Mina stålbrudar i himlen.

Idag saknar jag mina brudar i himlen.
Här är en bild på mej och mormor på Liseberg för kanske 7-8 år sedan. Mormor skulle ha fyllt år idag. Jag kom aldrig på hennes sista kalas. Hon fyllde 80 år och jag tänkte att jag får fira henne rejälare nästa år i stället.
Det är dumt, det vet varenda människa, att skjuta upp saker å ting.
Men i min värld var det otänkbart att mormor bara skulle dö.
Jag är så glad att det gick så fort, jag är så glad att jag vågade fråga och att hon svarade att hon inte var rädd, att hon var klar och att hon längtade efter morfar.
Det är en sån tröst när jag saknar henne. Och saknar henne gör jag ofta.
Jag känner mej liten å sårbar utan henne. Jag är "högst i hierarkin" och har ingen som tar emot mej när jag faller utan henne.
Jag försöker bära hennes matriarkat. Karlarna har det aldrig varit särskilt mycket med i vår familj.

Och som det inte vore sorgligt nog så är det Märtas dödsdag.
Tre år sedan hon gick bort för mej här i hallen. Det känns som ett annat liv och ändå som helt nyss.
Hon var mitt ankare. Mitt nord och mitt syd.
Min teletubbies (med knölen på skallen) och sina flippfloppöron.
I hennes ögon rymdes all världens visdom. Ögon som kunde skifta från det mildaste till det mord beroende på vem de vilade på.
Hon var mitt livs själsfrände. Vi fick nästan 8 år tillsammans och i resten av mitt liv kommer hon att fattas mej.
Jag saknar henne varenda dag. Oftast hanterbart och som en saknad djupt å tyst inne i hjärtat.
Andra stunder, som den 10:e januari varje år, vasst och skoningslöst.
Precis som utan mormor faller jag fritt utan henne.
Den tuffaste matriarkaten av dem alla. Min Märta.

Puss/ Asta