Mina stålbrudar i himlen.

Idag saknar jag mina brudar i himlen.
Här är en bild på mej och mormor på Liseberg för kanske 7-8 år sedan. Mormor skulle ha fyllt år idag. Jag kom aldrig på hennes sista kalas. Hon fyllde 80 år och jag tänkte att jag får fira henne rejälare nästa år i stället.
Det är dumt, det vet varenda människa, att skjuta upp saker å ting.
Men i min värld var det otänkbart att mormor bara skulle dö.
Jag är så glad att det gick så fort, jag är så glad att jag vågade fråga och att hon svarade att hon inte var rädd, att hon var klar och att hon längtade efter morfar.
Det är en sån tröst när jag saknar henne. Och saknar henne gör jag ofta.
Jag känner mej liten å sårbar utan henne. Jag är "högst i hierarkin" och har ingen som tar emot mej när jag faller utan henne.
Jag försöker bära hennes matriarkat. Karlarna har det aldrig varit särskilt mycket med i vår familj.

Och som det inte vore sorgligt nog så är det Märtas dödsdag.
Tre år sedan hon gick bort för mej här i hallen. Det känns som ett annat liv och ändå som helt nyss.
Hon var mitt ankare. Mitt nord och mitt syd.
Min teletubbies (med knölen på skallen) och sina flippfloppöron.
I hennes ögon rymdes all världens visdom. Ögon som kunde skifta från det mildaste till det mord beroende på vem de vilade på.
Hon var mitt livs själsfrände. Vi fick nästan 8 år tillsammans och i resten av mitt liv kommer hon att fattas mej.
Jag saknar henne varenda dag. Oftast hanterbart och som en saknad djupt å tyst inne i hjärtat.
Andra stunder, som den 10:e januari varje år, vasst och skoningslöst.
Precis som utan mormor faller jag fritt utan henne.
Den tuffaste matriarkaten av dem alla. Min Märta.

Puss/ Asta

Jag vill inte ha nån annan.

Så fina saker ni skrev på facebook när jag frågade er vad som är det bästa med med just er pappa.
Jag blev på riktigt rörd.

Något har alltid gjort lite ont i mej när jag läst på fars dags kort i affärerna.
Ni vet sådana där Pappa hyllas för alla tårar han torkat, alla träningar han skjutsas till, alla gånger han ryckt ut i nöden.
Min pappa är inte sån där och jag å min pappa har aldrig haft en sådan fader-dotter relation.
Det finns många som genom åren ifrågasatt varför jag väljer att ha kontakt med min pappa när han så tydligt valde bort mej som liten å ung.

Min barndom var varken den bästa eller värsta i världshistorien.
Jag kände så igen mej i Kajsa Grytt idag i "Så mycket bättre" när hon talade om ärr från barndomen som än idag påverkar henne, som har påverkat hennes förmåga till tillit och att bygga varaktiga relationer hela hennes liv.
Lite så är det för mej med.
Jag har försonats med min barndom. Jag har försonats med saknaden jag hela min barndom och fortfarande kan känna till min pappa så gott det går.
Så gott det går, kanske till nittio procent, har jag bearbetat, förlåtit, kommit över.
Den sista biten kommer för alltid finnas kvar.
Det finns stunder när jag minns den där lilla sexåringen eller den trumpna fjortonåringen som aldrig blev prioriterad och det fortfarande gör ont som fan.
Självklart gör det outplånlig skillnad i en flickas liv om hennes pappa väljer henne eller väljer bort henne, att säga något annat är så klart bullshit.

Varför har jag kvar min pappa i mitt liv?
Jag kom till en insikt för ett gäng år sedan att det är take it or leave it.
Det här är den pappan du fått, det här är vad han förmår och vad han faktiskt är kapabel att ge dej, acceptera det eller be honom dra.
Det är inte svårare (eller lättare) än så.
Och även om min pappa aldrig varit och aldrig kommer bli den där ständigt stödjande, starka, försvarande pappan som står beredd att hjälpa till och att älska av hela sitt hjärta så är han en person som jag tycker om.
Jag har faktiskt i hela mitt liv varit förälskad i min pappa.
Alltid sett honom i ett slags skimmer å alltid sett upp till honom.
Han är händig, han är rolig, han är en kvinnokarl, en underhållare. Han har principer, vi har exakt samma sarkastiska humor och han har en sårbarhet som ibland... bara helt kort... kan blottas, en konstnärssjäl.
På gott och på ont är jag pappas flicka. Lik honom i mycket i min personlighet.
Framför allt så vet jag att pappa gör så gott han kan. På senare år har jag oxå fått någon slags tro om att han faktiskt älskar mej å är stolt över mej på sitt sätt. Inte på "grattis-på-fars-dags-kort-sättet" men på sitt sätt.
Han har sin ryggsäck, sin förebild (eller brist på) av sin pappa och sin barndom.

Lika orättvist som det är att i åratal älta en otrohet eller ett annat svek som man valt att förlåta, lika  orättvist är det att upprepade gånger ställa sina föräldrar till svars för samma "brott" gång på gång.
Jag är vuxen nu. Jag har ställt mina föräldrar till svars för det som gjort mej illa. Jag har valt att förlåta, då får jag banne mej göra det oxå.
Den där lilla taggen av minnen som aldrig riktigt vill sluta göra ont får jag helt enkelt hantera.

Jag skulle faktiskt inte vilja ha någon annan pappa.

Puss/ Asta

I natt jag drömde...

 


I natt drömde jag att jag var förälskad.
Ni vet så där TOKFÖRÄLSKAD.
När man måste pussas hela tiden, ständigt vidröra varandra på något vis, när ens blick söker föremålet för förälskelsen över en grupp av människor, låser sej fast i den andra och när det inte finns nåt roligare än att hångla för huden är elektrisk och kyssarna får det att hissna i magen.
Jag vaknade av att Gottfrid snarkade tungt rakt in i mitt öra med några centimeters avstånd, men känslan av drömmen sitter i och jag känner mej på ett riktigt bra humör.

Saknar ni att vara förälskad? Eller är ni förälskade i detta nu?
Oftast saknar jag inte känslan. Det är som om jag blivit för gammal, "vuxit ifrån"...
Vansinne så klart. Förälskad kan man bli när man är 85 år och det är precis lika härligt och pirrigt.
Förälskelse är ju lite som en psykos.
Andra, viktiga saker, tappar betydelse.
Sömnen blir inte viktig. Inte maten heller.
Man lever i ett endorfinrus, hög på ruset av förälskelsen.
En förälskelse sägs vara mellan ett halvår och upp till ett år.
Sen orkar inte kroppen mer. Har man tur utvecklas förälskelsen till nåt mer beständigt. Till kärlek.
Ibland kan jag ändå sakna det, att vara förälskad.
Även om förälskelsen har baksidor. Ovisshet.
Tänker han lika mycket på mej? Tycker han lika mycket om mej? Tänk om han tröttnar? Varför ringer han inte? Var är han? Vad gör han? Verkar han inte lite intresserad av den där andra?
Ett 24/7 av rus, lycka å ångest.
Ibland saknar jag. Ibland är det jäkligt skönt att inte vara där.

Maken å jag har varit gifta 25 år i år.
Vi har inte precis en okomplicerad relation. Vi utvecklas ständigt åt olika håll.
Vi är ganska öppna mot varann att vi tar det år för år och "just nu."
Jag vill ju någongång i livet ha den där hunddrömmen med hunddagis/ pensionat, uppfödning, enkelheten i livet. Det vill inte han.
Han vill bo i stan, han längtar efter att frigöra resurser för att kunna resa å se världen. Det vill inte jag.
Än så länge kompromissar vi å väljer det här livet. Hur vi gör om 5 år vet vi inte.
Men som gift har jag valt bort "förälskelse."
Det är inget konstigt att man ibland saknar det man valt bort.
Jag kan sakna barn nr 5 oxå. Jag vill absolut inte ha ett barn till men jag kan ändå lite sörja att den tiden av livet är över och förbi.
Jag kan till å med få mina ryck och sakna att bo i stan, längta hem till Göteborg (men säg det inte till min man), fast det går fort över.

Näpp. Nu får jag ta å styra upp livet här lite.

Puss/ Asta