tänker att det drabbar andra, andra som inte är skyldiga.
Framför allt tänker jag på pedofilens barn. Jag har ingen aning om deras ålder men en sådan här publicering kan förstöra deras liv. Vänner kan ta avstånd, de kan uteslutas ur sina gemenskaper och mobbas. Pedofili är kanske världens mest föraktade brott. Det blir ett tungt ok som helt enkelt inte är deras att bära.

Vad tänker du? 

Puss/ Asta

Skämmas för varandra och göra om varandra

Jag har aldrig skämts över min makes utseende. Aldrig ens funderat över vad våra eller mina bekanta kan tänkas tycka om hans ölmage, frisyr, klädsel eller vad det nu kan tänkas vara.
Jag tror inte att min man någonsin skämts över mitt yttre heller. Jag tror att han i alla sammanhang funnit mej ytterst representabel.
Min make och jag är väldigt olika stilmässigt. Jag är road av kläder och smink och alltid fixad när vi går bort någonstans. Han kan hänga på sej en sned och vind t-shirt från 2006 utan att fundera.

Däremot så tror jag vi regelbundet ehh... ja, skäms är kanske ett för starkt uttryck men nåt åt det hållet... för varandras sätt att uppträda.
Jag kan bli oerhört provocerad av om han blir för berusad och med det påstridig och högljudd. Jag suckar högt å himlar med ögonen när han är grabbig och sexistisk i sällskap och jag kan ofta önska att han lixom "förde" sej bättre.
Han å sin sida finner mej humorlös å präktig när jag inte accepterar skämt eller åsikter som jag finner rasistiska eller sexistiska och att han är trött på att jag ska vara så himla Pk hela tiden. "Kan du inte slappna av lite?"
Jag tror att vissa av hans vänner finner mej lite märkvärdig och förmer och det tror jag maken skäms över i den mån han uppfattar det.
Vi har helt enkelt blivit ganska olika med åren och är inte de personer som vi idag skulle ha valt om vi skulle ut på äktenskapsmarknaden.
Med det inte sagt att vi borde separera. Efter dryga trettio år tillsammans har vi så klart annat som håller ihop oss och som åtminstone för nu överbrygger de där olikheterna.

Jag upplever nog MER att jag försöker göra om honom än han mej.
Han kan förvisso tycka att jag är "bråkig", gör för stor sak av sånt som han ser som bagateller. Av den anledningen berättade jag inte för än idag om att jag å pappa har brutit kontakten eller att han kallat mej för bitterfitta offentligt.
Jag vet att han inte tycker att det är någon big deal och att jag ska slappna av.
Men jag försöker dagligen fostra honom i för mej viktiga ämnen som han inte bryr sej nämnvärt om så som exempelvis feminism och hur det är att vara kvinna. Både jag å våra döttrar har bildligt talat slagit våra huvuden blodiga för att få honom att förstå helt utan minsta uns av framgång.

Men ÄR det okej att försöka göra om sin partner? Vad tycker ni?
Borde man acceptera sin partner för vad hen är eller istället byta om det nu är något som man är så missnöjd med?
Jag vet inte, jag är ambivalent här.

Puss/ Asta

Ja, vad tycker du?

 

Jag tycker så mycket hela tiden. Jag tror faktiskt inte alla människor gör det. Men jag tycker.
Tycker å tänker och vet bestämt. Om mycket i alla fall vet jag bestämt vad jag tycker.
Jag tycker tex att klassklyftor är av ondo, att skatter är något bra, att vi verkligen inte skall legalisera cannabis och att Dogue de Bordeaux är den vackraste hundrasen.
Jag tycker att skånska är vackert, att pizza är gott, att Jimmie Åkesson är en rasist... en slipad sådan men icke desto mindre... en rasist.
Men det finns sådant... tro det eller ej... där jag inte riktigt vet vad jag tycker.

Husfridsknull är en sådan sak.
Alla är införstådda med vad jag menar med begreppet?
Att ha sex med sin partner för husfriden ( eller för att partnern inte ska lacka ur å bli bedrövlig att leva med, för att stärka förhållandet, för att vinna nån fördel eller slippa nån nackdel) skull.
Alltså trots att man inte är sugen själv.
Ni vet "Blunda och tänk på England."
Jag VET inte vad jag tycker egentligen.

Å ena sidan kan det ju låta helt självklart.
Det är väl klart att man inte ska ha sex om man inte är sugen.
Det är väl klart att man i sitt eget hem och i sin egna relation alltid ska kunna säga nej om man inte vill.
Att ett haltande eller obefintligt sexliv står för någonting annat och att ingenting blir bättre av att tvinga sej till det.
Vi kvinnor... om det nu är kvinnor som inte har lust då... är faktiskt inte längre mannens ägodel.
Hur ska man då kunna ha sex om man inte är det minsta kåt?
Då får väl han typ... leka med sej själv eller nåt.

Å andra sidan. Det finns ofta just det, en annan sida.
Å andra sidan. Om nu olusten är så stor att den inskränker sej till i princip... aldrig. Alltså jag talar inte om män (?) som är så bortskämda att de gnäller om de inte får till det tre dagar i veckan utan jag talar om ett verkligt haltande sexliv.
Hur skall man kunna kräva det av sin parter? Bara för att inte jag vill dömer jag dej till evig sexlöshet om du vill leva med mej.
Sex är trots allt en viktig del för många människor.
Alltså, de flesta... inte alla, men de flesta... äktenskap mår bättre om man har sex.
Inte bara där å då under täcket utan som par.
Sexet är ju trots allt det som gör relationen unik, nåt man förmodligen inte har med vänner å andra som man oxå tycker om.
Och när det kommer till kvinnor är det ofta så att ju mindre sex vi har, ju mindre sex vill vi ha.
Det måste lixom tränas och underhållas för att komma igång.

Ändå tror jag få kvinnor inte vet hur det känns när man haft just husfridssex.
Kanske framför allt för oss kvinnor som har övergrepp med oss i bagaget.
Det kan kännas väldigt... skitigt och ensamt.
Det kan kännas så i alla fall. Det kan oxå kännas som något bra och "nu är vi på G" och "jag gillar ju den här snubben i alla fall."
Jag har hört alla varianter när jag pratat med tjejkompisar om sånt här.

Vad tycker du?
Och vilka är dina argument?
Eller är det så att det kan vara både ock?

Puss/ Asta