Ökar psykisk ohälsa eller varför är vi så klena

Kitty Jutbring skriver ett inlägg här om psykisk ohälsa och kring det facto att var tionde svensk medicinerar med antidepressiva läkemedel. Jag tror faktiskt att det är fler och ifrågasätter siffran (får försöka kolla upp det där.)
Hur som helst. Väldigt många mår... i varierande grad psykiskt dåligt och psykisk ohälsa är vanligaste anledning till sjukskrivning.
Var och var annan människa har varit sjukskriver för utmattningssyndrom.

Läser och hör en massa olika förklaringar till varför det är så. Varför det blir allt svårare att leva.
Det pratas om stress på arbetet, kroppsfixering, ständig uppkoppling på sociala medier.
Jag vet inte...
Visst är det så, och andra sidan så lever vi mer bekväma och medvetna liv än någonsin.
Morfar som jobbade sena och tunga arbetspass på varvet i Göteborg var aldrig utbränd.
Farmor med 5 barn på fem år var inte sönderstressad trots brist på micro, egen tvättmaskin och egen surfplatta till ungarna.
Eller var dom det? Deprimerade?
Var det bara mer hysch hysch om att må dåligt psykiskt på den tiden?
För det känns... jag säger inte att det ÄR så... men det känns som att varje generation blir lite klenare och känner efter mer.
Jag mer än generationen före mej, mina ungar mer än min generation.
Och jag tänker att åtminstone stress, livspusselproblematik och utseendekrav har alltid funnits.
Vad tänker och tror ni???

Jag äter själv en antidepressiv tablett som heter Cipralex. Det har jag gjort i massor av år och mestadels har jag inga planer på att sluta. Jag har i hela mitt liv haft lätt till oro och "måttlig ångest," oftast inte den handlingsförlamande, skräckinjagande, handikappande ångesten. Men den där oron, det där ältandet, den där domedagskänslan.
Så jag tror att jag behöver äta Cipralex livet ut och jag har egentligen inga problem med det.
Den enda biverkningen som påverkar mej är bristande (för att inte säga utslocknad) sexlust och svårigheter till att få orgasm.
Det kan jag leva med även om det är lite... tråkigt.
Ångest är nämligen tråkigare.
Jag har själv varit sjukskriven för utmattningssyndrom men är tveksam?
Det är egentligen... i väldigt många fall... ett finare och inte lika hopplöst ord som depression.
Depression får nervsvaga människor.
Utmattning drabbar ambitiösa och duktiga.
För min del var det livet. Oerhört stressigt på arbetet, oviss framtid om avdelningen, kollegor som försvann, tungt hemma i äktenskapet, flera andra relationer som tjorvade och så dog Märta.
Bägaren rann helt enkelt över och jag fann ingen ro någonstans. Men jobbet är det enda man kan sjukskrivas ifrån.

Jag har noterat en sak med mej själv och det behöver ju inte alls gälla för någon annan men jag har ändå känslan av att det gör det. Gäller inte bara nån annan utan många andra.
När jag är ute och springer (som idag), eller går en underbar stilla promenad med min hund utmed havet (som igår) eller upptäcker naturen med Noah så mår jag så bra. Känner lugn. Lycka rent av.
När jag hänger mycket vid datorn (vilket sker väldigt ofta) och då särskilt på facebook så mår jag dåligt. Blir arg. Känner en oro inifrån. Upplever att jag slösar tid. Blir provocerad av människor.
Ändå!!! lägger jag mer tid, dras helt orationellt till denna syssla, än vad jag gör till det jag mår bra av.
Varför?!
Det är ju helt... knäppt.

Har ni tankar kring detta?

Puss/ Asta

Tyck till om fetma, jag vill veta!

Jag har en sak jag skulle vilja prata med er om. Jag hoppas att så många som möjligt av mina läsare ger mej sin syn på saken och att vi kanske kan diskutera i kommentarsfältet. Skriv en rad, snälla gör det.
Jag ber er inte bara utifrån att det är kul med respons utan för att jag vill veta hur ni resonerar och för att jag kanske kan ta med mej något av det in i min roll som blivande barnmorska.
Vad jag vill att ni ska tycka till om är vårdens... och då kanske i synnerhet Mödravårdens... förhållningssätt gentemot tjocka patienter.

Så här. Jag är inte tjock och har aldrig varit det.
Jag må vara otränad, lite mullig, lös i hullet men jag är inte tjock.
Jag har ett normalt BMI. (Å jag vet att BMI inte är något fullständigt sätt att mäta men på något vis måste vården förhålla sej och kunna riskbedöma så det används med kritisk blick.)
Jag drar allt ifrån storlek small till large i butikerna och även om jag själv anser att jag ex har för tjocka lår för att ha kortkort eller korta shorts så finns de i min storlek.
Jag förstår att jag bara delvis kan leva mej in i hur det känns att vara överviktig och att alltid bli bedömd som kanske inte bara just överviktig utan oxå med lägre social status, dummare, latare och gud vet vad det finns för fördomar.
Ingen blickar ner i min kundkorg och snurper invändigt över min chokladkaka eller chispåse.
Ingen dömer mej när jag gnuggar händerna av förtjusning över att precis hugga in på min flottiga nygräddade pizza.
Så även om jag tror att jag är både reflekterande och inkännande så vet inte jag hur det är att vara just... tjock.

Jag läser en del bloggar som med jämna och ojämna mellanrum tar upp ämnet övervikt.
Lady Dahmer är ett exempel, Kitty Jutbring och Big ass fashion två andra. Jag följer Apan satt i granens ord lite där de dyker upp.
Ibland skriver de... och deras följare i kommentarsfälten... om vårdens bemötande.
Och de blir arga över det med. Att barnmorskan tar upp vikt och diet. Att hon vill väga.

Jag tänker att detta är jättesvårt.
Å ena sidan är det som Lady Dahmer har skrivit åtskilliga gånger att alla tjocka människor VET att de är tjocka, de KAN alla dieter utan och innan.
Barnmorskan uppfattas bara som elak, okänslig och fatshamande om hon tar upp det.
Men å andra sidan... sett ur mitt kommande perspektiv... så ÄR övervikt en rejäl riskfaktor för den gravida mamman och för barnet.
Å det är inga smårisker vi talar om. Inga små petitesser.
Det är risk för liv! Ökad risk för att få för stora barn och skador i samband med födseln. Ökade risk för tromboser. Ökad risk för diabetes. Högt blodtryck. Preeklamsi. För tidig födsel och intrauterin fosterdöd.
Ska inte vården ta upp det?
Sverige har världens lägsta mödra och barnadödlighet. Mycket tack vare Mödravårdens preventiva arbete.
Argumentet att kvinnan redan vet går ju i så fall att applicera på rökning, alkohol, droger oxå.
Det är farligt att supa under graviditeten. Och alla vet det. Likväl finns det kvinnor med alkoholproblem som är viktiga att fånga upp, informera och för hoppningsvis hjälpa.

Vad tycker du? Har du egen erfarenhet av att vara överviktig och vänta barn?
Tänker normalviktiga och tjocka kvinnor olika om det här?
Hur tycker du att en barnmorska ska agera? Vad är vårdens ansvar för det ofödda barnets och vilket är ditt?
Var din barnmorska/läkare bra eller... ja, mindre bra.
Hjälp mej är ni söta med lite tankar, vinklar och reflektioner som kan bli redskap i framtiden.

Puss/ Asta

Vem får kalla sej tjock?

 

När får man lov att kalla sej själv tjock?
Om den saken träter just nu hundraelva arga människor på nätet med Lady Dahmer på ena sidan och Kitty Jutbring på andra.
Utgångspunkten var att Kitty skrev ett självutlämnade, naket och ångestosande inlägg om att hon kände sej "tjock å fet, ful å äcklig." Ni som vill kan läsa Kittys blogginlägg här, scrolla ner för att se första inlägget och följ sedan utvecklingen via nya inlägg å dess kommentar.
LD menar å sin sida att normalviktiga, alla vi som inte diskrimineras i samhället relaterat till fetma, ska hålla tand för tunga å inte späda på "tjockishatet" å hon går rätt hårt åt Kitty (å hennes likasinnade) när hon säger det.

Så, när får man lov att kalla sej för tjock?
Enligt BMI, som för övrigt inte på något sätt är en fullständig mätmetod, så räknas du som överviktig vid ett BMI på mellan 25-29,9.
30-34,9 är fetma grad I osv Länk tex här.
Den samlade folkhälsovetenskapen säger att bukfetma är värre hälsomässigt än ett högt BMI.
Kvinnor med ett midjemått > 88 räknas som bukfeta. För män är siffran 102. Länk tex här.
Inte heller midjemått är en fullständig mätmetod men på något sätt måste vi definiera vad vi talar om.
Fine. Då vet vi vad sjukvården klassar som övervikt och fetma, vad som anses skadligt för oss och ökar benägenheten för en jävla massa sjukdomar så som hela det metabola syndromet med hypertoni, hyperlipidemi, hyperglykemi.
Innebär det att det är bara och enkom människor som kvalar in här som på sina privata bloggar har rätt att gnälla/ beklaga sej/ prata ut om att de känner sej tjocka?
Nej, men självfallet inte!!!
Min blogg är min. Här skriver jag vad jag vill.
Du som läsare får mer än gärna kommentera och tycka olikt men det är ändå min blogg.
Precis som Kittys blogg är Kittys, LD's blogg är LD's osv.

Jag tyckte att Kittys första inlägg i frågan kändes rätt deppigt att läsa.
Igenkännande absolut men oxå deppigt.
Kitty är en het böna. Snygg och enligt min bedömning... njä, faktiskt inte tjock.
Hon har för bövelen precis fått barn.
Men inte desto mindre kände jag igen mej. Mej och många, många kvinnor jag mött.
Kraven vi får från omgivningen... hur vi BÖR se ut... är stenhårda och rätt skruvade, jämför gärna (eller låt bli) dagens ideal med ex Baywatch från -90 talet, där dåtidens heta babes ränner runt i baddräkter och är betydligt rundare än i dagens tvserier, magazin, reklam mm.
Vi är alla hjärntvättade även om jag tycker att jag blivit allt bättre på det där att vara min egna bästa kompis och inte säga nedsättande saker till mej själv som jag inte säger till mina vänner.
Men även jag känner ju av det.
Flertalet av oss har vår trivselvikt.
Går vi upp 5-10 kg från den så sitter plötsligt kläder åt och är osmickrande. Antingen går man runt så, i för tajta ålaskinn eller så köper man nya kläder.
Ja, eller så tar man tag i vikten.
Jag har i vuxen ålder efter mina fyra barn varierat mellan att väga 57 kg-68 kg.
Vid 57 kg var jag inte särskilt magen och inte ens vid 68 kg kunde jag klassas som fet, men det tror sjutton det att det är skillnad mot elva kilo mindre.
Att jag inte skulle ha rätt att vädra det, bland vänner eller på en egen blogg känns oerhört märkligt.
Vem bestämmer det?

Jag är inte korkad.
Jag fattar att tjockisföraktet är utbrett. Å jag tror att det är precis som Lady Dahmer ger uttryck för, skäl för diskriminering. Tjocka människor får sämre sjukvård, färre jobb, ses som korkade, lata å lite efterblivna, hänvisas till klädkedjornas "tält avdelning" osv.
Jag greppar det. Det är tragiskt och förkastligt.
Men likväl. Min känsla måste få vara min. Kittys känsla måste få vara Kittys.
Jag har inte orkat fundera på hur mycket övervikt Lady Dahmer kan ha.vilket BMI hon kan landa på.
Men jag VET att det finns många människor som är betydligt fetare och som dessutom inte har LD's rena anletsdrag eller makalösa hår.
Innebär det inte per automatik då att Lady Dahmer ska hålla käften eftersom inte hon är i en 150 kg kvinnas med pesigt rättfärgat hår å stor näsas situation?
VEM bestämmer lixom?
Ja, svaret kan ju bara bli att det gör individen själv.
En något överviktig kvinna kan lida psykiskt mer än en mycket överviktig kvinna till följd av självförtroende och bättre självkänsla.

Eller vad tycker du?

Puss/ Asta