Bröst, tuttar, boobisar

Min brösthistoria: 

Mina bröst började växa när jag var nio år. Samma år som jag fick min mens.
Jag hade awesome tuttar som tonåring. Vid den tiden hade jag komplex för allt, i synnerhet min stora mun och mina tjocka lår (vägde typ 50 kg) men egentligen allt var fult... utom mina bröst. De var en perfekt 70 C kupa och väckte till min stora förtjusning stor uppmärksamhet hos motsatta könet.

Så fick jag första barnet vid sjutton och efter det var den perfektionen över om man säger så. I snabb takt fick jag tre ungar och var vid det laget 21 år.
Trebarnsmamma men fortfarande väldigt ung.
Mina bröst hade vid den här tiden obefintlig fyllning, med all hud fyllde jag med nöd å näppe upp en B kupa. Dessutom var de randiga av bristningar.
Jag avskydde dem. Hatade dem. Skämdes för dem.
Så till den milda grad att jag hade bh eller tröja på när jag hade sex med min man och grät i duschen när jag såg dem.
Varje vaken sekund drömde jag om att kunna operera dem. Återställa brösten och min värdighet. Men för det fanns inga pengar. Jag hade inget jobb och fick inget lån.
Min desperation drev mej till landstinget där jag hört att "särskilt ömmande fall" kunde få operationen gratis.
Jag som inte ens blottade brösten för min man fick klä av mej i ett undersökningsrum och sitta och vänta på läkarens dom.
Han kom in och var självklart ung å snygg.
Med kritisk blick klämde och kände han, tog fram ett måttband och mätte från nyckelbenet till tuttarnas slut, mumlade nåt om att de satt 8 cm för långt ner,  bara för att sen konstatera att det är endast dem med stor tung byst som orsakar ryggbesvär som får operationen betald.
Han hade alltså utsatt mej för denna totala förnedring som jag grät mej igenom helt i onödan.

När vände det?
Jag vet inte. Successiv var processen.
Kanske i trettioårsåldern när mina jämnåriga oxå börjat få hängbröst?
Kanske senare.
Från något mindre skam, lite färre destruktiva tankar till acceptans till på senare år utblommad kärlek.
Jag vet att mina bröst inte är estetiskt vackra. Inte yppiga och toppiga och ungdomliga men de är likväl fantastiska!
De har utan några som helst problem försett fyra ungar med bröstmjölk så länge jag önskat. De har än längre skänkt dem mjukhet, värme och tröst.
De har alltid varit friska.
De är två mirakel.
Vi kvinnor är ta me fan mirakel allihop. Tänk vad våra kroppar kan som motsatta könet inte är i närheten av. Skapa liv, uthärda smärtor som skulle tagit livet av vilken karl som helst, föda ut en annan människa genom ett hål mindre än munnen och sen skapa perfekt mat alldeles av sej själv.
Wow!

Jag älskar bröst!
Jag älskar mina och dina!
Jag älskar små, bulliga, stora, hängiga, toppiga, strimmiga, platta, generösa bröst och jag kan inte låta bli att i smyg kolla in dem överallt å ingenstans.
Förmodligen mer än den mest tuttfixerade karl.

Puss/ Asta