Halvårsredovisning. Vilken grej! Vilken tjej!

 

Sex månader... ett halvt år... inte riktigt men när den här månaden är slut har jag tränat. Regelbundet dragit mitt nyckelkort på Friskis & Svettis.
Det är ju... om man känner mej... helt surrealistiskt att jag faktiskt hållit i och snart måste lösa ett nytt halvårskort.
Jag måste säga att jag är omåttligt stolt över mej själv!

Jag bestämde mej i december för att för en gång skull ge ett nyårslöfte.
Att börja träna. Att bli stark(are.)
Och nej, jag trodde inte på det. Räknade i huvudet hur mkt det skulle kosta utslaget per månad om jag gav upp halvvägs.
Mer av nöd än av lust var det det där löftet.
Lederna värkte nästan varje dag. Jag var i usel form.
Droppen var när jag likt en gammal människa fick dra mej upp från sittande i duschen till stående.
Jag ville bli stark. Inte snygg. Det var viktigt. Jag är alldeles för lite fåfäng för att kunna ha det som motivation.

Hur har det gått då?
Bortsett från att jag faktiskt gjort detta, för mej oerhörda, att inte ge upp utan hålla i en träning.
Stark skulle jag kanske inte säga att jag är men jag är starkare.
Jag är i betydligt bättre form än vad jag var den 2:a januari när jag skrev in mej på gymmet.
Jag har inte ont i några leder längre och jag reser mej utan att dra mej upp.
Några kilon har jag tappat vilket är trevligt även om det inte var målsättningen och jag försöker jaga bort det där fåfänga... att jag älskar biffiga axlar och armar och ohälsosamt ofta kollar i spegeln om nåt händer med de där stackars bicepsen.
Det ska aldrig bli min dragkraft... men det gör inget om det så att säga följer med :)

Jag tycker faktiskt att det är rätt trist, särskilt sedan min äldsta dotter slutat och min yngsta å jag sällan går tillsammans.  
Jag har insett att motivation och lust är två krafter som jag inte kan förlita mej på om jag vill hålla i.
Det är bara att göra det. Ta på sej kläderna å gå. Oavsett vad lusten (inte) säger.
Tre gånger i veckan. Det ska göras.
Oftast är det okej när jag väl är där.

Fåfängan och risken att börja tänka i viktnedgång och yta är faktiskt inte det som jag får jobba mest med även om jag, jo aktivt jobbar med det.
Svårare har jag med att jag känner mej kass.
Jag råkar jobba på en arbetsplats full med hurtbullar.
Det har helt klart fördelar för jag har fått hjälp med mycket av mina kollegor.
Men de är lixom sådana att de lyfter sin dubbla vikt och/eller tränar sex dagar i veckan och/ eller springer en halvmara före jobbet och/eller har 20 000 steg en lat dag.
Då är det lätt att känna att den egna prestationen. 4 svettiga kilometer lufsande eller att göra knäböj 10 x 3 med 25 kg är rätt kasst... särskilt efter ett halvår.
Jag tror att allt för många känner igen sej i det här även om alla kanske inte är lika öppenhjärtiga (heter det öppenhjärtiga? alltid trott det heter öppenhjärtliga) med det som jag (tydligen alltid måste vara.)
Varför är vi sådana?!
Men jag försöker tänka att detta är inte min hobby. Inte mitt livselixir.
Det är med Bente, med havet, med barnen jag hämtar kraft.
Detta gör jag för att jag måste, för att kroppen ska fungera, samarbeta ett gäng år till. Just FÖR att stora starka röda franska hundar är mitt liv behöver jag muskler.
Och uppenbart gör jag det tillräckligt bra för den målsättningen.

Puss/ Asta