Jag har en sak jag skulle vilja prata med er om. Jag hoppas att så många som möjligt av mina läsare ger mej sin syn på saken och att vi kanske kan diskutera i kommentarsfältet. Skriv en rad, snälla gör det.
Jag ber er inte bara utifrån att det är kul med respons utan för att jag vill veta hur ni resonerar och för att jag kanske kan ta med mej något av det in i min roll som blivande barnmorska.
Vad jag vill att ni ska tycka till om är vårdens... och då kanske i synnerhet Mödravårdens... förhållningssätt gentemot tjocka patienter.
Så här. Jag är inte tjock och har aldrig varit det.
Jag må vara otränad, lite mullig, lös i hullet men jag är inte tjock.
Jag har ett normalt BMI. (Å jag vet att BMI inte är något fullständigt sätt att mäta men på något vis måste vården förhålla sej och kunna riskbedöma så det används med kritisk blick.)
Jag drar allt ifrån storlek small till large i butikerna och även om jag själv anser att jag ex har för tjocka lår för att ha kortkort eller korta shorts så finns de i min storlek.
Jag förstår att jag bara delvis kan leva mej in i hur det känns att vara överviktig och att alltid bli bedömd som kanske inte bara just överviktig utan oxå med lägre social status, dummare, latare och gud vet vad det finns för fördomar.
Ingen blickar ner i min kundkorg och snurper invändigt över min chokladkaka eller chispåse.
Ingen dömer mej när jag gnuggar händerna av förtjusning över att precis hugga in på min flottiga nygräddade pizza.
Så även om jag tror att jag är både reflekterande och inkännande så vet inte jag hur det är att vara just... tjock.
Jag läser en del bloggar som med jämna och ojämna mellanrum tar upp ämnet övervikt.
Lady Dahmer är ett exempel, Kitty Jutbring och Big ass fashion två andra. Jag följer Apan satt i granens ord lite där de dyker upp.
Ibland skriver de... och deras följare i kommentarsfälten... om vårdens bemötande.
Och de blir arga över det med. Att barnmorskan tar upp vikt och diet. Att hon vill väga.
Jag tänker att detta är jättesvårt.
Å ena sidan är det som Lady Dahmer har skrivit åtskilliga gånger att alla tjocka människor VET att de är tjocka, de KAN alla dieter utan och innan.
Barnmorskan uppfattas bara som elak, okänslig och fatshamande om hon tar upp det.
Men å andra sidan... sett ur mitt kommande perspektiv... så ÄR övervikt en rejäl riskfaktor för den gravida mamman och för barnet.
Å det är inga smårisker vi talar om. Inga små petitesser.
Det är risk för liv! Ökad risk för att få för stora barn och skador i samband med födseln. Ökade risk för tromboser. Ökad risk för diabetes. Högt blodtryck. Preeklamsi. För tidig födsel och intrauterin fosterdöd.
Ska inte vården ta upp det?
Sverige har världens lägsta mödra och barnadödlighet. Mycket tack vare Mödravårdens preventiva arbete.
Argumentet att kvinnan redan vet går ju i så fall att applicera på rökning, alkohol, droger oxå.
Det är farligt att supa under graviditeten. Och alla vet det. Likväl finns det kvinnor med alkoholproblem som är viktiga att fånga upp, informera och för hoppningsvis hjälpa.
Vad tycker du? Har du egen erfarenhet av att vara överviktig och vänta barn?
Tänker normalviktiga och tjocka kvinnor olika om det här?
Hur tycker du att en barnmorska ska agera? Vad är vårdens ansvar för det ofödda barnets och vilket är ditt?
Var din barnmorska/läkare bra eller... ja, mindre bra.
Hjälp mej är ni söta med lite tankar, vinklar och reflektioner som kan bli redskap i framtiden.
Puss/ Asta
Jag tycker självklart att vården ska ta upp sådana frågor. Det handlar inte bara om kvinna utan också- och kanske ännu viktigare - om det oskyldiga barnet. Jag bryr mig inte om att vuxna är feta.. Det är deras bekymmer - låter kanske hårt men så tycker jag - men jag bryr mig om när jag ser att vuxna med övervikt överför sina levnadsvanor på sina barn. Då blir jag förbannad. För trots allt, att vara överviktigt - fet, inte mullig - är en hälsorisk och det gör också att barn utsätts för spott och spe. Plus att de inte kan röra sig som barn som inte är överviktiga och och övervikten cementeras tidigt. Är det juste mot barnen? Nej, det tycker jag inte! Härvid lag är jag stenhård och inte överseende. Jag har aldrig varit fet, men jag är nu 55 år och min kropp har förändrats. Jag gillar det inte, men det verkar som om jag måste acceptera det. Plus att jag har reumatism, vilket i tider gör mig mindre rörlig. Jag hatar det. Men det har inte med saken att göra. Vården ska se till patienternas/mödrarnas hälsa och barnens. Då är det absolut nödvändigt att tala om övervikt. Det handlar mer om HUR man gör det. Att motivera till att gå istället för att ta bilen, inte ta hissen utan trapporna, är bara det välgörande. Dieter är något annat. Jag tror inte på bantning. Jag tror på ökad rörelse. Jag kommer ihåg, när jag var gravid med mitt första barn. Samtidigt som jag kom en kvinna som väntade sitt tredje barn. Vid första barnet hade hon gått upp 30 kg, hon gick ner 10, vid andra gick hon upp 40 kg, hon gick ned 10 och vid tredje barnet hade hon gått upp 50!! kg... Är det okej? Jag gick upp 30 kg med mitt första. Gick ned 30 kg. Gick upp 27 vid mitt andra, gick ned 27. Mycket vätska. Men den här kvinnan hon åt och åt och åt. Hon "unnade" sig. För att hon var gravid. Men va fan, jag blev förbannad. Så fruktansvärt obetänksamt. Och barnmorskorna gjorde vad de kunde, det berättade kvinna för mig. Men hon var inte motiverad.
SvaraRaderaDin kommentar belyser hur svårt det är. I mina ögon är det självklart att informera och kanske kan man inte då "tassa på tå" för då kanske inte patienten blir motiverad. Men riskerna är, som jag skrev, stora och allvarliga.
RaderaSom i all annan kontakt med människor får man väl försöka läsa av hur och vad som skall sägas.
God kontakt är jätteviktigt barnmorskan-den gravida kvinnan emellan och då kanske man inte vill bli trampad på.
Å andra sidan går hon inte på MVC för att mysprata med en väninna utan för att faktiskt få en så hälsosam graviditet som möjligt. Med ett friskt barn som resultat.
KRam
Ja det är jättesvårt. Det är därför jag skriver om motivation till att röra sig, snarare än att banta. Det är svårt svårt att inte hamna på kant med människor. Vi har alla ömma tår. Men viktigast av allt är ju faktiskt barnets såväl som kvinnans hälsa. Det finns alltför många som missbrukar mat likväl som annat som är dåligt. Missbruk är ju dåligt överlag. Jag förstår att det är komplicerat. Men samtidigt, trippa på tå, nä, det funkar ju egentligen inte i något sammanhang..för det förändrar inte en enda människa, inte en enda idé eller tanke. Kram på dig
RaderaHur funkar det, bör en fet gravid banta? Hur mycket näringslära och kostrådgivning läser ni, eller remitterar ni till någon som kan hjälpa? Om det inte finns stöd att sätta in så tror inte jag att det hjälper att informera om riskerna utan det blir bara ytterligare ett orosmoment utan lösning.
SvaraRaderaHåller med. Nu har jag ju inte varit ute på praktik ännu på MVC men jag tror inte vi läser särskilt mkt näringslära nej. Vi har en del med oss från ssk utbildningen. Nej en gravid kvinna ska inte hårdbanta men hålla igen.
RaderaKontakt med dietist tror jag alla mvc har.
Tack för din synpunkt.
Jag är väldigt konfunderad i frågan. Och har väl eg inte tf heller men högt bmi. Ser inte ut att ha det. Passeradw 90-strecket på vågen nu i min graviditet. Har i princip bara gått upp 1.5 kg sen v18 till nu v24. Under de första kräkveckorna i somras så gick jag upp allt det andra. Trots kräkningarna. Konstigt va? Nä medicinen var inte rätt. Jag låg skyhögt i mitt tsh. Men det syns ju inte utanpå... Undrar. Fångar en verkligen upp kvinnorna med alkoholproblem? Får en dom att lyssna? Hur skall en redan fet kvinna förhålla sig till infirmationen att det är skadligt? VAD skall hon göra åt det? Hon är ju redan fet. Och det är skillnad på att predika och informera och Bms och ssks inställning lyser kanske i genom oavsett bemötande? Min bms reaktion på vikten var men näää det ser inte ut så! Nä kanske inte. Men bara för att en är smal betyder ju inte att en är hälsosam ich tvärtom. Mvh hin som sprang milen, red, gymmade, var ute med hunden var och varannan dag och unnade mig lite götta i livet. Som sig bör.
SvaraRaderaJa, vad ska hon göra åt det? Som jag skrev innan, jag skulle remitterat till en dietist. Klart är att många kvinnor äter för mkt under graviditeten, "unnar sej", "äter för två" vilket inte alls behövs. Barnet får/ tar sitt ändå.
RaderaJag lägger ingen värdering i hur kvinnor lever el äter i mitt privata men i kontakten med en patient vill jag ge henne och barnet så goda förutsättningar som möjligt. Preeklamsi eller barn kring 5 kg är inget som kan ignoreras för att vara "schysst." Eller?
Kram
Att remitera till en dietist är väl ett jättebra verktyg. Men som de säger. Dom vet redan alla tips och "dieter". Det jag har problem med här är att alla verkar utgå från att de feta äter för mycket och rör sig för lite för gör en inte det så är en inte fet. Är det verkligen så? Ja jag vet att du kan hålla igen lite med det onyttiga och gå ner i vikt. Men flertalet av de feta jag känner äter och lever hälsosamt. Men går inte ner i vikt. De strävar inte direkt efter det heller. Men Lady Dhamer tränar väl forf, hon skriver bara inte om det. Apan spelar väl rollerderby har jag förstått det som. Så de är inga orörliga fetton som sitter på sina häckar och gör inget.
RaderaVäldigt ofta är det så. Att inkomsterna är för stora till utgifterna. Å i takt med ökad ålder minskar förbränningen. Det finns ärftliga faktorer kring förbränning men övervikt och fetma är ett världsomspännande problem, fler dör av det än av svält och alla har ju knappast fel på sina tyreodeavärden.
RaderaJag tänker så här, att riskerna upptäcks väl inte av vägning? Det är väl blodtester och liknande som visar dem? Och de kan även uppstå hos den som inte är överviktig? Så varför väga? Om nån är tjock så ser ju barnmorskan det, behöver inte veta antalet kilo för det... Jag väcxkte upp normalviktig men med en syrra som var 15 cm längre och vägde 15 kg mindre så jag fick alltid höra hur tjock jag var. Redan när jag var tio "skämtade" familjen om att jag fortfarande hade babyhullet kvar. På bilder är jag en liten speta, men tyckte själv jag var tjock. När jag fick mitt första barn hade jag precis viktväktat mig ner till en på gränsen mager bmi, men efter mina graviditeter och två utmattningsdepressioner är jag på en BMI på gränsen till fet. Jag vet det, jag förstår vad jag behöver göra, men jag har så många andra problem att vikt inte är det jag väljer att fokusera på. Vägrar dessutom gå på diet med en femtonårig dotter hemma...
SvaraRaderaFast på något sätt måste ju barnmorskan kunna följa och dokumentera övervikten. Om den blir bättre el sämre.
RaderaBltr, p-glu tas oxå regelbundet.
Jag reagerar lite på den här kränktheten. Barnmorskan (eller vården överlags) jobb är ju att hålla patienten så frisk som möjligt och under en graviditet är det även ett barns väl å ve som skall beaktas.
Sen tror jag kanske inte att överviktiga gravida tar in riskerna eller fullt ut kan sätta sej in vad det innebär med säg en ruptur av sfinkermuskelaturen som kan ge men för resten av livet.
Kram
Svarar här då jag kanske är den senaste som var/är hos bm? Mattipsen är att äta som vanligt. Men att ta en extra fullkornsmacka till mellanmål och en frukt. Om det behövs. Jag som forf har ett hyfsat aktiv liv och går mina långa hundpromenader behöver mer än så.
SvaraRaderaDe väger alla vid inskrivningen och de då som har bmi över en viss gräns får bland annat göra glucostest. Två stycken då jag har fått tid till ett till. De pratade med mig lite i början och var oroliga över min vikt men efter vidare samtal så förstod de hur aktiv jag är och sen har jag inte hört nåt.
En till som aldrig varit tjock, utan jag har alltid haft ok bmi.
SvaraRaderaTycker det där är svårt faktiskt. Jag gick t ex upp 30 kg under min första graviditet, och ner drygt 40 (två veckor efter förlossningen). Hade svår preeklampsi. Kunde knappt gå (tvillinggraviditet). Andra graviditeten gick jag upp 17 kg lite drygt, ner drygt 20 kg (en vecka efter förlossning). Tredje graviditeten gick jag upp typ 17 och ner drygt 20 (en vecka efter förlossning). Barnet vägde 5,2 kg.
Hur kan man veta hur en kropp reagerar, undrar jag. Jag åt det jag kände för, när jag kände för det. Hade någon påpekat så hade jag högaktningsfullt skitit i det. För jag tappade ju också allt efter förlossningen (precis som min mamma gjorde), hur kan man veta det? Är _det_ hälsosamt?
Nu är jag inte påläst alls, men jag tycker att man ska vara jävligt (ja jävligt) försiktig där som barnmorska. Har hört så många historier från tjocka som har blivit så fruktansvärt förutmjukade! Och som också har fått helt friska barn. Vad är riskerna egentligen?
Också dem som har/har haft ätstörningar (vilket verkar vara mycket fler än vad man kan tro) där kan ju det triggas igång efter besök hos barnmorskan på MVC. Klurigt! Fantastiskt bra att du tänker på det.
Men vad säger forskningen?
Forskningen säger entydigt att övervikt hos mamman innebär stora risker för komplikationer.under graviditeten, förlossningen och tiden efteråt. Riskerna ökar så klart med stigande BMI.
RaderaOch det är inga obetydliga risker. Det är som jag skrev ovan risker för missfall, att barnet dör i livmodern, svårare förlossningar. Det är ökad risk för stora barn (med komplikationer det innebär) så som allvarliga bristningar och instrumentell förlossning.
Att det finns överviktiga och feta kvinnor som får helt friska bebisar ändå är det ingen som betvivlar, vi talar om risker.
Jag tycker detta känns hur klurigt som helst. Ser på min framtida roll som att jag vill vara barnmorska med omsorg av kvinnan och det ofödda barnets bästa och inte nån väninna som bara stryker medhårs.
Samtidigt så når man ingen som känner sig kränkt, sårad och påhoppad.
Tack för ditt inlägg i debatten.
För mig är det självklart att vikt ska noteras hos MVC. Ett mätvärde bland andra mätvärden, inga konstigheter. Och det är även självklart att övervikt ska hanteras som ett riskmoment, bland andra riskmoment. Liksom äggvita i urinen, högt blodtryck, högt blodsocker osv. Jag förstår faktiskt inte problemet. Självklart måste sådant som är känsligt hos patienterna (och det kan ju vara olika från mamma till mamma, pappa till pappa, familj till familj) hanteras med varsamhet och respekt. Men att inte lyfta något som kan vara till risk (och att övervikt är en riskfaktor i graviditetssammanhang går faktiskt inte att diskutera, det är vetenskaplig fakta) både för mamma och bebis... skulle det vara ett tecken på respekt. Nej, precis som i mitt eget yrke som sjuksköterska så finns det frågor som är känsliga, som skapar obehag hos patienten, men som är ens skyldighet att ta upp! Sen är det upp till var och en vad man vill göra med informationen. Man kan aldrig tvinga en patient till något. Och en bra mamma, det blir man så klart oavsett vikt! /Emelie, sjuksköterska.
SvaraRaderaDet är väldigt komplext tycker jag.
SvaraRaderaSjälv har jag gått upp ca 35 kg vid samtligan mina graviditeter, några kilos skillnad bara. Det spelade ingen roll hur jag betedde mig. Första graviditeten satt jag bara still och käkade oupphörligen, andra graviditeten var jag noga med vad jag åt och var aktiv, tredje gången levde jag på som vanligt men hade svårt att röra mig den sista halvan pga foglossning osv. Jag vägde mig hos bm och hon berättade någon gång om riskerna med övervikt, men la inte någon värdering i det och gav mig inga pekpinnar.
Det är väl så att vikt överhuvudtaget är ett komplext ämne, att det finns många olika anledningar till att man blir tjock och att det uppenbarligen är många som har extremt svårt att gå ner i vikt. Jag som själv upplevt hur extremt lite påverkan jag hade över min vikt som gravid kan känna att det inte spelade någon roll vad någon sa till mig om just vikt. Det spelade mer roll att prata allmänt om hur man ska leva för att en själv och barnet i magen ska må så bra som möjligt, oavsett vad vågen visar.
Sedan är det också svår med info överlag till förstagångsgravida. En del verkar tycka att de får alldeles för mycket info och skräckhistorier, medan andra tycker att de fick för lite, "varför berättade ingen om det här för mig?!". känns nästan omöjligt att göra rätt alla gånger. Lyhördhet, bra bemötande och tydlighet är väl det bästa man kan försöka med ;)
Har inte läst alla kommentarer här ovan så kommer kanske inte med så mycket nytt men så här var det för mig. Jag har de senaste 3 åren fött två barn, på normal väg som både var välskapta och med normal längd och vikt (3480 gram och 3630 gram och båda 50 cm långa). Men det pratades ganska mycket om att överviktiga kvinnor ofta får små barn (antar att kvinnans kropp tar av det som barnet skulle behövt). Jag som överviktig, ligga på ett BMI kring 30, fick väga mig varje gång hos barnmorskan (kanske alla får det vet jag faktiskt inte), göra sockerbelastning och även gå på ett extra ultraljud kring vecka 34-35 för att se så att barnen växte som de skulle och inte var för små. Så visst särbehandlas man som överviktig men jag tycker att min barnmorska gjorde det på ett väldigt bra sätt. Hon pratade aldrig om att jag skulle banta eller så utan förklarade bara vikten av att och hur det jag äter påverkar mitt ofödda barn. Hon sa aldrig att pga av din vikt kommer vi väga dig varje gång utan sa bara att vi kommer börja varje träff med att ta din vikt så vi kan se din viktkurva. På det sena ultraljudet när jag väntade mitt andra barn så fick jag veta av barnmorskan där att jag troligtvis inte skulle behövt gå eftersom jag var fullt frisk, hade bra kondition trots min vikt, inta lagt på mig denna vikt under en kort period och att jag redan fött ett fullt friskt och normalviktiga barn. De gick tydligen BARA efter BMI men har nu ändrat vilket jag tycker är bra. Men sen gjorde mig personligen ingenting att få gå på ett extra ultraljud då jag bara tyckte det var trevligt att få se mina barn i magen så sent under graviditeten. Ja det jag vill ha sagt är kanske att många överviktiga nog faktiskt har full förståelse för att de till viss del behandlas annorlunda men att många inte vill eller behöver läxas upp över sin vikt utan ha hjälp och stöttning i att inte gå upp mer än nödvändigt under sin graviditet för sin egen och framför allt sitt barns bästa. Att prata om att gå ner i vikt under en graviditet tror jag många skulle ha väldigt svårt för att få höra.
SvaraRaderaJag hoppas och tror att du kommer att bli en väldigt bra och engagerad barnmorska! All lycka till!
Hälsningar Helena
Min barnmorskevän sedan många år skrev en tänkvärd sak på fb, nämligen det att man måste vara varlig för gravida kvinnor oroar sej å nojar så mkt ändå. Det ligger säkert mkt i det.
RaderaTacksam över att få ta del av din berättelse, ska försöka förvalta det väl. Kram
Klart det ska påpekas för 'feta' blivande mammor att det är en risk. Det finns väl (hoppas jag) ingen barnmorska som INTE skulle säga till en rökare att det är skadligt för barnet att röka och uppmuntra till att sluta? Sen vad man som förälder väljer att göra åt saken finns det ju ingen BM som kan ändra på men upplysningen borde ju självklart aldrig ifrågasättas. Sen betyder ju inte smal automatiskt hälsosam, så man måste ju givetvis upplysa ALLA om vikten av att äta en bra balanserad kost som gravid.
SvaraRaderaJa men lite så tänker jag oxå. Ingen barnmorska skulle trippa på tå kring rökningen och ja jag vet inte vilket som är mest skadligt men övervikt är en reell fara för både mamma och barn. Kram
RaderaVad säger forskningen om effekten av rådgivningen? Funkar några samtalsansatser bättre än andra?
SvaraRadera