Veckan som gick å veckan som kommer

 

Jag lämnar debatterandet bakom mej... för nu... och fokuserar lite på mej, på mitt, på veckan som varit och veckan som kommer.

Sista veckan hemma som sjukskriven. Alla dessa veckor och all denna fria tiden som gått. Nu är den slut.
Från och med imorgon börjar jag arbetsträna. Rehabiliteras tillbaka förhoppningsvis. Till en fungerande sjuksköterska i en icke fungerande arbetsmiljö.
Well, en dag i taget.
Jag känner mej nervös. Det har ingenting med kollegorna att göra, egentligen ingenting med kraven heller för de finns inte den närmaste månaden.
Det är väl mer en oro över att saker å ting inte skall komma tillbaka till mej.
Tryggheten. Yrkesstoltheten. Glädjen till jobbet. Tålamodet.

Under veckan som gått har jag vilat mycket men oxå varit social.
Ätit lunch med en vän. Mött kära Annanas. Varit på jobbet å hälsat på.
Jag har sett på hockey. Gått långa promenader med lill-killen. Börjat valpkurs.
Jag har umgåtts med min man, med min Mini. Vi var på en fantastiskt trevlig parmiddag igår där vi drack ananas-cosmopolitan, vin, åt kyckling, dansade på stolarna, tryckte in ostbågar i gapet, spelade kort och hade allmänt supermys.
Kom i säng klockan 04 i går natt, så ikväll blir det tidig sorti.

Jag har hållit fast vid mina goda vanor.
Ätit med återhållsamhet. Förutom en del synder i fredags och ännu fler igår.
Jag har fortsatt med låååånga promenader. Med att dricka massor av vatten.
Å med att tala med Gud varje kväll innan jag somnar.
Jag känner mej hyfsat harmonisk i grunden även om jag gruvar mej för morgondagen.

Imorgon drar det alltså igång.
Jobbar 16-22.
Eller arbetstränar.
Innan dess ska jag på ett jobbigt möte med Mini, rektorer, kuratorer å allt vad det är.
Mini är skoltrött, less i största allmänhet och hon har två rötägg till lärare.
Två lärare som skälper mer än de hjälper sina elever.
Som använder sexism i sin undervisning. Som talar nedlåtande till sina elever.
Jag måste sätta ner foten men det känns ju inte KUL precis.
Å så är det viktdag imorgon. Spännande. För mej. Att ni skiter i vilket förstår jag mer än väl.

Puss/ Asta

Slut på snuttinutt å duttidutt

 

Idag har jag varit på jobbet.
Parkerat bilen på den välbekanta parkeringen. Smattrat med mina högklackade skor genom de familjära korridorerna. Åkt hissen upp till 5:e våning, sett mej i spegeln på vägen upp, slätat till håret, kollat av så inga kråkor sitter i näsan å jämnat till läppstiftet... precis som vanligt.

Klev ur hissen å såg bara okända ansikten.
Nya elever, nya kollegor. Patienter å anhöriga jag aldrig träffat.
Men samma gröna väggar, samma lukt, samma ljud.
Där å då började jag nästan gråta.
Jag kände hjärtat rusa i bröstkorgen på mej och jag ville bara gå där ifrån igen.

Jag andades djupt.
Gick in i fikarummet. Hälsade på en ny kollega som jag kände igen, men som är tillräckligt ny för att jag inte ska känna henne. Hälsade på chefen... åtminstone hon gammal å trygg.
Gammal som i välbekant.
Jag lämnade mitt sjukintyg. Satte mej å pratade lite.
En efter en kom kollegor, som jobbat dag, som skulle jobba kväll.
Kramar. Hälsningar. Frågor. Återseenden som var kära.
Glädje men oxå en känsla av att inte tillhöra, av att vara på besök.

Jag stannade en bra stund och skrev ner tider för min rehabplan närmaste månaden.
Var med på arbetsplatsträff. Hörde om kaoset, överbeläggningarna, allt som inte funkar, läkare som inte vill ta ansvar eller som bråkar om nya rondrutiner.
Nothing new med andra ord.
Välbekant å precis som vanligt om man vill se på det ljust.

Lillebror å jag dröjde oss kvar efter mötet.
Pratade å skvallrade lite. Samma jargong som vanligt.
DET har jag saknat. Honom. Å några till.
Lillebror tycker det ska bli bra för mej att komma tillbaka in i hetluften.
Vara lite nyttig. Göra nåt vettigt.
Inte "... Sova till halv tre på eftermiddagen, äta en lång frukost, gå ut med Gotteman å filosofer, komma hem och analysera, omsluta mitt inre, bli ett med universum, blogga om detta (alternativt om prisvärt smink) och bli omhuldad av mitt kvinnliga nätverk med pussipuss å snuttisnutt å duttidutt och kiss & hug för att sen gå och lägga mej halv fyra på natten."
"Nu är det slut med det, du är ingen lyxhustru" sa han bestämt.
(Det var det där med kvinnlig å manlig vänskap :) )

En sista helg ledig.
Phu.

Puss/ Asta