Ska man skriva om träning?

Det här är inget inlägg om att träna. Det här är ett inlägg om vilken typ av blogginlägg som är okej att skriva och ett resonemang kring om och hur det påverkar att skriva om träning eller andra livsstilsändringar och där jag inte är riktigt klar med det själv.
Jag börjar inlägget så här därför att inledningen av inlägget syns på Facebook och ni som blir triggade av att "Nu tränar Asta" (denna veckan åtminstone) inte ska välja bort.

Som sagt. Jag följer många kroppspositiva konton och har gjort så ett tag, det är underbart läkande att få se en mångfald av kvinnor och inte bara den stereotypa unga, smala, fita, fotoredigerade kvinnan som vi utan att tänka på det matas med hundratals gånger per dag.
Väldigt många, jag törs nästan skriva alla, har en skev bild av hur kvinnor och kvinnokroppen ser ut.
Och inte bara det, vi jämställer oxå denna unga, smala, fita, fotoredigerade bild av en kvinna med hälsa. Smal blir per automatik hälsosam, tjock motsatsen.
Ung, spänstig hud blir det normala, rynkor och slapp hud det förstörda.
Allt detta är förstås fullständigt rubbat men vi ÄR i väldigt hög grad hjärntvättade av hur vi kvinnor ska se ut. Det finns starka krafter som vill bevara kvinnors negativa syn på sej själva då det är en mångmiljardindustri att kränga produkter och tjänster som kräver just detta.
Det finns en uppsjö av fantastiska kroppspositiva konton på Instagram och genom att få upp deras bilder och många gånger kloka texter går det att lära om. Att se igenom.

Inom den kroppspositiva världen är det ofta förenat med stor kritik om någon skriver om livsstilsförändringar, till exempel träning. Framförallt träning.
Det anses kunna upplevas som triggande och kroppshetsande.
Få folk att känna sej mindervärdiga eller... ja, jag vet inte riktigt.
I min värld beror det på HUR man skriver och vad syftet är men jag inser oxå att jag genom åren jag följt dessa konton lärt mej en massa och ändrat min syn på väldigt mycket som för bara några år sedan verkligen var fucked up.
Jag känner mej ambivalent om och i så fall hur jag ska skriva om mina tankar om detta.
Under 2019 kände jag att jag började bli gammal. Alltså gammel-gammal, äldre än vad jag är. Jag kände mej klen. I dålig kondition. Leder protesterade och började göra ont. Jag var trött orimligt mycket. Koncentrerade mej på fel saker.
Så inför 2020 gav jag, som aldrig ger nyårslöften, just ett löfte om förändring.
Om att få mitt liv mer i balans.
Ett steg att nå dit var att teckna mej hos Friskis & Svettis.
Jag tycker det är skitläskigt att skriva om för jag är så himla rädd att misslyckas. Jag är till och med rädd för att tänka det.
Jag har aldrig lyckats hålla i träning tidigare så varför skulle jag göra det nu?
Om jag höll i... ungefär 5 veckor... så som de flesta gör som ger nyårslöfte att träna och sen återgick till min mer... tja, bekväma hållning att dricka öl och hänga på Facebook så skulle jag känna mej ännu mer misslyckad än tidigare.
Jag har inga ambitiösa mål med min träning.
Har inga planer på att ta min dubbla vikt i marklyft, att springa Göteborgsvarvet eller att tappa 15 kg i vikt. Jag vill bara inte begränsas av min kropp i det dagliga livet i förtid. Jag vill visa att man kan vara lite rultig, lätt orka hela pizzan själv men ändå vara i bra form. Och "bra form" syftar här bara till just ork och att vara funktionell i sin kropp. För det ÄR en jäkla skillnad på att vara fyrtio år och femtio år. Det händer en massa nedbrytande under de åren. Ingenting är gratis längre.
December 2020 vill jag känna att jag är lite starkare än vad jag var för ett år sedan. Att jag gör bättre val för mej själv. Att livet är lite mer i balans.

Jag har, sedan jag började blogga för gud vet hur många år sedan, alltid skrivit om det som engagerar mej just nu. I mitt liv och på ett vidare plan.
Att berätta om min träning, skriva om hur ängsligt det känns att komma till en gruppträning och vara ny och klart sämst eller om den sköna tillfredsställelsen av att ha gjort sitt bästa eller om hur gött träningsvärk kan kännas eller hur läskigt gymmet är eller... Ja det skulle kännas bra.
Å andra sidan så vill jag ju då inte trigga fram känslor av skuld eller hets hos någon.
Jag tänker, även om jag förvisso tycker det är en HELT annan sak, om de som gör fillers och kroppskorrigeringar att de är ett offer för det här vi började prata om... idealet av den unga, smala, fita, fotoredigerade kvinnan... så gör det då om du absolut måste men skriv inte om det. Jag blir förbannad på influensers som har tusentals ofta unga följare och som saluför sån skit.
Är det samma sak med träning tycker ni?
Även om det är tantgympa 2 gånger i veckan på Friskis & Svettis?
Ge mej era tankar!

Puss/ Asta

Nyårslöften och sånt

Det där med Älska dej själv och Var nöjd som du är och Sin egen bästa polare är verkligen färskvara. Något jag med åren blivit allt bättre på men som ibland faller tillbaka. Ibland som i nu. Alldeles lagom till den stora högtiden "Dags att göra om mej" som inträffar här om några dagar.
De sista åren har jag gett diffusa nyårslöften som Bli en snällare människa, våga mer, säga ja oftare. Det är svårare att utvärdera och att därmed misslyckas i än mer tydliga löften.

Senaste året har jag börjat följa en mängd kroppsaktivister på instagram. Ja Lady Dahmer har jag följt betydligt längre men då mer på bloggen. Det är befriande att se alla dessa vackra, kloka, valkiga, snygga kvinnor som är kroppspositiva och som på allvar förstått det jag bara förstår hälften av tiden, nämligen att en bra kropp är en frisk kropp.
Samtidigt följer jag Paulo Roberto och han är väl... motsatsen till relaxerad vad det gäller träning. Men nåt inom mej går igång på hans militanta uppmaningar om att investera i styrka och kondition.
Det är just det jag önskar mej... styrka och kondition... men jag vet inte om det inte egentligen är min hjärna som lägger på det filtret för så fort jag gör något som är det minsta fysiskt så kommer även tankarna på vikt och utseende.
Det är som om min hjärna hajar att sådana dumheter skulle bromsas och därför låtsas att det handlar om nåt annat. Nåt mer okej.
Men det är svårt att lura sej själv.

Idag ställde jag mej på vågen för första gången på evigheter.
Och givetvis syntes julens frosseri. Det kom upp en siffra som var högre än någonsin tidigare. Efteråt kunde jag bara med stora svårigheter klämma ner mej i ett par jeans som jag knappt använt för att de varit alldeles för stora.
Jag ska inte säga att jag är så stor att det känns i knän och leder och så där, det är fortfarande mest en estetisk grej, ja och praktisk eftersom jag nästan inte kommer i några kläder men jag vill verkligen inte väga så här mycket.
Förlossningsarbete är tungt och statiskt. Man står upp många timmar om dagen och använder sin kropp i konstiga ställningar. Jag behöver för mitt jobbs skull bli starkare.

Jag känner mej gammal och sliten. Tycker att jag har åldrats så fort.
Har inget emot att se ut som fyrtiosju, men det är rätt trist att se tio år äldre ut.
Idag hos tandläkaren skulle jag i receptionen säga mitt födelsenummer.
Hon i kassan hörde inte och sa: "Förlåt vad sa du femtio..."
Hon trodde alltså jag var född på femtiotalet!
Min mamma är född på femtiotalet!
Det där kan jag ju inte göra så mycket åt tyvärr men orken kan jag påverka.
Jag kommer inte lova X antal kilo ner eller si å så många sprungna kilometer i veckan utan fortsätter lite mer diffust...

2017 ska jag bli starkare!

Vad ska du lova/ inte lova?

Puss/ Asta

Första inlägget på nya året.

 

Första inlägget på årets första månad. Lite högtidligt nästan precis som när att jag fick börja om i min 10 års almanacka och skriva på första bladet, första dagen igen.
Då borde man förstås skriva något extra fint och tänkvärt, men jag har inget sådant på lager idag tyvärr.

Hur har er första dag på det nya året varit så här långt?
Själv har jag mest sovit å lullat runt. Inte för att jag är särskilt bakfull, klarade mej lindrigt undan där idag, utan för att jag ska jobba i natt.
Första passet på medicin sedan i april, på en avdelning jag aldrig varit förut, men jag känner mej lugn.
Tycker faktiskt att det ska bli lite kul.

I går var vi hemma hos goda vänner och hade en helt underbar soft kväll. Det är så skönt med gamla vänner där man känner varann så väl och ingenting behöver vara konstlat eller tillgjort.
Vi bjöds på jordgubbsbubbel då vi kom. Sen smält brieost som vi doppade nachochips i.
Därefter kycklinggryta med potatisgratäng och sallad. Jag drack julöl genom hela middagen.
Sen serverades vi tobleronetårta med kaffe och cointreau. Skumpa vid tolvslaget och gin å tonic till kortspelet. Å hämtning av sonen strax efter två.
Jojo.

Å på tal om nyår. Så jäkla bra hon var Malena Ernman var när hon läste Ring klocka ring.
Jag tror aldrig att jag lyssnat så på texten som i år och jag fick ståpäls av Malenas intensiva blick och klara röst när hon läste texten som ännu känns så aktuell. All hennes humanism och patos lös omkring henne. Mäktigt!

Nyårslöften då. Jag gav inget. Bara en slags diffus överenskommelse om att återigen försöka vara lite snällare mot mej själv. Ta mer hand om mej, inte vara så förbannat hård mot mej, minska ner på sådant som suger kraft och stjäl energi.

Gott nytt år.

Puss/ Asta

Nyårslöften 2015 jag tänker hålla

 

Nästa år ska jag inte... 

Rösta på Sverigedemokraterna.

Jag ska inte äta mej fet på sushi

Jag ska inte bli gravid.

Jag ska inte åka bergodalbanan eller hoppa bungyjump

Nästa år ska jag...

Gå lustfyllda promenader med Gottfrid

Fortsätta tänka mina "tacksam för dagen" tankar.

Bada i ett 27°c medelhav

Komma igång å springa igen.

Jag ska läsa minst 50 böcker många böcker. (Ingen press.)

Jag ska starta mjukt med en vegetarisk dag i veckan.

Nästa år ska jag inte...

Blir packad å skämma ut mej i nåt jobbrelaterat sammanhang.

Jag ska väsentligen hålla mej till folköl men utan förbud på de tyngre grejerna.

Jag ska inte pröva narkotika, Alls

Jag är rätt säker på att jag inte kommer att insjukna i anorexi eller testikelcancer.

Frågar du min man så ska jag förmodligen inte förvara gömda flyktingar hemma.

Jag ska inte tårta Åkesson om han mot förmodan blir frisk till valupptakt 2

Nästa år ska jag ...

Ska jag fortsätta att  vakna med Noa.

Jag ska passa Ängla och jag ska se mitt nya barnbarn

Jag ska göra vad jag kan för att samla familjen, fira födelsedagar ihop å så där.

Jag kanske får skaffat en gris

Jag ska skriva arga blogginlägg om Sd.

Jag kommer säkert att reta mej på Lööf lika mycket som i år.

Ta ansvar för min lycka (aj fan, där kom en sån där svår?) Den stryker vi.

Puss/ Asta

Igår var igår. Idag är idag.

 

Igår var det livat på bloggen med Sd inlägg och debatter. Jag lovar inte att dagen blir lugnare men just nu tar vi å skriver om nåt annat.
Tack ni som på olika sätt deltog. Ni som tog debatten. Ni som delade inlägg.
Ni som lös med er frånvaro hade säkert era skäl. Jag hoppas det varken var lättja, Sd sympati eller rädsla. Allt annat har jag förståelse för.

I den gråa duggregniga nyårsnatten lovade jag ingenting.
Inget stort heligt Nyårslöfte.
Men som jag skrivit i inlägg tidigare så har jag tyst för mej själv bestämt olika saker då å då kring mål å ambitioner inför det nya året.
Det är bara det att när jag summerar ihop det blir det rätt många "små saker."
Jag är faktiskt mycket tveksam till att jag ska hinna arbeta alls i år.
Lär nog inte hinna träffa några vänner heller.
Allt detta självförverkligandet. :)

... 5:2 metoden, tappa mina extrakilon, inte äta fläskkött, börja springa igen, få snygga armar, komma igång med träningen av Gotteman, följa mitt hjärta, lyssna till min inre röst, bli bättre på att säga ifrån å ta konflikter, våga mer, bli snällare mot mej själv, engagera mej mer i mitt jobb, ta fler vita veckor, läsa fler böcker, sitta mindre å hänga vid datorn, sluta med insomningstabletter...

Ja, ni hör ju själva. Det lär bli ett heltidsjobb.

Idag är jag ledig.
Jag har sovit i sonens säng i natt då han var hos kompisar och känner mej utsövd på ett helt annat sätt än efter nätter jag krigat med maken i vår pyttesäng.
Idag står hundpromenad (i regn) på schemat. Småkronornas match mot stöddiga Ryssland och ikväll parmiddag... hos vänner. Bara att sätta sej vid dukat bord.
Underbart.

Min äldsta dotter fyller år idag.
277 år. Nej 27 år skulle det vara. Det känns gammalt nog... att vara mamma till alltså.
Det är bara att inse att man blivit tant. Gammal.
Tenablöjor, rollatorer, avföringsschema, stödstrumpor å mata ankorna ligger framför mej.
Grattis grattis älskade fina unge. Det är... och har varit i 27 år... en ynnest att få vara mamma till dej.

Puss/ Asta

Karaktärens D-day

Jag får ofta pikar för min bristande karaktär.
En del säger det rakt ut: "Det kommer du aldrig klara! Det går nån vecka eller två å sen har du gett upp."
En del säger det mer finkänsligt: "Varför ska du hålla på och starta igång en massa saker å så blir du ledsen sen när du inte klarar av det?!"
Jag är själv rätt bra på att säga... och tycka... att jag har usel karaktär.

Å det har jag ju!
Men alltså, man måste väl få försöka? Utmana sej själv. Sträcka sej efter månen.
Det finns ju trots allt en hel del saker som jag HAR lyckats med.
Somliga saker under kortare el längre perioder, annat jag faktiskt avverkat å som är klart.

Imorgon är ju själva The D day vad det gäller löften och prövningar av karaktären.
Aldrig är gymmen så fulla som i januari, aldrig hyllorna med bantningspulver så lockande som då.
Det verkar ligga i vår natur.
Vi startar om på måndagar. Eller den 1:a i varje månad. Å ett nytt år... det är den maxade omstarten på "det nya livet."

Somliga lovar ingenting på Nyår. Tycker sej visa av erfarenheten.
Andra lovar. Att gå ner i vikt, sluta röka, skilja sej, börja motionera, bara köpa ekologiskt.
Rätt många är som jag tror jag. Lovar lite i smyg. Eller lovar rätt mycket i smyg.
Inom sej. Mer som förhoppningar.
Jag brukar lova sådana där fluffiga diffusa saker
Att bli snällare mot mej själv. Lyssna noggrannare på mitt hjärta. Våga mer.
Jag lovar hardcore sakerna med. Om att avstå. Om att börja.
Att överhuvudtaget bli en lite mer lyckad (och lycklig) variant av min person än jag varit under året som gått.

Offentligt och helt utan rädsla för att misslyckas kan jag dock lova er alla att inte rösta på Sverigedemokraterna i valet i september.



Puss/ Asta

Nyårslöften

Nu återstår inte mycket på året 2012.
Ett år som innehållit både tårar och skratt.
Nya lärdomar. Ny vänskap. Nya prövningar.
Nått har man förhoppningsvis lärt sej.
Något lite klokare har man kanske blivit.
Något lite mer blasé med kan hända.

Ett nytt år står för dörren.
Jag ska inte vara någon glädjedödare men jag hyser inga större förhoppningar.
Jag menar det inte på något negativt sätt, bara att jag inte förväntar mej mirakel.
Jag tror året 2013 kommer att innehålla samma recept som det föregående.
Lite sött, lite sälta, en del bitterhet och kanske en å annan överaskning.
Jag ber bara om att få skonas från de större sorgerna.
Att ingenting ont ska få hända mina barn och mitt väntande barnbarn.
Att få fortsätta leva.
Att få behålla mina hundar.

Jag lovar ingenting inför 2013.
Även om Gudarna ska veta att det kunde behövas.
Då jag väger mer än någonsin, är i sämre kondition än någonsin.
Då jag dricker alkohol vid fel tillfällen. Av fel orsak. Ibland.
Då jag snusar för mycket, gråter för ofta, umgås för lite.
Men jag vet hur det blir, jag gör bara mej själv besviken.
Å så står man där. För tunnklädd. Inför tolvslaget strax innan 2014.
Med nån fusk skumpa i glasen och fejk ler mot människor och känner att "fan... inte i år heller."

Så nej, jag lovar ingenting.
Ingenting annat än att försöka... försöka... vara mer sann mot mej själv.
Ingenting annat än att försöka... försöka... vara lite mer lycklig.
Inte lycklig som i glad hela tiden.
Inte heller som i att inte ha några bekymmer.
Lycklig som i att vara sann och att omfamna det jag har.
Det räcker så.
Jag tror faktiskt det.

Puss/ Asta