Tankar en februarilördag

Studier/ praktik och småbarn är en rätt så intensiv kombo.
Jag har gjort det förr men då var jag yngre.
Ändå var det lite på samma sätt då, att hunden prioriterades ner och man inte alltid fann tiden eller lusten att ägna sej åt honom.
Gottfrid får i perioder stå tillbaka tyvärr. Jag hinner inte med honom som tidigare.
Det blir färre promenader och jag får ibland knuffa bort honom för att jag är med Noah eller behöver en... EN... jäkla liten stund att andas själv.
Det ger mej dåligt samvete och det får mej att tänka en så sjukt galen tanke att jag inte vågat berätta den för en enda människa... du är den första jag säger det till... jo att "Kanske ska jag inte ha någon mer hund när Gottfrid gått bort!" 

Alltså, va?!
Tanken slår lika hårt mot mitt innersta som om jag skulle tänkt att jag nog inte älskar något av mina barn, att jag vill ligga med bästa vännens man eller ge barnbarnet sömnmedel så han sover ett dygn.
Förstår ni, det är sånt jag inte tänker.
Jag tänker inte att jag önskar mej ett hundfritt liv!!! Ändå är det precis det jag gör... ibland.

Innerst inne vet jag ju att en hund i mitt liv är en förutsättning för att jag ska mäkta med.
En hund ger mej kärlek, tvingar mej till motion och frisk luft som jag annars skulle hoppat över.
Ett hem utan en hund är inget hem.
Det är ett uttryck för stressen, tidsbristen och tröttheten som talar.
Dessutom skall jag plugga 1½ termin till, Noah lär bo här några år till på sin höjd och jag ska kanske leva i fyrtio år till.

Idag gick vi en härlig runda jag å min Gotteman.
Det hade slutat snöslaska men blåste rätt friskt. Jag älskar havet... kanske allra mest... i sånt här väder.
När stranden garanterat ligger öde åt alla håll och när blåsten biter i kinderna.
Ett blyertsgrått hav med skummande vågor som rullar in, dånande och väsande.
Det finns nåt tröstande i naturens makt och storhet.
En stund där nere medan hunden leker och jag blickar ut mot horisonten ger mej perspektiv.
Jag är så liten. Hur skulle mina problem då kunnat vara stora?
Ingenting av allt som är mitt spelar någon roll om hundra år.
Vågorna kommer fortsätta piska in i en rasande februarivind oxå då.
Det får mej att må bra i själen.

Magen är det värre med. Svullen, öm och jag mår lite illa mest hela tiden.
Ja ja, det är världsliga problem.

Puss/ Asta

Smekmånaden är över.

Varning för ett gnälligt inlägg. 

Smekmånaden på BB är över, att vara "ny på jobbet å allting är spännande charmen" lika så.
Missförstå mej inte, jag vill fortfarande bli barnmorska å jag menar inte heller att jag är rutinerad å blasé. Haha, låååångt därifrån, men det där första eviga glädjeruset har lagt sej.

Juni, juli, augusti är högsäsong att föda barn och trycket är högt på vår lilla förlossning.
I juni när jag började var det förhållandevis lugnt å jag kände att detta är ju inte så farligt.
Nu är det mer. Mycket mer.
Stressen går inte att jämföra med Medicin så klart, men det är mycket å det är stressande på ett annat sätt.
Kanske framförallt för att på vårdavdelningarna styr personalen å verksamheten, på BB görs allting väldigt mycket på föräldrarnas villkor.

Deras mood å behov får styra. Så som sej bör. Det borde finnas resurser för mer sånt på vårdavdelningar oxå men det gör det inte, så är det bara.
Det är ett arbetssätt som jag inte är van vid ännu fullt ut å det kan kännas stressigt när platser måste fram till nya patienter, jag har saker som jag måste göra men ständigt får invänta för att föräldrarna ska känna lite, fundera lite, amma lite, sova lite, byta en blöja lite valhänt, amma en stund, träffa mormor...
Jag är rädd för att göra fel. Rädd för att ta plats som ännu inte är min att ta.
Jag blir ifrågasatt på ett annat sätt. Inte så att folk är otrevliga men jag är van vid att ha en auktoritet och pondus i kraften av att jag kan mitt jobb och är den som varit på avdelningen bland de längsta.
Här tar de för givet att trassel per automatik beror på att jag inte är van.
Så är det säkert ibland men inte alltid.
Jag känner mej otillräcklig. Eller jag har känt så... idag.

Det är fantastiskt att få arbeta med friska människor och än mer fantastiskt att få jobba med friska människor som precis fått ett barn, som lever i lyckan av att ha blivit föräldrar.
Det känns stort å högtidligt och jag vet ju hur det är.... man minns ju de där människorna som förlöste en å som fanns kring en på BB i hela sitt liv så självklart vill jag göra ett bra avtryck, bli ett bra minne, bidra med min lilla lilla pusselbit till att dessa dagarna på BB ska bli så fina det bara går.
Å det är fantastiskt att få jobba med så många duktiga kvinnor, så många erfarna barnmorskor.
Men :) Ni kände att det skulle komma va? Det där "men'et."
Som sagt, men... jag kan sakna män. Här är alla kvinnor... ja papporna finns ju, men de är mer i periferin, mammorna å barnet, är dom allt kretsar kring.
Mammor å bara kvinnliga kollegor. Rätt mycket kvinnliga läkare med.
Det blir en särskild stämning i frånvaron av män. På gott å ont.
Jag har hyllat det goda den första tiden, nu kan jag även känna att det är av ondo.
Jag vet inte om jag kan (eller vill) sätta fingret på vad det är, vad som händer i en helt homogen arbetsgrupp men nåt är det.

Sen saknar jag mina kollegor. Jo, men så klart gör jag det.
Jag kan sakna hur vi tog hand om varann. Att det kunde vara tjafs å konflikter men även väldigt mkt att hålla varandras händer och att ge beröm.
Snyggt satt nål där eller Det var ett fint samtal eller Tack för en fin rapport eller... ja, det lilla i att se varandra.
Jag är fyrtiosex år fyllda och borde kanske inte behöva det men jag saknar å skulle behöva lite positiv feedback och inte bara den konstruktiva kritik som delges vid reflektion.
Jag kan sakna att få en smekning över ryggen eller en arm om axlarna å någon som sa "Bra gjort" eller "Vad bra det går" någongång.
Förstår ni hur jag menar?

Jag saknar att skratta. Så där så man nästan kissar på sej i personalrummet.
Jag saknar att höra till. Att någon skiner upp över att få jobba med just mej.
Jag saknar att kunna ha en dålig dag, att få vara lite låg, och inte hela tiden försöka framstå som framåt, positiv, käck och kavat.

Å bara för att barnmorskeriet är min dröm så känns det nästan lite förbjudet att gnälla.
Att inte bara vara hundraprocentigt skitpositiv.

Nog nu. I övrigt har jag det bra men är allmänt skittrött efter fyra pass på raken varav de tre sista varit dagpass.
Imorgon ska jag soooooova!

Puss/ Asta

Knäppt

Jag var 5:e sköterska idag. Extra. Utöver.
Visst låter det glassigt?
Det var det inte.

Att vara utöver och extra är att inte ha sin grupp. Sina begränsade patienter. Sina begränsade uppgifter... många kanske, men ändå... begränsade.
Att vara 5:e sköterska är att vara överallt och ingenstans och att hela tiden känna sej som en smitare som inte är där utan här, inte här utan där.
Det är ett evigt spring, fram å tillbaka. Från Rum 1 till rum 20.
Ner å upp till lab, ner å upp till medimaten.
Om å om igen.

Jag flexade ut i pur utmattning 45 minuter innan jag slutade med värkande fötter, trött rygg och ömmande tinningar. Jag hade hjärtklappning i bilen och fick stänga av radion för jag klarade inte fler ljud.
Jag kände mej trött, irriterad och allmänt fuck of och så kommer jag hem...
... och möts av två glada pojkar.
En Gottfrid som helst vill under huden på mej och en Noah som skrek protestskriket bara jag vände i hallen för att ta av mej skorna.
Såååå efterlängtad.
Tänk att få vara såååå efterlängtad!

Nu har jag varit ute en runda med Gotteman i den kyliga majkvällen, jag unnar mej en öl (med ganska hög skatt på) och jag ska försöka göra tidig sänggång.
Imorgon är det jobb igen. Ett kvällspass.
Sista kvällspasset innan september!
Knäppt.

Puss/ Asta

Dubbelt bubbel

Trött. Trött. Trött.
Precis hemkommen efter ett kvällspass på arbetet där jag fick jobba över trots en hel del hjälp från snälla kollegor.
Det är mer vana än undantag just nu. En galen stressnivå som följer med mej hem i form av att ha svårt att varva ner och i hög puls.
Det är över lag "tungt" på avdelningen just nu och kanske i synnerhet på den gruppen där jag fastnat men det beror inte bara på det och här kommer nåt tudelat in, något som jag även är glad över.

Sedan... jag vet inte hur länge, ett par månader? Lite till? så har jag hittat tillbaka till glädjen och stoltheten över att vara sjuksköterska. Nåt som jag tappade i samband med min utmattningsdepression för två år sedan och inte riktigt fått tillbaka förrän nu.
Men numera tycker jag om mitt jobb igen, jag tycker om mina patienter och jag tycker oftast att det är roligt på jobbet trots stressen.

Jag vet inte om mina kollegor märker så stor skillnad, kanske ingen alls men jag känner en stor skillnad och jag märker det på mina patienter. Jag märker det i närmare samtal, i mer beröm och i fler situationer när patienterna och jag blir berörda av varandra.
Jag lägger mer tid på dem, vilket i och för sej resulterar i mer övertid eller mer stress för att hinna sluta i rimlig tid. Jag bryr mej mer om samtalen trots att jag inte har tid.
Jag känner att mina kollegor blir mindre viktiga, nej inte på ett negativt sätt, jag tycker om flertalet och vissa av dem är fortfarande nära vänner men den tiden, de åren, när jag inte tyckte jobbet var så kul så la jag kanske den lilla extra energin på att kollegorna skulle gilla mej, på att prata med dem å mindre tid på patienterna. La mer tid på att "hjälpa undersköterskorna" och hålla dem nöjda.
Mat, rena blöjor och mediciner fick patienterna men engagemanget... det riktiga engagemanget var mer sällan där.
Hur ska jag uttrycka det?
Jag är i högre grad på jobbet för patienternas skull igen.
Jag var ingen dålig sjuksköterska då. Få patienter var direkt missnöjda men fler patienter är nöjda nu.
För tiden till samtal, till kroppskontakt, till att göra det lilla extra eller försvara patientens vilja gentemot ibland läkarnas vilja att utreda eller anhörigas vilka gör skillnad.
"Var patientens advokat" fick vi lära oss i skolan. "Tro på patienten, stå på patientens sida."
Sånt.

Jag är ofta så oerhört trött. Det har blivit bättre sedan jag började med D-vitaminerna inbillar jag mej i alla fall men fortfarande oerhört trött. Stressad. Ont i nacken. Törstar och kommer på att jag inte druckit sedan i morse. Känner igen symtomen från innan jag blev sjuk.
Men samtidigt denna glädjen till jobbet.
Det är dubbelt.
Att igen få känna stolthet över sitt yrkesutövande är så viktigt.
Å självklart hänger det där ihop.
För känner man att man gör ett gott jobb, om man får respons på att man gjort ett gott jobb.
Att ens tankar och planer för patienten tas på allvar, att man kan mötas i nära möten som lämnar en berörd det ökar självkänslan och tillfredsställelsen.
Precis som det är tvärt om. Har varit tvärt om. Att min brist på mental och känslomässig närvaro spätt på att jag tröttnat och velat bort.
Uppåtgående eller nedåtgående spiraler.
Min är uppåtgående trots att kroppen kanske inte håller med.

Till er som orkat ända hit i mitt bluddrande... Jag har varit skitdålig på att besvara kommentarer på bloggen det sista. Jag läser dem alla och jag funderar å vill svara.
Idag fick jag tex en som blivit ledsen över mitt inlägg om pillertrillande tanter som känns viktigt att besvara. Jag fick en av en Sd väljare som jag oxå vill bemöta. Ja, alla era tankar.
Jag läser och jag SKA svara. En blogg utan dialog är skittrist.
Men ikväll orkar jag inte. Axlarna värker, ryggslutet värker, Gottepojken vill ha mammamys å hjärnkontoret fungerar inte riktigt som det ska.
Ha tålamod med mej. Särskilt du som jag gjorde ledsen. Okej?

Puss/ Asta

Julefrid del 618

Har ni sett reklamen "Det blir jul ändå"?
I skrivandets stund minns jag faktiskt inte VAD den gör reklam för vilket kanske är reklams syfte, i synnerhet om den är svindyr och sänds på bästa sändningstid i tv 4.
Men budskapet är så bra.
Det är en massa olika människor som förbereder sej för jul men allting bara skiter sej.
Ljusslingan ligger i ett för evigt förlorat trassel, julskinkan bränns vid, glasyren på pepparkakshuset klumpar sej och så vidare och så vidare.
För mej som är julneurotiker finns det något oerhört tröstande i det där.

En tröst i att det skiter sej i den tindrande, varma, lyckliga julförberedelsen även för andra.
Att det aldrig blir så där som man trodde, önskade, bad om innan.
Visserligen är det bara på tv allt det där sker, men jag tänker att reklam bygger ju ofta på igenkänning och då måste det vara så att fler känner igen sej.
För inte har de väl bara gjort reklamen för min skull? Det vore ju en smula narcissistiskt att tro det, å jag är inte ens född i lejonets tecken, jag VET att jorden inte snurrar kring mej.

Varenda år... enda sedan jag var liten... har jag drömt om den där perfekta julen.
Julen när kramsnön ligger bländande (med vägarna ändå är rena och halkfria), när julklapparna är många å personliga (men jag inte har ruinerat mej), när julbordet dignar av läckerheter (utan att jag stressat mej till en magkatarr), hemmet är fyllt av skrattande, glada, kärleksfulla människor (å inte alls trångt eller irriterat.)
Jag drömmer om rykande doftande glögg, tindrande barnaögon och uppriktiga skratt.
Kärleksfulla klappar på varandras kinder och stearinljus som brinner så där vackert... helst utan att någon välter dom så stearinet flyter överallt, barnen bränner upp håret eller katten blir svedd i rumpan.
Det blir aldrig så där.
Jag har varit med om massor av jular så här långt, jag är ju fasligt gammal, men ingen sådan.
Det har varit bra jular, dåliga jular och ännu sämre jular. Till å med katastrofala jular.
Skilsmässodåliga jular, "nu-går-jag-ut-å-hänger-mej-dåliga-jular."
Å oxå riktigt fina jular.
Men aldrig perfekta. Å väldigt sällan harmoniska jular.
Jul är per definition lika med stress.

Det börjar redan i adventstider.
Fönsterna blir aldrig riktigt rena eller hur?
Alltid är det någon adventsstake som inte lyser. Huset som jag ägnar typ två åtta timmars arbetsdagar åt att skrubba rent är 30 minuter senare skitigare än de flesta hem är dagen före fredagsstädningen.
Å så julafton. Gästerna krånglar med vilken tid de ska komma utan att till fullo inse vilken organisation det är att hålla hundraelva rätter varma samtidigt medan resten ska vara krispigt kallt och fräääääscht.
Barnen mumlar att de "egentligen hatar julen" och det dåliga mammasamvetet kickar igång på alla elva cylindrarna trots att man gjort så gott man kunnat å mer där till.
Det är då mor i huset knäpper upp den där julölen bakom kaffebryggaren och dricker med giriga klunkar när ingen ser på för att behålla det milda leendet.

Jag överdriver så klart!
Tillspetsar.
Men ni anar känslan? Kanske är det till å med så att någon känner igen sej?
På senare år har det faktiskt blivit bättre. Jag har sänkt både förväntningar å ambitioner och rätt ofta... fullkomligt utpumpad förvisso... kunnat konstatera att "Jo, men i år blev det väl rätt trevligt ändå?!"
MEN
I år har i och med barnbarnen förväntningarna skruvats upp betydligt.
Tungt ok för två småttingar att bära.
I år ska det FAN I MEJ bli trevligt.
Morfar ska "köpa tidningen."
Tomten ska komma.
Katten ska inte bränna rumpan.

Och barnbarnen ska om några år (när de är större, har koll å kan prata rent) hänfört viska i hallen till sina föräldrar "Jag älskar julen hos mormor/farmor!"

Puss/ Asta

Andas högt upp i bröstet.

 
Bild från det underbara dop och födelsedagskalaset igår. På mamma och plastmamma.

Go morgon!

Det är som om vädret vill signalera att nu är helgen slut för solen som fullkomligt strålat hela helgen lyser nu istället med sin frånvaro och himmelen är täckt av tjocka moln.
Gottfrid och jag har sovit som om det inte fanns någon morgondag.
Tydligen blir man trött av att vara på kollo.

Det är jobb igen. Dags för ännu en sexdagarsvecka där jag bara är ledig imorgon.
Helgen har varit rolig, helt fantastisk, men intensiv.
Jag känner mej sliten. Andas högt upp i bröstet. Drar upp axlarna.
Det är aldrig några bra tecken.

Hör ni, jag funderar på det här med konflikter. Något som de flesta av oss tycker är ganska jobbigt.
Det är jobbigt att säga ifrån, att visa att man är arg och det är kanske ännu jobbigare när någon säger ifrån eller blir arg på en annan.
Ändå är det lika jobbigt att inte säga ifrån... Åtminstone till slut.
Irritationsmoment och konflikter går att ignorera en viss tid men sedan blir det som en tryckkokare inom en. I alla fall är det så för mej.
Till slut vänds den där ilskan mot mej själv, för att jag är så jävla ängslig och inte står upp för mej själv eller de mina. Jag känner mej feg, oärlig och undanglidande.
Detta i synnerhet om det inte är personligt.... riktat mot mej... utan någon "under mitt beskydd."
Barnen, barnbarnen, mamma, hunden.
En annan bieffekt är att ju längre ilska trycks ner desto mer obefogad stor blir den när den väl kommer.

När jag var yngre var jag en argare människa. Fast kanske vågade jag mer bli arg på de som är min närmsta familj. Mannen och barnen.
Idag väljer jag mer mina strider och jag säger ifrån till andra men det är aldrig lättvindigt eller utan ett visst mått av ångest.
Varför är det så svårt?
Varför är det så vansinnigt svårt att säga "När du gör så där blir jag förbannad." Eller "Jag tänker inte acceptera si eller så igen."
Det är ju inte mer än så.
Det är inte per automatik att "jag tycker du är en vidrig människa" eller "jag vill aldrig mer se dej", det är att "Nu blev jag arg, detta accepterar jag inte. Punkt"


Hur gör ni när ni blir förbannade eller ledsna över något?
Hur lätt eller svårt tycker ni att det är?
Jag tror att jag är en ganska snäll människa som inte vill göra människor ledsna.
Ilska är lättare (inte särskilt lätt ändå) att hantera än att någon blir ledsen.


Ha en härlig start på veckan.


Puss/ Asta

Funkar å funkar inte just nu.

 

Funkar bra just nu:

Hockeyn.
Frölunda vann första matchen mot Linköping i kvarten.
Slutspelet är den bästa tiden på året för alla hockeynördar. Det är lixom nu det gäller.
Allt utom guld är en besvikelse.

Promenader.
Jag har börjat gå längre och fortare. Livskrafterna börjar återvända i takt med ljuset och det är som om jag inte vill gå hem. En planerad runda får alltid omvägar och det känns riktigt gött.

Gottfrid.
Som alltid är han underbar. Överraskar mej varenda dag positivt.
Han är mitt lyckopiller.
Gottfrid är galen i vilt men för övrigt väldigt pålitlig i inkallningar. Struntar i folk.
Hundmöten går bättre å bättre.

Den gravida.
Är i vecka 35 och så himla fin. Det börjar närma sej, vilket känns till 90% härligt och till 10% läskigt. Än har hon inte bestämt sej om mamma ska va med på förlossningen.

5:2/ kroppen.
Har hållit på sedan årsskiftet och det är inga problem.
Jag är "klädmässigt" eller påklätt i form nu. Sedan dallrar det både här å där för att jag är medelålders och allmänt otränad så bikiniformen är nåt helt annat. Men va fan, det gäller de flesta av oss.
Jag äter ordentligt och unnar mej allt de 5 dagar jag äter så vikten står numera still på 59 kg vilket jag är nöjd med. Går jag ner mer så blir jag för rynkig och ser tärd ut upptill.
Angående den stora studien som presenterades kring midjemåttets relation till hjärt- och kärlsjukdom trodde jag först att människor som pratat om den fattat fel. Att det var 80 cm som var det "godkända" måttet på normallånga kvinnor. 80 cm är vad jag alltid hört tidigare. Mätte mej, låg på 75 cm och tänkte förnöjt "gooood marginal."
Sen såg jag att det verkligen VAR 70 cm, vilket känns jättesmalt.

Funkar mindre bra:

Löpningen.
Den funkar inte alls faktiskt. Jag tar mej inte ut.
Fast nu ska jag ihop med kollegor anmäla mej till vårruset så då har jag det som motivation. Jag tänker inte GÅ 5 km.
Nån stolthet har jag i kroppen.
Annars tycker jag det här med lopp och sånt är fjanteri. Betala för något som man kan göra gratis. Men just som sporre kan det fungera.

Vissa privata relationer.
Lämnar det så. Inget är akutdåligt men vissa relationer tjorvar lite.

Sova utan sömntablett.
Det går bara inte.

Stressen. 
Den kommer och går. Känner av att jag ligger på marginalen.
De flesta dagar är okej, men andra dagar (eller ffa kvällar) kommer ångesten.
Å denna ljudkänslighet är skitjobbig i en familj med 4 vuxna och i ett jobb som mitt.

Läsningen.
Har kommit av mej efter boken om Breivik, Börjat läsa "I kroppen min" men inte fastnat. Lockas inte alls av Bloggdalaboken (men SKA läsa den.)

Puss/ Asta

Personkemi i arbetsgruppen å Broarna i Madison County i en mix

 

Igår kväll skrev jag, som varje kväll sedan det här året började, i min 10 års dagbok som jag fick av Mini i julklapp.
Plötsligt började jag tänka på Broarna över Madison County. Jag antar att ni sett den?
(För er som inte har det går det kort ut på att en gift hängiven mor å hustru lämnas ensam hemma några dagar, möter en fotograf som kommit för att fota de berömda broarna i stan, utvecklar en sju helsikes passionerad kärleksaffär med denna världsvana man, känner doften av ett annat liv men väljer att stanna i det som hon ser som sin uppgift i livet. Ramberättelsen runt omkring är att kvinnan dött och hennes två barn läser hennes dagbok om detta, samt att hon vill bli begravt vid Broarna i Madison County.)
Jag log för mej själv och tänkte att när mina barn läser igenom den här dagboken eller kommande så står det om vilket arbetspass jag gjort, vilken runda jag tog med hunden, hur vädret var, om jag fastat eller inte.
I nästkommande 10 års dagbok lär det väl stå om oförstående distriktsläkare, avföringsschema och hur jag bröt lårbenshalsen.
Ungarna lär inte flämtande med handen för halsen chockat sätta sej ner bland mina pinaler och läsa vidare.
Mitt liv och känsloliv ÄR kanske mer spännande än så :) eller inte... jag skriver hur som helst inga sådana dagböcker. Än.

Idag har jag jobbat. Å herre gud, vad jag gjort skäl för lönen idag.
Tur att jag hade fastedag för från klockan 07 till klockan 16:15 satt jag inte overksam en minut.
Fast jag kan gilla sådana dagar. När stress inte beror på strul utan på att man hela tiden har arbetsuppgifter som väntar.
Jag som i mitt privata är både glömsk och slarvig blir oerhört disciplinerad och målmedveten. Jobbar, bockar av, jobbar, bockar av, jobbar...

Det beror oxå så väldigt mycket på vem man arbetar närmast med.
Idag var det med en av mina favoriter.
Svårt att tro "på pappret"
Hon är väldigt mycket yngre än mej. Och jag kan absolut vara lite av en åldersrasist.
Hon är väldigt borglig i sina värderingar.
Men vi gillar varann, jag gillar henne i alla fall.
Vi låter de där olikheterna vara utan att peta för mycket i dom.
Vi måste inte alltid hävda att vi tycker annorlunda om nåt kommer på tal.
Hon är som undersköterska kunnig, självständig och ansvarsfull.
Som människa ödmjuk, ironisk, söt, intelligent och vansinnigt rolig.
Å hon har ett djup många unga (och äldre) saknar.
Så med min uska för dagen var det en fröjd att ha mycket att göra.

Imorgon... ledig! Å middag med de bästa.
Feels good.

Puss/ Asta

Lördagsstatus

 

Äntligen ledig!
Jag njuter av fulla drag. Efter sovmorgon, lång dusch och sen frukost gick jag ut med Gotteman i vinterland. Det var ljuvligt, bet ordentligt i kinderna när vinden friskade i vid havet.
När jag kom hem städade jag bort det sista av julen och hängde upp lila gardiner i köket. Det har skavt några veckor så det var gott att få det gjort.
Det enda som saknas i mitt kök nu är (minst) ett fång härliga tulpaner.
Min make har väl typ köpt blommor till mej 10 gånger på 30 år och aldrig utan anledning, men modern kvinna reder sej själv och kan både betala å köpa de där förbannade blomstrerna.
Ikväll ska vi bort på middag hos goda vänner vilket ska bli underbart.
Drink och sitta vid dukat bord. Äta mat någon annan lagat.
Jag har tryckt i mej två burkar pizzasallad och sippar på ett glas rödvin i väntan på detta.
Livet är ganska bra idag.

Jag märker att jag är ganska trött. Att jag jobbat mycket under stressiga förhållanden och att jag påverkas av andra, kanske ännu tröttare, kollegor.
Jag slarvar bort saker. Jag glömmer. Så det nästan blir läskigt.
Jag har inte förmåga att ta mej samman riktigt.
Jag tidsoptimistar. Har alltid bråttom.
Jag har ständigt ont i magen och ont i huvudet.
Jag skulle behöva dra i en nödbroms.
Under min sjukskrivning förra året vid den här tiden kom jag långt och min rehabilitering sköttes snyggt och professionellt steg för steg. Så jag mognade in i mer krav och högre tempo sakta men säkert.
Men sen på våren så förhandlade landstinget om vår företagshälsovård och jag fick byta. Mitt sista besök på det gamla stället blev hos en vikarie som inte förde det vidare. Jag blev utan läkarkontakt.
Därför gick jag från sjukskriven 50% innan semestern till att arbeta 100% efter och DET var inte bra. Det blev inte bra och sakta men säkert har min inre stress fyllt på sej igen.

Nåt som GÅR bra är 5:2 metoden. Än så länge, efter tre veckor, känns det helt rätt för mej. Fastedagarna är lite trista och jag blir lite segare i min tanke men för övrigt mår jag nästan bättre fastedagarna och får mer energi. Jag känner mej inte rädd för dem utan ser fram emot dem.
Jag skulle lägga upp trosbilder om det inte vore för ungarna men jag har tappat 2,5 kg (av de 3 kg jag ville tappa) och det syns. Å känns.

Hoppas ni har en härlig lördag.

Puss/ Asta

Allt är inte mitt fel.

Jag har, å har så länge jag kan minnas haft, dåligt samvete över nästan allting.
Men ibland får man uppenbarelser. En Guds röst eller en pollett som trillar ner från tomma intet.

Något som jag ofta har dåligt samvete över är att jag är en så dålig dotter.
Min mamma ringer mej ett oändligt antal gånger per dag. Hon är ofta kraftigt påverkad av alkohol och tabletter och jag svarar sällan... kanske var 10:e gång.
Av de gångerna kanske jag var 3:e samtal tar mej tid att verkligen prata med henne, övriga gånger snoppar jag av henne med att jag inte orkar prata med henne i det tillståndet.
Mamma blir aldrig arg över det.
Dag in å dag ut talar hon in sina sluddriga meddelanden på min telefonsvarare och när jag snäser så säger finner hon sej bara. Å ringer upp igen efter nån halvtimma.

Min pappa träffar jag allt för sällan. Ringer allt för sällan.
Jag tänker på honom å saknar honom, varje dag, men saker kommer emellan och jag tar inte tiden.
Jag har inte träffat honom sedan jag var å hälsade på honom på min semester... i juli!
Å båda mina föräldrar ger mej samvete.
Eller JAG ger mej dåligt samvete över dem. Över att vara en så oengagerad dotter.
Som aldrig ringer.

Men här om dagen slog det mej, utan att jag egentligen tänkte på dem.
Jag stod å sminkade mej när en röst inom mej sa med klar stämma:
"Man får de barn man förtjänar"
Och faktiskt är det så.
Utan att jag är bitter.
Jag är klar med ältande och det finns gränser hur många gånger man kan ställa människor till svars. Men båda mina föräldrar svek faktiskt mej som barn, på var sitt sätt... och nu ger jag dem vad jag förmår.
Älskar dem men behöver dem inte jämt och alltid.
Söker tröst på andra ställen.
Vi är vad vi är för varann. Det är inte mitt fel.
Å det var befriande att känna så. Att släppa skulden.

Samma sak kände jag med jul och mina egna barn.
En stor del av min stress beror varken på julskinka eller städning utan på ungarnas inställning. Jag vet att de inte gillar julen och jag vill förtvivlat gärna ändra på det.
Jag vet inte varför det är så viktigt för mej men jag vill så oerhört gärna att de ska älska att samlas här hos mej.
Å jag vet att Dotter nr II är känslig för spända vibbar.
Å jag vet att Äldsta dottern har högre krav på städning och perfektion än vad jag har.
Å jag känner alltid att jag inte får vara spänd och att allt måste vara perfekt, så de kan bli lyckliga, så de kan älska julen.

Men jag kände idag att... näää!
Alla får ta ansvar för sina känslor.
Jag är jag och mitt hem är mitt.
Jag älskar mina ungar, jag vill ha dem hos mej men jag ska inte... jag ska i allafall försöka... att inte stissa upp mej själv utan vara jag.
Här är det temperamentsfullt. Kladdigt på golvet. En hund som tar plats.
Coca cola som är ljummen. Vi äter där vi får plats.
Thats it.
Inte som en bristande respekt för ungarna utan som respekt för mej själv.
Förstår ni?

Det är dags att börja bli lite snällare mot sej själv och att sluta bära ansvaret för precis allting.

Puss/ Asta

Gnäll i 1 minut

Igår kväll hade jag inte många patienter. 6 stycken.
Jag kände dem väl, hade haft dem tidigare och förväntade mej en lugn kväll.
Men flera av dem var svårt sjuka. Krävde mycket vård. Många insatser.
Allting krånglade. Jourer fick ringas upp. Akuta prover tas. Nålar bytas. Röntgenundersökningar. Dropp.
Jag hann inte tänka, inte fundera på vad som var gjort, vad som var kvar, om jag missat något.

Jag jobbar 90%. Eftersom jag jobbar många kvällar som har kortare turer än dagpassen så är jag inne på jobbet oftare än de som jobbar 100%.
Alltid känns det som.
Å jag har inte råd att gå ner i lön.

De sista dagarna har jag känt av spänningar i kroppen.
Jag har ont precis i ryggslutet och i axlar och nacke. Jag har svårt att orka upp på förmiddagen när klockan ringer. Jag käkar Omeprazol för magen.
Det är stress. Det är varningssignaler. Jag förstår det... så klart men vad gör man?
VAD gör man?
Sjukskriver sej när ens kollegor går på knäna för att man KAN BLI sjuk?
Ställer in julen?
Inget av det är ju tänkbart.
Jag är ledig i helgen och har 101 saker som måste göras.
Kylskåpet är tomt.
Vi har stampat lergolv.
Ingen mat är klar inför jul.

Jag var bara tvungen att gnälla lite. Vet att hundratusentals kvinnor(?) där ute mår likadant just nu.

Puss/ Asta

Å där tog det stopp

 

Ikväll är jag trött!!!
Trots att jag har haft en supertrevlig dag så är jag skittrött.
Å inte på det där normala sömniga sättet utan så att det kryper på insidan, så att varje ljud, varje fråga, varje tanke skär genom kroppen på samma sätt som när en krita dras för hårt mot svarta tavlan eller bestick mot porslin.
Så där så jag känner min puls slå i halskärlen. Dunk, dunk, dunk... 100 slag per minut.
Det är inte bara arbete och negativ stress som gör mej utmattad, det är även trevligheter. För stor dos av sociala sammanhang.

Pappsen och hans fru har varit å hälsat på. Å nej, det är inte mina näshår ni ser överst i högra hörnet, jag vet inte riktigt vad det är.
Det var jättemysigt.
De tog vägen om GeKås först för min bonusmor är ungefär lika tokig i att shoppa som jag är så det är klart hon tar chansen. Imponerande att hon lyckas få med pappa varje gång.
Så på förmiddagen låg jag länge å myste med Gottepojken och sedan drog jag en snabb städrajd. Dammsög och vaskade av golven, fräschade upp toan, plockade en bärkasse skit på tomten. Ni vet, sånt man gör innan man får gäster.

Pappa (som är snickare i grunden) hade gjort en trädgårdsmöbel till oss.
Ett sånt där stort bord med fasta bänkar som man ser på rastplatser.
Jättefint.
Det ska bli helgens projekt. Att lasera det.
Han har även gjort en jättefin vagga till barnbarnsbarnet som kommer i juni.
Gedigen... ett riktigt hantverk... med hjärta på gaveln.
Den ska gå i generationer den här vaggan. Till alla mina kommande barnbarn och barnbarnsbarn.
Den hade han oxå med, så nu står den här å väntar på dottern.

Vi fikade. Satt i det soliga men ganska kalla aprilvädret.
Sen lagade jag lite käk och vi fikade i omgångar.
Det var verkligen jättemysigt.
Jag känner hur mycket jag saknar dem när jag ser dem, hur roligt vi har ihop.

När de åkte hade vi bara en kvart på oss att ställa om till hundkursen.
Idag var näst sista gången och vi tränade inkallningar.
De flesta övningarna gick bra, särskilt de med lite fart i och jag var som vanligt så stolt över min pojk.
Vi är ett sånt härligt litet gäng.
Bara tre deltagare och "fröken."
Man hinner bli ganska tajta och det är vemodigt att det närmar sej slutet.
Men vi ska absolut gå fler kurser för Fröken Jessica
För att hon är så duktig. Å för att vi tycker att det är så jäkla skoj.

Det var när jag kom hem som all ork och all energi bara rann av mej.
Som lusten och glädjen ersattes med de här ångestpåslagen.
Jag ska arbetsträna hela pass både i morgon och på fredag hade jag tänkt, men jag får se hur jag orkar.
Sen ska jag till läkaren igen på måndag och det ska bli så skönt med en koll.
Är det normalt att känna så här?
Ska jag må så här?
Ska jag öka eller bör jag backa?
Jag vet helt enkelt inte, jag förlitar mej åter igen på professionen.

Hoppas att ni har det bra idag.

Puss/ Asta

Jag är rädd

God morgon älsklingar!

Det är fredag. Jag tänker ha en lugn dag utan större förpliktelser.
Lulla runt, ta ut hunden, se på hockey ikväll.
Sista dagarna ledig å hemma nu.
Jag märker att jag är mer spänd. Att jag biter ihop käkarna igen, drar upp axlarna.
Innan jag klev upp låg jag på madrassen och försökte slappna av.
Jag försökte nollställa tankarna och bli tung i kroppen.
Gissa vad som hände då?
Nej, inget jätte konstigt... jag kissade inte på mej eller nåt sånt men plötsligt tänker jag lååååångsamt och booookstaverande och aaaaaaartikulerande AGNEEETA FÄÄÄLTSKOG!
Bara så där. Ur ingenting. Utan att tänka på henne egentligen. Bara hennes namn vääääldigt tydligt.
Ja, men hur märklig ÄR inte min hjärna?!

Jag undrar hur det ska gå med jobbet.
Jag VILL verkligen att det ska gå bra.
Samtidigt sitter känslan av misslyckandet från när jag prövade sist efter bara några veckors sjukskrivning kvar i kroppen å tanken.
Den här helt otippade känslan av "Noll koll." Av att vara helt lost.
Att 11 års erfarenhet bara försvann och jag blev tafatt och osäker inför det allra mest basala.
Det var så oväntat... då.
Jag trodde verkligen att jag hade rutinen i ryggraden.
Nu vet jag att jag inte kan lita på den.
Å hur härligt det än var att se kollegorna igår så var känslan av utanförskap så stor.
Som om jag var där med en kaka.
Inte längre hörde till.
Så mycket nytt vi sjuksköterskor ska göra, tänka på, hålla ordning på... och jag minns inte ens det gamla. Jag tror knappt jag kommer ihåg mina lösenord.

Hur ska jag göra för att hitta lusten igen?
Orken? Kärleken till yrket? Tempot?
Det känns som bortblåst.
Det känns som om det aldrig varit där.
Tänk om jag är en av alla dom "som inte längre pallar akutsjukvårdens tempo."
Som måste placeras om. Till nåt lugnare. Till nån skyddad verkstad.
Det är som att jag först nu faktiskt förstår att jag inte bara "varit lite trött."
Att nåt är mer fel. Djupare.

Jag är rädd. På riktigt.

Puss/ Asta

OMG

(Vilket för er äldre läsare betyder rakt översatt Ohh my God å inte omgående.)

Jag var hos läkaren idag på den lokala vårdcentralen.
Pustade ut när jag hörde hans namn... det var svenskt.
Nej, jag är inte ett dugg emot utländska läkare men jag har på det stället träffat så många doktorer som inte förstår vad jag säger eller där jag inte förstår vad hen säger.
När man söker för psykbryt så känns kommunikation som något viktigt.

Jag fick vänta en dryg timma på att få komma in.
Det gjorde ingenting. Jag bläddrade i glassiga magazin och tjuvlyssnade på dom andra som satt i väntrummet.

Så kom jag in till doktorn.
Okej, jag har träffat några läkare i mitt liv. En del bättre än andra.
Unga, gamla, kvinnor, män, svenskar, av utländsk härkomst, skickliga, mindre skickliga, empatiska, ointresserade, snorkiga, trevliga osv.
Detta var en man.
I 50-55 års åldern. Rätt så alldaglig. Klädd i sjukhuskläder.
Jag slog mej ner. Han bad mej berätta om mitt problem.
Jag kände mej samlad. Lugn.
Jag beskrev hur jag under en längre tid haft det jobbigt.
Stressigt på jobbet, besvärligt hemma i mitt äktenskap, att jag inte upplevt mej kunnat vila någonstans.
Jag berättade att jag ffa haft psykiska stressymtom som svar på detta.
Ont i axlar, rubbad sömn, ont i bröstet.
Mina resurser var slitna... så dog Märta i torsdags.
Jag frågade honom:
"Jag vet inte om du kan förstå hur en relation till en hund kan bli den viktigaste man har. Ens bästa vän. Ens följeslagare under 8 år?"

Han satt vänd mot datorn medan jag pratade och vände sej plötsligt för att fråga "vad han skulle göra åt det?"
Jag sa som det var.
Jag fungerar inte, jag äter inte, jag gråter hela tiden, jag behöver vara sjukskriven nån vecka och samla ihop mej.
"Hur skulle det hjälpa?" sa han. Blir din hund levande av det? Jobbet mindre stressigt? Ditt äktenskap bättre?"
Han var så rak. Så direkt att han fick mej ur balans.
Jag började gråta. Stamma. Gå i försvar.

Han hakade mycket upp sej på mitt äktenskap och dess problem.
Ville mest prata om det. Verkade tro att "där" fanns det verkliga problemet.
Jag beskrev det rätt svalt, var rätt ointresserad av att tala om det, det var liksom inte därför jag var där.
Men han pratade om det. Frågade närgångna frågor. Sa... för all del... en del klokheter. Som att knäcka varandras näsben, gå i terapi, säga sånt vi har hållit käft om i för många år. Blöda. Se vart vi landar.

Jag kan inte återge 30 minuters samtal bara känslan.
Det var liksom ingen pardon.
Det var rakt å naket å närgånget å upprörande.
Ett tag kände jag mej villig att säga:
"Fine, vi skiter i sjukskrivningen, jag kan börja jobba dubbelpass med start i natt om du bara släpper ut mej här i från."
Jag är van vid att ha kontroll över konversationer men jag var helt lost.
Imponerad och obekväm och nästan rädd på samma gång.

Jag fick en veckas sjukskrivning mot en mängd krav.
Att ta tag i mitt liv, prata ut med min man, boka psykologbesök, äta, promenera, ta hand om mej.
Han frågade mej rakt ut vad som blir bättre av att gråta och tycka synd om mej själv.
Av att inte duscha på 4 dagar. Blir hunden mer levande då?

När han äntligen var klar med mej sa jag som det var.
"Fan, vad du var tuff doktorn."
Han sa att han bryr sej om sina patienter. Att jag inte blir ett dugg hjälpt av att bli sjukskriven och duttad med. Att jag behöver konfronteras... och att han skulle kunnat handskas med det om jag inte klarade av det.

Jag fick en kram när jag gick, han strök mej över håret och sa "gumman."
Som sagt... jag vet inte om jag tyckte han var bra som fan eller om jag inte gillade honom ett skit.

Puss/ Asta

128 slag per minut

 
Det är den 23:e december, de sista flämtande minuterna inför årets julafton.
Minns ni förväntningarna man kände när man var liten och skulle lägga sej den 23:e.
Så svårt det var att somna.
Och samma med de egna barnen. Hur de gjorde sej tusen ärenden... aldrig kom till ro.
I år är det bara sonen hemma. Ja å så maken och hundarna då.
Sonen verkar inte påtagligt spänd inför tomtens besök.

Maken har som ni ser på  bilden varit ensam hemma ett tag medan jag var på jobbet.
Han har oxå hunnit äta upp ena påsen med köttbullar.
Jag hade gjort en liten påse till honom å sonen att ha på julafton och en större att ha när alla gästerna kommer på juldan.
Jag hade noga förklarat detta.
Likväl var den lilla uppäten. Å när jag knorrade över det så får jag höra att "du är så jävla snål med dina köttbullar"... trots att jag stekt 2,5 kg.
Ja... de får göra hur det vill. Min puls kan ändå inte gå upp så mycket mer...

Kroppen lever sitt eget liv.
Jag vet inte hur mycket jag skall berätta. Vill inte oroa och vill inte beklaga mej.
Men jag talade med en kollega idag som jag vet förstår, sa att jag är så LESS på mej själv och på att inte ha kommit längre lixom.

Jag spänner käkarna. Omedvetet. Kommer plötsligt på att jag biter ihop tänderna jätte hårt.
Jag drar upp axlarna och upptäcker det först när jag nästan har nackspärr.
Andas högt upp i bröstet.
Får stickningar över hjärtat och mot armen.
Har kollat EKG flera gånger men det är aldrig nåt fel. Nåt fysiskt fel.
Fast idag hade jag 128 i puls.
När det var skit lugnt å knappt några patienter.
Jag tittade mej i spegeln och var helt rosig om kinderna. Som om jag hade feber.
Jag glömmer saker hela tiden. Fick in en patient och satte syrgasgrimman i näsan men skruvade inte på nån syrgas.
Det gick bra ändå men...
Och jag har så lätt till irritation. Till att gråta.
Det är inte bara julen. Så tokig är inte ens jag.

Oj, nu slår klockan över midnatt.
Det är julafton mina vänner.
God Jul på er.

Puss/ Asta

Hur ligger jag till i julplaneringen?

 

♥ Knäck - Skall tillagas den 21:e ihop med Cissi enligt stark tradition
♥ Julbak- Skiter jag högaktningsfullt i
♥ Julgran- Får vi tyvärr strunta i i år.
♥ Julklappar- Inhandlat till 2 stycken (har aldrig varit så sent ute)
♥ Köttbullar- Tillagas den 22:e. Sista lediga dagen innan jul.
♥ Julstädat- För länge sen, av det syns inte ett spår.
♥ Putsat fönster- Check men så fina är de inte längre.
♥ Jansson- Den får jag göra efter jobbet den 23:e
♥ Stora julhandlingen- Får ske efter löning
♥ Klänningen- Det blir nån gammal trasa i år.
♥ Apelsiner med nejlika i- Ej klart el påbörjat.
♥ Glöggen- Har jag inte satt i år. Men druckit en del ändå. Å en eller annan flaska till blir det.
♥ Pepparkakor- Köps.
♥ Julkort- Har inte haft råd i år.

Jag sitter med andra ord i skiten.
Det mesta måste hinnas med efter lön, på mina lediga dagar den 21:e och 22:e december.
Sedan jobbas det hela julen minus juldagen.

Kom igen, kom igen. Ingen stress. Kom igen, kom igen.

Puss/ Asta

Öppet inlägg till landstingspolitikerna i Varberg

Jag är Legitimerad Sjuksköterska på en medicinavdelning i en liten stad i Halland.
Jag är stolt över mitt yrke!

Avdelningen jag arbetar på har 29 sängplatser. Vår inriktning är mot kardiologi och nefrologi (hjärt- och njursjukvård) men vi har även allmänmedicinska patienter.
På avdelningen har vi möjlighet att hjärtövervaka 8 patienter med telemetri och vi utför även påsdialys på en del våra njursjuka.
Varje sjuksköterska ansvarar för 6-8 patienter ihop med en undersköterska dagtid och en halv undersköterska kvällstid. Tämligen ofta har vi överbeläggningar i behandlingsrum och korridorer.
Jag skall under mitt arbetspass dela och administrera läkemedel, observera patienternas vitala parametrar,
sätta dropp, ge injektioner, ta ven och kapillärprover.
Jag ska ansvara för omvårdnaden med allt vad det innebär. Riskbedöma gällande fall, undernäring och trycksår. Dela mat, mata, byta blöjor, vända, ta hand om dementa, hjälpa patienten med dess hygien.
Jag ska byta perifera infarter, hålla kontakt med kommunsköterskor, anhöriga, sjukgymnaster.
Jag skall ronda med läkaren, ha koll på patientens tillstånd och utföra rondåtgärder.
Jag skall utanför kontorstid göra självständiga bedömningar kring patienternas tillstånd, förbättringar men framförallt försämringar. Jag kan samtidigt ansvara för en patient med pågående hjärtinfarkt, utreda en infektiös patient med div prover och odlingar, sköta dialys och se till att den dementa inte rymmer.
Det åligger mej att handleda studerande och nya kollegor. Jag måste vidare dokumentera allt jag gör.
Detta är ett axplock ur min dag.
Jag har en treårig högskoleutbildning och 10 års erfarenhet inom yrket.
Jag tjänar på en heltid 24000 kr/ månad före skatt.
FÖRE skatt!
Nyfärdiga kollegor går in på en lön på dryga 22000 kr.
Å jag upprepar, efter 10 år och med massor av kompetens och erfarenhet så tjänar jag 24000 kr.
FÖRE skatt!
Hallands landsting ligger i botten på löneligan. Vi bedriver Sveriges billigaste vård.
Pressar oss ständigt och hela tiden för patientens skull, för verksamhetens skull.
Springer fortare, reflekterar mindre.

Snart sägs de nya lönerna vara klara. Även detta året har det dragit ut på tiden.
Inför ny lön så har man med sin närmaste chef, sk första linjens chef, haft medarbetarsamtal där jag som anställd får motivera varför jag är en tillgång för avdelningen.
Det räcker nämligen inte med att sköta sitt jobb. Nej, det gäller att ta på sej extra ansvarsområden, gärna gå utbildningar, se till att man utvecklas.
Därefter har man lönesamtal med sin chef.
Hur ser hon och hur ser jag på mina prestationer och hur väl har jag uppfyllt målen?
Vissa extrauppgifter tar en massa tid. Vår medicinansvarige och våra huvudstudenthandledare lägger massor av tid och möda på sina uppdrag.
Hur belönas det?
Tja, inte alls skulle jag vilja säga.
När det kommer till de nya lönepåslagen handlar det om hundralappar. Nån hundring eller två till den som inte engagerat sej så mycket eller som fortfarande är ny. 4-500 kr kanske till den eller dem som bär avdelningen på sina axlar.
FÖRE skatt.
Min närmaste chef, henne som jag har medarbetarsamtal och lönesamtal med, kan bara beklaga.
Hon uppskattar sina medarbetare, säger sej vilja visa det, men saknar både pengar och mandat för att ge oss mer.
Det i sej är heltokigt eftersom alla egentligen har rätt att löneförhandla med lönesättande chef.

Arbetet i sej är tungt.
Många av oss, kvinnor och män i sina bästa år, uppvisar stress och utbrändhetssymtom.
Sömnsvårigheter, halsbränna, huvudvärk, ångest, labilitet, depression osv.
Många av oss medicinerar med antidepressiva läkemedel och sömntabletter till natten.
Många slutar för att de inte orkar med. Det gäller i synnerhet de som är nya i yrket.
Nåt är sjukt på en sådan arbetsplats!
Att då, dessutom, få medarbetare som utöver de arbetsuppgifter som åligger dem, utföra extrajobb och gå utbildningar för så simpla pengar att det efter skatt blir till nån pizza el två extra i månaden är inte hållbart.
Jag hör det ofta bland kollegorna, uttryck som "Jag skiter i det här för dom pengarna, jag kommer hit, gör det jag ska och sen får det vara bra." Vem kan klandra dom?
Den låga lönesättningen och den urusla löneutvecklingen är ett direkt hot mot verksamheten och kompetensen eftersom den hånar medarbetarnas vilja till att utvecklas och driva saker och ting framåt.

Hur tänker ni som är politiker och skall serva invånarna i Halland med vård?
Ni lovar guld och gröna skogar, men vad tror ni sker med en vård som bedrivs av så stressad och pressad sjukvårdspersonal?
Vad händer i förlängningen med patientsäkerheten och kvaliteten?
Vad händer med personalen?
Bryr ni er ett dugg? Ett år när det inte är valår?




/ Asta

Oj vilket ämne jag är...

Herre Gud, sicket "hemmafrusämne" jag är när jag väl tillfrisknat lite.
Idag har jag orkat fixa till mej själv (inga hemmafruar går väl runt i stor T-shirt och mjukisbrallor nu för tiden?!), miljötränat valp, dammsugit å torkat golv, bakat avancerade muffins.... kolla in bildbeviset ovan själv... och har en gryta som står å puttrar på spisen.
Samtidigt mina vänner... samtidigt som jag torkat av bänkar, stoppat in disken efter hand i diskmaskinen och hållt rent och snyggt runt omkring mej.
DET är många vuxenpoäng jag samlar in idag.
Muffinsen som har äpple i sej har jag plockat från egen trädgård, HÄR odlat minsann och äggen är från de egna... nej, nu ljuger jag. Jag har TYVÄRR!!! inga höns utan äggen är köpta på ICA.

Jag kanske skulle ha fått FLER hemmafruspoäng om jag inte glömt att kolla så vi hade havregryn innan jag började baka å fick skicka maken på att handla det. Om jag inte hade bränt tummen i den varma ugnen och om jag använt egenkokad buljong i grytan istället för den på flaska.
Fler poäng om jag städat toan när jag ändå höll på med städningen, men hör ni... jag får duga ändå!

Börjar jobba imorgon igen, känner mej någolunda kurant för det. Nu hostar jag ju bara nattetid och det kan jag hålla på med länge. Jobbar en kvällstur och sen är jag ledig fredag-lördag så det blir mjukstart.
När jag gick här hemma å pulade med allt det här... det här husliga så kände jag att, jaaaa... men alltså jag kan FÖRSTÅ att en del unga kvinnor idag tycker att det är mysigt att ha Maria Montazami som någon slags kvinnlig förebild och drömmer om den "lyckliga familjen" där de ständigt finns för man, barn och djur.
Jag kan förstå känslan. Kortvarigt.
Jag skulle oxå kunna tänka mej att skicka iväg maken på nån oljeplattform så han tjänar multum med pengar och sen bara gå här hemma och finnas för alla dem jag älskar å som älskar mej.
Börja min dag i lugn å ro med hundpussar och kaffe och sen pula på...
En tur med dammsugare, en maskin tvätt, en promenad. En kaffe å en facebookuppdatering, lite mat, kanske nåt bak och ett blogginlägg. Hjälpa Mini med skolarbetet, stryka makens skjortor och inte ha några yttre krav.
Som jag skrev för ett tag sedan, just nu behöver jag varken passion eller äventyr, varken utmaningar eller nåt direkt socialt liv. Jag är så nöjd här. Hemma. Med mina hundar.
I Tråkträsk.

Men som jag skrivit om i så många tidigare blogginlägg i debatten så handlar inte "hemmafruarnas" vara eller icke vara om nåt så enkelt som vad man har lust med.
Det handlar om jämställdhet, att tjäna sina egna pengar, ha sin individuella frihet.
Det är lätt att glömma det där när man inte är där.
Hur det är att behöva få "veckopeng" av maken.
Hur det skulle vara att va beroende av en man och tvingas stanna varken jag vill eller ej för att jag inte kan försörja mej själv.
Hur det skulle bli om jag blev lämnad om 15 år... pågrund av liemannen eller en blond yppig hundallergiker. Vem skulle vilja anställa mej då? Hur skulle jag våga gå ut på arbetsmarknaden igen?
Nej, sätt er aldrig i den sitsen flickor, hur skönt det än kan verka emellanåt.

Vi kvinnor gör fortfarande majoriteten av allt hemarbete.
Min lust till att klorintorka golv och baka muffins kommer sej av att jag är utvilad.
Om jag jobbat skulle jag kanske struntat i bakverken men golven får jag fan ta lika fullt.
Mat måste lagas, tvätt måste tvättas, hundar måste vallas, disk måste tas om hand and so on.
Trots att jag jobbar.
Eller så kan jag säga som maken "Jag orkar inte, jag är trött, jag har jobbat hela dan" men ingen annan lär ju göra det för mej.
DÄR är problemet. Inte ett yrkesarbetande liv.

Puss/ Asta

Hejsan hoppsan

Det är lördag å världens bästa "lillebror" fyller år.
Närmar sej obönhörligen 40 med ännu ett år även om han själv hävdar att han är närmare 25 än 40.
Han är bra...superbäst... på mycket men uppenbarligen inte matematik eller accepterande av åldrande.

Det är oxå ledig helg och solen skiner.
Men trots att jag sov ganka bra (å länge) i natt känner jag mej fortfarande trött och stressen har inte lämnat mej. Jag märker det främst genom att jag kommer på mej själv med att dra upp axlarna. Vara spänd i käken. Andas högt upp i bröstet.
Urtids-Asta är beredd på kamp el flykt. Mammutarna lurar i mörkret.
Varje gång jag kommer på mej själv så flyttar jag ner axlarna och djupandas några gånger, men vips är det tillbaka igen.
Jag ska göra mej i ordning å gå ut i friska luften tror jag.

På talom någonting annat gav Märta mej en insikt här om dagen.
En insikt om kärlek.
Jag har alltid resonerat som så att skall man vara förälskad eller kär jämt ja då får man byta partner en gång i halvåret ungefär för det är så länge som en förälskelse sitter i.
Allt annat är romantiskt trams och ouppnåliga drömmar.
Att leva i en relation handlar om hårt jobb, tålamod och ett oändligt antal kompromisser.
Allt blir vardag.
Men så såg jag djupt in i Märtas ögon och tänkte plötsligt "varför då?!"Jag har levt med Märta i sju år och är fortfarande... varje dag, timma, minut, sekund... vansinnigt förälskad i henne.
Jag saknar henne när jag är på jobbet, jag blir lycklig i magen varje gång jag ser henne, jag njuter lika mycket som dag ett av att pussa på henne å vara nära.
Varför skulle inte en mänsklig relation kunna se ut så?
Vad tror ni?
Är det nåt hinder, nåt som skiljer eller vad då?

Ha nu en fantastiskt fin lördag flickor å pojkar.

Puss/ Asta

Sjukt var ordet

Åhhh mina gryn, jag har så dåligt samvete över att jag inte är inne på era bloggar å läser/ kommenterar när ni gör det hos mej men jag har inte tid.
Så mycket lust å så lite tid.

Har arbetat ännu ett helt SJUKT stressigt och rörigt pass.
Bortsett från att jobba så har jag under min arbetstid oxå fräst åt en kollega, skällt ut en doktor och skrivit massor av avvikelserapporter på både mej själv och andra.
Huvudet dunkade, trycket över bröstet låg tungt och andningen satt högt upp i slutet av arbetspasset.
Ibland är det helt sjukt!
Jag älskar mitt yrke, trivs på min arbetsplats men ibland är det som sagt HELT sjukt.

Medicinkliniken i min lilla grannstad bedriver Sveriges billigaste vård. Vi hör oxå till de mest effektiva.
Likväl går budgeten inte ihop... alls. Vi ligger många härliga miljoner över.
Ledningen har begripit det ett tag men politikerna förstår inte.
De vill inte betala mer. Varför skulle dom?
Varför skulle de vilja betala mer pengar men inte få ut mer vård?
De skiter väl i om personalen bränner ut sej.
De bara står där och lovar medborgarna snabb, tillgänglig och säker vård för alla.
Men det är inte dom som verkställer löftena.

Människor lever allt längre. Där i ligger inte det största problemet.
Det största problemet ligger i att människor som lever allt längre oxå skall ha avancerad vård.
Jag har skrivit om detta förut.
Riktigt gamla människor, våra allra äldsta, som bara för 10-15 år sedan skulle fått en dödsdom sätts idag i behandling.
Opereras, får dyra läkemdel, dialyseras.
För att man kan!
Inte alltid för att patienten bett om det.
Vi har just nu flera patienter födda på -10 och 20-talen. De är alltså väldigt nära hundra år.
De får sonder för att de inte vill äta, övervakade hjärtan för att rytmen krånglar.
De utsätts för undersökningar, många gånger plågsamma, som de inte frågat efter
Man får inte lov att dö idag. Inte innan sjukvården gjort sitt yttersta!
Det handlar inte om dödshjälp, det handlar om att inte behandla och undersöka bara för att man absolut KAN göra det.
Å om vi verkligen SKA behandla alla dessa skruttiga och väldigt gamla människor
ja då får ju pengar tillsättas!
Vi kan inte längre fortsätta göra allt mer för allt fler med ett så lågt skattetryck som de har i grannstaden.
Moderat jävlar! Höll jag på att säga... bara för att jag är trött.

Inom slutenvården kan det alltså satsas HUR mycket pengar som helst på 95 åringar.
När de kommer hem o kommunen tar över, ja då råder en helt annan policy.
Då är det tydligen inte så viktigt med de gamla längre.
Då räcker inte pengarna till för att patienter som är otrygga hemma skall få komma till ett boende.
Då räcker inte pengarna till för att patienten skall få välja sin egen mat...åtminstone en dag i veckan.
Då räcker inte pengarna till för att patienten skall få komma ut och känna vinden mot kinden.
Det är fan ta mej otroligt.

Jag är rädd för att bli gammal.
Rädd för att inte få dö när jag är gammal å trött och inte orkar längre.
Rädd att de då ska "tvinga" i mej näring via sond rakt i magen.
Rädd för utredningar och återupplivningar när mitt hjärta är slut å min själ längtar hem till Gud.
Men lika rädd för att inte få den omvårdnad, omsorg å guldkant i tillvaron alla gamla har rätt till.

Jag var hemma kvart i tolv ikväll. Slut i rutan totalt.
Är det det som kallas fredagsmys?
Hur har ni haft det?

Puss/Asta