tisdag 3 maj 2016
Ökar psykisk ohälsa eller varför är vi så klena
Kitty Jutbring skriver ett inlägg här om psykisk ohälsa och kring det facto att var tionde svensk medicinerar med antidepressiva läkemedel. Jag tror faktiskt att det är fler och ifrågasätter siffran (får försöka kolla upp det där.)
Hur som helst. Väldigt många mår... i varierande grad psykiskt dåligt och psykisk ohälsa är vanligaste anledning till sjukskrivning.
Var och var annan människa har varit sjukskriver för utmattningssyndrom.
Läser och hör en massa olika förklaringar till varför det är så. Varför det blir allt svårare att leva.
Det pratas om stress på arbetet, kroppsfixering, ständig uppkoppling på sociala medier.
Jag vet inte...
Visst är det så, och andra sidan så lever vi mer bekväma och medvetna liv än någonsin.
Morfar som jobbade sena och tunga arbetspass på varvet i Göteborg var aldrig utbränd.
Farmor med 5 barn på fem år var inte sönderstressad trots brist på micro, egen tvättmaskin och egen surfplatta till ungarna.
Eller var dom det? Deprimerade?
Var det bara mer hysch hysch om att må dåligt psykiskt på den tiden?
För det känns... jag säger inte att det ÄR så... men det känns som att varje generation blir lite klenare och känner efter mer.
Jag mer än generationen före mej, mina ungar mer än min generation.
Och jag tänker att åtminstone stress, livspusselproblematik och utseendekrav har alltid funnits.
Vad tänker och tror ni???
Jag äter själv en antidepressiv tablett som heter Cipralex. Det har jag gjort i massor av år och mestadels har jag inga planer på att sluta. Jag har i hela mitt liv haft lätt till oro och "måttlig ångest," oftast inte den handlingsförlamande, skräckinjagande, handikappande ångesten. Men den där oron, det där ältandet, den där domedagskänslan.
Så jag tror att jag behöver äta Cipralex livet ut och jag har egentligen inga problem med det.
Den enda biverkningen som påverkar mej är bristande (för att inte säga utslocknad) sexlust och svårigheter till att få orgasm.
Det kan jag leva med även om det är lite... tråkigt.
Ångest är nämligen tråkigare.
Jag har själv varit sjukskriven för utmattningssyndrom men är tveksam?
Det är egentligen... i väldigt många fall... ett finare och inte lika hopplöst ord som depression.
Depression får nervsvaga människor.
Utmattning drabbar ambitiösa och duktiga.
För min del var det livet. Oerhört stressigt på arbetet, oviss framtid om avdelningen, kollegor som försvann, tungt hemma i äktenskapet, flera andra relationer som tjorvade och så dog Märta.
Bägaren rann helt enkelt över och jag fann ingen ro någonstans. Men jobbet är det enda man kan sjukskrivas ifrån.
Jag har noterat en sak med mej själv och det behöver ju inte alls gälla för någon annan men jag har ändå känslan av att det gör det. Gäller inte bara nån annan utan många andra.
När jag är ute och springer (som idag), eller går en underbar stilla promenad med min hund utmed havet (som igår) eller upptäcker naturen med Noah så mår jag så bra. Känner lugn. Lycka rent av.
När jag hänger mycket vid datorn (vilket sker väldigt ofta) och då särskilt på facebook så mår jag dåligt. Blir arg. Känner en oro inifrån. Upplever att jag slösar tid. Blir provocerad av människor.
Ändå!!! lägger jag mer tid, dras helt orationellt till denna syssla, än vad jag gör till det jag mår bra av.
Varför?!
Det är ju helt... knäppt.
Har ni tankar kring detta?
Puss/ Asta
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Jag tror det är en kombination av alla saker du nämner. Är ju själv av den yngre generationen, och har innan 30 lyckats få diagnosen utmattningsdepression tre gånger... nu har jag fått diagnosen bipolär nyligen, visserligen, men jag vet att jag inte är ensam om att inte kunna hantera stress. Nästan alla i min bekantskapskrets har ångestproblematik och allehanda diagnoser. Att just utmattningssyndrom har blivit så vanligt är ju för att den sammanfattar en drös olika vanliga tillstånd som nu fått ett vettigt samlingsnamn.
SvaraRaderaNågonstans känns det också som att det alltid varit så att människan har lidit i olika grad av ohälsosam ångest, att det var de människorna som ensamt tynade bort, levde livet höga på morfin och opium, blev konstnärer, tog livet av sig eller hamnade på dårhuset.
Nu blev det bara pladder, men måste ju tillägga att det är minst sagt terapeutiskt att befinna sig i naturen med sin fyrfotade vän ^^
Jag har inte upplevt mig själv som deprimerad eller sönderstressas (mer än alldeles för högt blodtryck till jag bytte jobb) men känslorna har jag alltid haft extremt nära till. Och alltid ett världssamvete som ibland fråntar mig de lyckligaste känslorna, men det upplever jag själv bara som sunt. Jag är i grunden väldigt lycklig, älskad och älskar och vet att närheten till ledsamhet i mina mest privilegierade stunder inte tillnärmelsevis rör sig om depression alls. Men en sak kan jag säga dig Anneli, att lägga ner Facebook är det BÄSTA jag gjort! Så mycket idioti jag slipper se och så mycket mer energi jag har att lägga på mig själv och min kärlek. Det rockar! bara gört. Kram!
SvaraRaderaJag tror att vi Sverige-bor har det lite för bekvämt. Nu vill jag absolut inte trampa någon på tårna men det är väldigt lätt att förbli sjuk i ett skyddsnät som är så fantastiskt som Sveriges. Man kan liksom känna efter lite mer när ens hus inte står på spel. Eller ens barns skolgång inte påverkas. På gott och ont. Såklart ska man kunna gå hemma om man inte mår bra. Men jag tror att det ibland är lite för lätt att fastna där. Eller hamna där igen.
SvaraRaderaDu trampar nog en hel del på tårna. Kan ju säga att jag, och många med mig, förlorar sin SGI pga sin sjukdom. Det är inte lätt att hänga med i lagändringarna och kraven om man är sjuk. Jag själv är nollad sedan några år tillbaka trots att jag hade jobbat lika många år innan dess med ett studieuppehåll (heltidsstudier). Får såvida inte ens stöd när jag arbetstränar eller praktiserar, vilket innebär att jag går minus när jag försöker komma ut i arbete iom resekonstnader osv. Folk blir även utförsäkrade och har faktiskt förlorat sina hem.
RaderaUtmattningssryndrom är ju också något som drabbar dem som har ett mönster utav att inte känna efter när det blir för mycket, och därmed hamnar de lätt där igen. Tror inte det är för att det är bekvämt att tjafsa med försäkringskassan och leva i en ekonomiskt otrygg situation... men visst, vårt skyddsnät är bättre än de allra flesta, och ändå är vi en av världens rikaste länder (på fler sätt än ett), men själv är jag glad att mitt skyddsnät har bestått av nära och kära. Att jag fallit mellan stolarna men ändå undvikit att hamna på gatan.
Jag menar som sagt inte att trampa någon på tårna. Jag är själv långtidssjuk och vet att ens ekonomi rasar fullständigt i botten när man är hemma. Men jag har bott många år i Australien, där du har mellan 10-15 sjukdagar per år. Sen får man ingen ersättning. Det tvingar ju i alla fall de som känner efter lite för mycket (för jag tror att du oxå inser att det finns en hel del av dem) att trots allt gå att jobba.
RaderaSen skrev jag ju att vårt skyddsnät är fantastiskt för de som verkligen behöver det och det menar jag. Men jag tror att det har bidragit till ett känsligare samhälle.