Jag har bestämt mej

 

Jag har bestämt mej.
För att ta bort den döda bilden på Märta ur min telefon.
Radera den. Även om den är mitt sista minne.
Det är så HÄR jag vill minnas henne.
Stor, stark, full av liv.
Bilden är tagen i somras.
Jag vet inte om ni kan se vad jag ser i hennes blick?
All denna visdom. All denna omsorg. Kärlek.
Lika mild som blicken är här, lika iskallt hård kunde den bli när hon vaktade.
När hon försvarade dem hon älskade.

Jag bearbetar fortfarande mitt doktorsbesök.
Ömsom road, ömsom irriterad.
Jag tycker om raka rör.
Jag är själv en rak människa.
Jag tycker om att bli utmanad och jag tänker, om man inte är helt hjärtlös, så utmanar man inte en människa som  man inte ser potential i.
Någonstans kan jag ändå se att han... som var en timma försenad... kunde gjort det enklare för sej o bara gett mej en näsduk att snörvla i och ett sjukintyg.

Samtidigt...
Jag tycker inte om att bli skriven på näsan.
Inte om när någon tror sej veta vad mitt problem är bättre än vad jag vet själv och negligerar de känslor jag faktiskt har.
Som om min sorg inte var tillräcklig, som om det måste bero på nåt annat.
Jag har lite svårt för allt för auktoritära män då mitt behov av att BLI TAGEN PÅ ALLVAR är omättligt.

Men. Bortsett från allt han tog för givet (jag får väl leva med att han skrev "stress utlöst av äktenskapsproblem" ehhhh!!! i mitt intyg att lämna till chefen) så var han klok i att ställa krav på mej. I att "kräva" vissa ting och att fråga vad mer jag lovade.
Äta. Duscha. Gå ut å gå.
Jag sa "Jag kommer vara helt slut efter den här veckan så mycket som jag måste göra."

Jag förvånas oxå över att ingen av er reagerade på "gumman"... jag reagerade, och då är jag ändå inte känslig för sånt. Inte alls.
Samma sak när han... som många före honom... reagerade.
"Fyra barn! Med samma man?"
Jag blir alltid så konfunderad av det. Är det extra bra lixom?
Om jag svarat... "Nej, med fyra olika karlar... minst. Faktum är att till tre av dem kan det mycket väl vara olika kandidater."
Han var lustigt frispråkig doktorn.
Jag berättade om makens och mina olika drömmar.
Om att jag ville bo på landet, maken i stan.
Han sa: "Men detta är ju landet, en byhåla, jag är från Stockholm. Jag har vänner från London, när de hälsar på mej tycker de att jag bor i en byhåla. Det beror på hur man ser på det."
Jo förvisso.
Ja ni hör... jag är både road och irriterad.

Här är nuet. Min levande hund. Från promenaden idag. Han är bedårande, inte sant?

Puss/ Asta

OMG

(Vilket för er äldre läsare betyder rakt översatt Ohh my God å inte omgående.)

Jag var hos läkaren idag på den lokala vårdcentralen.
Pustade ut när jag hörde hans namn... det var svenskt.
Nej, jag är inte ett dugg emot utländska läkare men jag har på det stället träffat så många doktorer som inte förstår vad jag säger eller där jag inte förstår vad hen säger.
När man söker för psykbryt så känns kommunikation som något viktigt.

Jag fick vänta en dryg timma på att få komma in.
Det gjorde ingenting. Jag bläddrade i glassiga magazin och tjuvlyssnade på dom andra som satt i väntrummet.

Så kom jag in till doktorn.
Okej, jag har träffat några läkare i mitt liv. En del bättre än andra.
Unga, gamla, kvinnor, män, svenskar, av utländsk härkomst, skickliga, mindre skickliga, empatiska, ointresserade, snorkiga, trevliga osv.
Detta var en man.
I 50-55 års åldern. Rätt så alldaglig. Klädd i sjukhuskläder.
Jag slog mej ner. Han bad mej berätta om mitt problem.
Jag kände mej samlad. Lugn.
Jag beskrev hur jag under en längre tid haft det jobbigt.
Stressigt på jobbet, besvärligt hemma i mitt äktenskap, att jag inte upplevt mej kunnat vila någonstans.
Jag berättade att jag ffa haft psykiska stressymtom som svar på detta.
Ont i axlar, rubbad sömn, ont i bröstet.
Mina resurser var slitna... så dog Märta i torsdags.
Jag frågade honom:
"Jag vet inte om du kan förstå hur en relation till en hund kan bli den viktigaste man har. Ens bästa vän. Ens följeslagare under 8 år?"

Han satt vänd mot datorn medan jag pratade och vände sej plötsligt för att fråga "vad han skulle göra åt det?"
Jag sa som det var.
Jag fungerar inte, jag äter inte, jag gråter hela tiden, jag behöver vara sjukskriven nån vecka och samla ihop mej.
"Hur skulle det hjälpa?" sa han. Blir din hund levande av det? Jobbet mindre stressigt? Ditt äktenskap bättre?"
Han var så rak. Så direkt att han fick mej ur balans.
Jag började gråta. Stamma. Gå i försvar.

Han hakade mycket upp sej på mitt äktenskap och dess problem.
Ville mest prata om det. Verkade tro att "där" fanns det verkliga problemet.
Jag beskrev det rätt svalt, var rätt ointresserad av att tala om det, det var liksom inte därför jag var där.
Men han pratade om det. Frågade närgångna frågor. Sa... för all del... en del klokheter. Som att knäcka varandras näsben, gå i terapi, säga sånt vi har hållit käft om i för många år. Blöda. Se vart vi landar.

Jag kan inte återge 30 minuters samtal bara känslan.
Det var liksom ingen pardon.
Det var rakt å naket å närgånget å upprörande.
Ett tag kände jag mej villig att säga:
"Fine, vi skiter i sjukskrivningen, jag kan börja jobba dubbelpass med start i natt om du bara släpper ut mej här i från."
Jag är van vid att ha kontroll över konversationer men jag var helt lost.
Imponerad och obekväm och nästan rädd på samma gång.

Jag fick en veckas sjukskrivning mot en mängd krav.
Att ta tag i mitt liv, prata ut med min man, boka psykologbesök, äta, promenera, ta hand om mej.
Han frågade mej rakt ut vad som blir bättre av att gråta och tycka synd om mej själv.
Av att inte duscha på 4 dagar. Blir hunden mer levande då?

När han äntligen var klar med mej sa jag som det var.
"Fan, vad du var tuff doktorn."
Han sa att han bryr sej om sina patienter. Att jag inte blir ett dugg hjälpt av att bli sjukskriven och duttad med. Att jag behöver konfronteras... och att han skulle kunnat handskas med det om jag inte klarade av det.

Jag fick en kram när jag gick, han strök mej över håret och sa "gumman."
Som sagt... jag vet inte om jag tyckte han var bra som fan eller om jag inte gillade honom ett skit.

Puss/ Asta

Doktorer å sånt

Min äldsta dotter är nyfärdig sjuksöterska sen ett halvår tillbaka.
Mmmmm, ni hör att jag säger det med illa dold stolthet i rösten va?!
Hon bloggar oxå. Besök gärna hennes blogg och idag skriver hon om vårdens hierarkier med vakna ögon. Sånt där som en annan börjat bli lite blind för.

Visst är det som hon skriver att vården är en av de mest hieraktiska brascher som finns.
Förmodligen fullt i klass med försvaret.
Till stor del är detta en nödvändighet. Inom vården hanteras liv å död och i synnerhet i skarpt läge måste det vara självklart vem som bestämmer.
Det kan handla om titel och vad den innefattar för ansvar men även om vilken erfarenhet man besitter.
En klok färsk sjuksköterska lyssnar på en erfaren undersköterska precis som en färsking till läkare rådgör med en mer van sjuksköterska.
Den som är ny och hanterar sin bristande erfarenhet och kunskap med högmod gentemot dem som är "under i rang" hamnar snabbt i blåsväder och blir utan stöttning.

Sen finns det märkliga och helt onödiga hierarkier.
Kirurger tror att de är lite bättre än andra läkare.
Generellt är medicinläkarna mycket enklare att samarbeta med för övriga vårdkategorier.
Kardiologer tror att de är lite ballare än övriga medicinare.
En del läkare bemödar sej inte med att hälsa på undersköterskor eller städerskor.
En del undersköterskor tror å andra sidan att "de kan jäkligt mycket bättre" än yngre sjuksköterskor.
En ängslig doktor ordinerar blodtryck och puls en gång i timmen på stabila patienter eller döende gamlingar. En erfaren sjuksköterska skiter i det och tar kontroller när hon själv finner det nödvändigt.

När jag läste till sjuksköterska och senare när jag var nyfärdig så hade jag i det närmaste "läkarskräck."
Jag vet inte, jag såg på dem som några slags överintelligenta människor som skulle "avslöja" min bluff att ha lyckats ta mej igenom utbildningen utan att kunna någonting.
Jag tog åt mej när jag fick skäll över saker som jag inte rådde över eller för att jag inte hade koll på samtliga 8 patienter som jag fått ansvaret för 2 timmar innan rond.
De mumlade fram sina ordinationer, rabblade labprover som jag aldrig hört talas om å suckade tungt om jag bad dem upprepa. De hävde ur sej läkemdelsordinationer över axeln i korridoren och de lät mej veta att "sjuksköterskeutbildningen numera bara gick ut på att servera gröt och byta kissblöjor."
"Omvårdnad" fnös de föraktfullt.

10 år senare vet jag att doktorer är helt vanliga människor. Bara lite bättre betalda än de flesta övriga.
En del är sociala, ödmjuka och trevliga. Andra otrevliga och bessersmittiga. Några flirtiga. Andra humorlösa. Några väldigt skickliga. Andra... inte lika skickliga.
Talar de obefogat otrevligt till mej svarar jag med samma mynt. Ger de mej skyllen för nåt jag inte kan rå över säger jag det. Å skall det ordineras så kan de skriva ner sin ordination.
De är ytterst ansvariga och de har betalt för det.
Jag har en egen högskoleutbildning och en egen profession och jag är inte filkand i "doktors assistans."
Puss/ Asta