Stora, rynkiga, röda

Året har börjat harmoniskt även om jag alltid är jag, tänkte att jag skulle utveckla det mer i ett inlägg i slutet av månaden.

I dag får ni en bild på min lilla polis. Så här står hon å råstirrar på andra människor vi möter i skogen. Det är enligt min norska flicka HÖJDEN av skumhet att de är utomhus när det börjar skymma. Om hon får så fortsätter hon att blänga på dem ända tills de är utom synhåll.
Att hon har koll på dem kan de knappast undgå.

Det är verkligen fantastiskt hur mycket personlighet som ryms i en liten hund. Efter att ha haft tre stycken av samma ras är det oxå otroligt att se hur olika de kan vara.
Och ändå finns det ju det som är gemensamt, bortom utseendet, det som gör att för mej skulle livet vara så otroligt mycket fattigare utan dessa stora, rynkiga, röda.
Jag kanske skulle överleva, men jag skulle knappast leva.
Bente står för så mycket livskvalitet för mej.
Hon är faktiskt en outbildad servicehund. Hon håller både mitt fysiska och psykiska mående i sin tass.
Det säger nåt om livet eller hur?
Hur dessa förhållandevis okomplicerade varelser kan ge oss det största om vi bara låter dem.


Visst är det sant som maken säger att hon kostar en väldig massa pengar varje månad.
Och folk har absolut en poäng i att man blir mer bunden. Det är inte ofta men en vecka eller två om året skulle jag kanske vilja åka bort, men ingen kan se efter henne (jag vet att jag är mer nojig med henne än de flesta med sina spädbarn.)
Och jag skulle absolut haft renare golv och fönster utan henne.
Hel soffa med förmodligen?
Mindre fläckiga kläder.
Men sammantaget så ger hon så ofantligt mycket mer än hon kostar.
Hon är ovärderlig för mej och min livskvalitet.
Jag skulle valt henne framför vilken man som helst. Alla dagar i veckan.
Hon är:
Humor
Kärlek
Sällskap
Trygghet
Och hon lär mej så himla mycket, det har alla mina stora, rynkiga, röda gjort.
Om både hundar och livet.

Puss/ Asta

Det behövs påfyllning

Jag känner mej ledsen men vill inte prata om varför. Och för alla er (jo, jag har förstått att ni är några stycken) som alltid tror att det outtalade handlar om maken  så är inte det fallet.
Jag är sliten. När jag jobbat natt tror kroppen att den varit på fest där både legala och illegala droger har serverats i parti å minut till klockan halv sex på morgonen eller nåt sånt och jag mår därefter.
Trött. Tung. Seg. Gråtmild och lättirritabel.
Men det är inte bara det och jag behöver definitivt föra in mer rogivande aktiviteter i mitt liv. 10 pass kvar innan nästa semester. 100 timmars jobb. 21 dagar kvar till Grekland.

Grekland ska bli underbart. Inte lika underbart som andra år när det varit kass sommar och man inte nästintill tröttnat på att bada men underbart.
Det är ändock miljöombyte. Någon som renbäddar ens säng varannan dag. AC.
Frukost som serveras. Middag likaså. Kall öl i pool osv. Drink efter maten.
Noahmys i kögkoncentrat.
Men mest längtar jag nog till efter Grekland. Jag längtar efter hösten.
Jag längtar alltid efter hösten men efter denna fantastiska sommar... längtar jag lite mer.

Och innan ni protesterar. Hösten ÄR fantastisk.
Hög klar luft. En natur som exploderar i dofter. Färgsprakande magi.
Hockeyn som drar igång. Äntligen.
Alla serier på tv man längtat efter.
Acceptansen att ingenting göra av sin fritid mer än dricka te, tända ljus och softa.
Gottfrid å jag får stränderna tillbaka. Allt folk försvinner.

Jag känner mej ledsen och jag behöver fylla på med sådant jag på riktigt mår bra av. Med på riktigt menar jag inte en påse chips och ett par öl som idag är det som ständigt får representera livskvalitet.
Jag menar sömn. Promenader. Fysisk aktivitet. Romaner. Kärlek och närhet.
Och kanske ett par nya snygga kängor.
Jag ska vara nykter. Jag ska äta chips lite mer sällan. Jag ska sluta röka.
D-vitamin, magnesium, grytor och te... here I come.

Puss/ Asta

Ökar psykisk ohälsa eller varför är vi så klena

Kitty Jutbring skriver ett inlägg här om psykisk ohälsa och kring det facto att var tionde svensk medicinerar med antidepressiva läkemedel. Jag tror faktiskt att det är fler och ifrågasätter siffran (får försöka kolla upp det där.)
Hur som helst. Väldigt många mår... i varierande grad psykiskt dåligt och psykisk ohälsa är vanligaste anledning till sjukskrivning.
Var och var annan människa har varit sjukskriver för utmattningssyndrom.

Läser och hör en massa olika förklaringar till varför det är så. Varför det blir allt svårare att leva.
Det pratas om stress på arbetet, kroppsfixering, ständig uppkoppling på sociala medier.
Jag vet inte...
Visst är det så, och andra sidan så lever vi mer bekväma och medvetna liv än någonsin.
Morfar som jobbade sena och tunga arbetspass på varvet i Göteborg var aldrig utbränd.
Farmor med 5 barn på fem år var inte sönderstressad trots brist på micro, egen tvättmaskin och egen surfplatta till ungarna.
Eller var dom det? Deprimerade?
Var det bara mer hysch hysch om att må dåligt psykiskt på den tiden?
För det känns... jag säger inte att det ÄR så... men det känns som att varje generation blir lite klenare och känner efter mer.
Jag mer än generationen före mej, mina ungar mer än min generation.
Och jag tänker att åtminstone stress, livspusselproblematik och utseendekrav har alltid funnits.
Vad tänker och tror ni???

Jag äter själv en antidepressiv tablett som heter Cipralex. Det har jag gjort i massor av år och mestadels har jag inga planer på att sluta. Jag har i hela mitt liv haft lätt till oro och "måttlig ångest," oftast inte den handlingsförlamande, skräckinjagande, handikappande ångesten. Men den där oron, det där ältandet, den där domedagskänslan.
Så jag tror att jag behöver äta Cipralex livet ut och jag har egentligen inga problem med det.
Den enda biverkningen som påverkar mej är bristande (för att inte säga utslocknad) sexlust och svårigheter till att få orgasm.
Det kan jag leva med även om det är lite... tråkigt.
Ångest är nämligen tråkigare.
Jag har själv varit sjukskriven för utmattningssyndrom men är tveksam?
Det är egentligen... i väldigt många fall... ett finare och inte lika hopplöst ord som depression.
Depression får nervsvaga människor.
Utmattning drabbar ambitiösa och duktiga.
För min del var det livet. Oerhört stressigt på arbetet, oviss framtid om avdelningen, kollegor som försvann, tungt hemma i äktenskapet, flera andra relationer som tjorvade och så dog Märta.
Bägaren rann helt enkelt över och jag fann ingen ro någonstans. Men jobbet är det enda man kan sjukskrivas ifrån.

Jag har noterat en sak med mej själv och det behöver ju inte alls gälla för någon annan men jag har ändå känslan av att det gör det. Gäller inte bara nån annan utan många andra.
När jag är ute och springer (som idag), eller går en underbar stilla promenad med min hund utmed havet (som igår) eller upptäcker naturen med Noah så mår jag så bra. Känner lugn. Lycka rent av.
När jag hänger mycket vid datorn (vilket sker väldigt ofta) och då särskilt på facebook så mår jag dåligt. Blir arg. Känner en oro inifrån. Upplever att jag slösar tid. Blir provocerad av människor.
Ändå!!! lägger jag mer tid, dras helt orationellt till denna syssla, än vad jag gör till det jag mår bra av.
Varför?!
Det är ju helt... knäppt.

Har ni tankar kring detta?

Puss/ Asta

En lycklig stad

 

Åsa skriver idag ett intressant inlägg (ja, hon skriver rätt ofta tänkvärt) och jag tänkte spinna vidare på det.

Bor jag i en lycklig stad? Är jag mitt lyckligaste här?
Nja.
Jag bor i en liten stad på västkusten. En håla skulle man nästan kunna säga.
Jag är född och uppvuxen i Sveriges näst största stad, Göteborg, och trots att jag flyttade därifrån när jag var 22 år och således har bott här lika länge så känns det ofta påtagligt.
Att det inte, helt och hållet, är min stad.

När jag, som ung trebarnsmamma, en gång flyttade hit reagerade jag hårt på några fenomen som jag inte föreställt mej innan.
Alla här känner varandra på ett eller annat sätt, hör ihop, hänger ihop med varandra.
De har gått i samma klass, varit ihop med varandras bröder, bott grannar, gått på samma öppna förskola, är kusiner eller bryllingar eller... ja, på nåt vis hör de ihop.
Det i sin tur gjorde att det var väldigt svårt att som utböling finna en plats.
Alla hade redan de vänner de behövde.
Det fanns, och finns väl fortfarande, en betydligt lägre tolerans för det som är annorlunda och avviker.
Det var på den tiden mycket prat om "alla dessa invandrare" (som var en bråkdel av vad jag var van vid och som jag aldrig tänkt på som något problem i förorten) men oxå mot oss som avvek från gängse mönster.
Trasig gammal volvo, massor av barfotabarn, stor lurvig hund och högljudda äktenskapsgräl... oj så weird man betraktas då.
Ytterligare en sak som verkligen påverkade mej var hur folktomt centrum var och är.
En kvart efter att affärerna stängt och man kan tro att giftgas släppts ut över staden. Det är helt tomt!
Ödsligt.

Ändå blev jag kvar.
Till sist fick jag ändå vänner. Till sist slutade jag att längta hem.
Till sist så uppvägde andra saker det jag förlorat.
Men "min stad" kommer det nog aldrig att bli och kännas som.

Vad är en lycklig stad? Vart blir jag lycklig?
Jag älskar omgivningarna här. Åkrar och ängar.
Det är barn och djurvänligt. Det är tryggt. Det är vackert.
Jag älskar den omedelbara närheten till havet. Doften av salt och tång.
Havet är en livsnödvändighet för mej.
Men jag skulle lika gärna kunna bo någon annanstans på Västkusten.
Staden är liten men inte alls lika pittoresk och myllrande som grannstaden där jag arbetar. Grannstaden som har havet ända in i stadskärnan och ett folkligt och välbesökt torg.
Men för all del, min stad har oxå sin skönhet med "gamla stan" och med Ätran som rinner igenom.
Det finns en del affärer (och en enorm mängd frisörsalonger, pizzerior och gym) och cafét/krogen mitt i stan samlar en hel del folk på uteserveringen så fort solen kikar fram.
Det sägs att min stad är starkt expanderande. Det sägs även att befolkningen här i Halland är lyckligare än på många platser, även om min stad ligger lågt i "Hallandsligan." Detta förklarade en snubbe på radion med att min stad har en befolkning med sämre ekonomi än grannstäderna, att det bor en större mängd invandrare och människor med psykosociala problem här.
Fördelarna jämfört med grannstäderna är att huspriserna är lägre och företagandet på frammarch.

Jag skulle önska att min stad tog bättre vara på ungdomen.
Att de fick vettiga saker att pyssla med. Att de fick en stolthet för staden och inte bara "vill dra härifrån" när de slutar skolan.
Jag skulle önska mej en mer myllrande stad. Där småbutiker inte kursade ständigt och jämt, där det fanns naturliga mötesplatser för människor i blandade åldrar.
Jag skulle önska att jag (och andra) inte efter dryga 20 år såg på oss själva som utbölingar och inflyttade.

Bor du i en stad som gör dej lycklig?
Puss/ Asta