Val å konsekvenser

 

Livet består av val och konsekvenser.
Val vi gör och val vi låter bli att göra.

Idag var jag ute å sprang igen.
Det har varit motigt ett tag.
Det är mitt eget fel. Jag gick för hårt ut från början. Ställde nya, högre krav, på mej själv för fort.
Längd, frekvens, tid... allt skulle bli bättre och helst igår.

Nu har jag backat.
Mitt huvudsakliga mål är att komma ut 3 gånger i veckan.
En halvmil räcker, men oftast blir det nån kilometer eller två till.
Jag ska bara hålla i detta just nu.
Oavsett vad "alla andra" fixar.

Genom att välja att springa så har jag sänkt mitt blodtryck och min vilopuls.
Hjärtat arbetar lugnare.
Jag har ökat min lungkapacitet och blivit friskare i min astma.
Jag stärker mina muskler. Mitt psyke är lugnare.
Och jag har blivit snyggare.
Allt detta för att jag väljer att lägga ner 40 minuter x 2-3 i veckan.
Det är rätt bra utdelning faktiskt.

Livet består av val och konsekvenser.
Den som inte tränar gör oxå ett val.
Det finns andra val i livet som är svårare.
Annat jag tampas med för att klara av men inte riktigt har motivation eller kraft att rå på just nu.

Vi är faktiskt det enda däggdjuret som har den möjligheten.
Som kan välja och inte bara handla efter lust och instinkt.
Vi kan drabbas av passionen men välja att avstå den för att värna familjen.
Vi kan välja att följa hjärtats röst.
Allt får konsekvenser.
Att välja att röka. Eller att sluta.
Välja att fortsätta arbeta på en arbetsplats. Eller testa nåt nytt.
Välja att vara överviktiga. Eller ta tag i det.
Välja att skaffa en massa barn. Eller att vilja leva ett annat liv.
Alla val är inte lika enkla.
Alla har inte samma envisa kapacitet. Eller karaktär.
Å alla orkar inte alltid.
Just nu orkar jag springa regelbundet.
Annat jag önskar... börja å sluta med... får vänta.

Puss/ Asta

Vikt som berör

Fick en mängd intressanta tankar kring mitt inlägg som jag skrev igår om vikten.
Ett inte helt genomtänkt inlägg, kvickt nedtecknat sent på kvällen.
Kanske skulle jag idag, lite fräschare i skallen, ha formulerat mej annorlunda men min åsikt står jag för.
Vikt är känsligt att tala om, många som bloggar om en sund viktnedgång eller motion får höra att de "hälsohetsar" och får folk att må dåligt.
Som om det vore... jag vet inte... pretentiöst? att ta hand om sin hälsa?!

Jag säger inte att överviktiga är sämre människor.
Jag säger inte att de som motionerar å tar hand om sin hälsa är bättre.
Jag tycker det inte ens.
Vad jag säger är att det... för de allra flesta (för givetvis finns det undantag, medicinska så väl som psykiska, ätstörningar åt detta hållet oxå, olika mediciner osv), men för nästan alla av oss BEROR övervikt på att vi äter för mycket i förhållande till hur vi rör på oss.
Å det är väl ändå ett val man gör?!
VARFÖR är det fult att säga?!
Ingen människa har sagt att man måste äta sunt och röra på sej, allra minst jag som jojobantat i hela mitt liv och började motionera när jag fyllde 44 år under stooooor kamp mot lättjan.
Men valet görs lika fullt.

Jag om någon borde veta. Hela min släkt är full av överviktiga. Säkert hälften eller fler är missbrukare. Mina gener är smockade av "snabba belöningssystem."
Jag har genom detta oerhört svårt för att hålla kvar i saker jag påbörjat, i långsiktigt arbete och i att allt inte behöver vara trevligt/ gott/ roligt.
Jag får vinna den där kampen i att snöra på mej löparskorna varenda jäkla gång.
För jag låter helst bli.

Låt mej bemöta några av era påståenden.

Nej Ergo, du är inte "tjock trots att du motionerar"... du är inte tjock alls, du har gjort valet (även om du inte säger det högt) å att påstå att du är överviktig blir ju bara tokigt.

Nej Maria, jag tror inte ett skit på att socker är lika beroendeframkallande som heroin även om jag oxå hört sådana påståenden. Du kan DÖ av abstinensen när du tänder av i ett heroinberoende, jag har hittills inte hört någon dö av att inte äta godis (även om det kan va jobbigt.)

Nej Åsa, jag håller verkligen inte med om att det är samma sak att säga "kan jag springa så kan alla" som att säga "jag har ett lyckligt äktenskap, kan jag så kan alla."
Att hålla ihop en välmående och långvarig relation kräver mer än att äta färre kalorier än vad du gör av med, det inblandar dessutom ytterligare en part... OCH du ska ha ganska mycket tur.
Eftersom jag ofta använder frasen "kan jag kan alla" och dessutom inte har ett äktenskap som är tipp topp så antar jag att du "talar till mej" och en liten irritation väcker det hos mej att du gör det via omskrivningar å inte direkt.
En känsla av att bli skriven på näsan.
Noterar oxå att flera andra tyckte det var "bra skrivet." 

Ja Lina, håller absolut med om att ätstörningar inte bara slår åt det magra hållet och att det i sådana fall kan behövas mer än friskvårdskunskap. Kanske även terapeutisk hjälp.

Fortsätt gärna diskutera.

Puss/ Asta

I natt jag drömde...

 


I natt drömde jag att jag var förälskad.
Ni vet så där TOKFÖRÄLSKAD.
När man måste pussas hela tiden, ständigt vidröra varandra på något vis, när ens blick söker föremålet för förälskelsen över en grupp av människor, låser sej fast i den andra och när det inte finns nåt roligare än att hångla för huden är elektrisk och kyssarna får det att hissna i magen.
Jag vaknade av att Gottfrid snarkade tungt rakt in i mitt öra med några centimeters avstånd, men känslan av drömmen sitter i och jag känner mej på ett riktigt bra humör.

Saknar ni att vara förälskad? Eller är ni förälskade i detta nu?
Oftast saknar jag inte känslan. Det är som om jag blivit för gammal, "vuxit ifrån"...
Vansinne så klart. Förälskad kan man bli när man är 85 år och det är precis lika härligt och pirrigt.
Förälskelse är ju lite som en psykos.
Andra, viktiga saker, tappar betydelse.
Sömnen blir inte viktig. Inte maten heller.
Man lever i ett endorfinrus, hög på ruset av förälskelsen.
En förälskelse sägs vara mellan ett halvår och upp till ett år.
Sen orkar inte kroppen mer. Har man tur utvecklas förälskelsen till nåt mer beständigt. Till kärlek.
Ibland kan jag ändå sakna det, att vara förälskad.
Även om förälskelsen har baksidor. Ovisshet.
Tänker han lika mycket på mej? Tycker han lika mycket om mej? Tänk om han tröttnar? Varför ringer han inte? Var är han? Vad gör han? Verkar han inte lite intresserad av den där andra?
Ett 24/7 av rus, lycka å ångest.
Ibland saknar jag. Ibland är det jäkligt skönt att inte vara där.

Maken å jag har varit gifta 25 år i år.
Vi har inte precis en okomplicerad relation. Vi utvecklas ständigt åt olika håll.
Vi är ganska öppna mot varann att vi tar det år för år och "just nu."
Jag vill ju någongång i livet ha den där hunddrömmen med hunddagis/ pensionat, uppfödning, enkelheten i livet. Det vill inte han.
Han vill bo i stan, han längtar efter att frigöra resurser för att kunna resa å se världen. Det vill inte jag.
Än så länge kompromissar vi å väljer det här livet. Hur vi gör om 5 år vet vi inte.
Men som gift har jag valt bort "förälskelse."
Det är inget konstigt att man ibland saknar det man valt bort.
Jag kan sakna barn nr 5 oxå. Jag vill absolut inte ha ett barn till men jag kan ändå lite sörja att den tiden av livet är över och förbi.
Jag kan till å med få mina ryck och sakna att bo i stan, längta hem till Göteborg (men säg det inte till min man), fast det går fort över.

Näpp. Nu får jag ta å styra upp livet här lite.

Puss/ Asta