Alkoholstopp med undantag eller Varför Asta ska sätta sej på tvären hela tiden.

"En gång är ingen gång men två gånger är en vana", så kan man väl säga om alltifrån otroheter till joggingturer. Och kanske om att bryta ett löfte till sej själv om att inte bita på naglarna, ta en cigg, en chokladbit eller som i mitt fall, ett glas vin.

Det finns dom... rätt många faktiskt... som tycker att jag är ocharmigt tjurskallig när jag envist (jo då, envishet är en paradgren för mej) hävdar nolltoleransen.
Inte en dropp för än på nyårsafton. Möjligen att jag inte inväntar tolvslaget, vi får se.
Min make och jag hade ett mindre gräl om det när vi talade om en middag vi skall hålla nästa månad.
En vän ville att vi skulle gå ut å dricka öl... och det måste vara öl och dessutom öl med en viss procentsats. Kaffe eller lättöl dög icke. Och nämnda vän (puss på dej) tyckte att det var snudd på otrevligt av mej att inte ens överväga det.
I november hålls som sagt BB festen och jag blev verkligen sugen.
Det var evigheter sedan jag var på en stor fest... kan det ha varit Millennieskiftet?... och dessutom vore det ett utmärkt tillfälle att lära känna mina "nya" kollegor på ett annat vis.  Jag fick tukta mej själv rätt hårt där,
NEJ! Asta INGA undantag.
Och igår blev ytterligare en vän lite besviken på mej över att jag inte ville iväg på en halvutlovad höstweekend där ansenliga mängder alkohol brukar förtäras.
Och hon lät mej förstå att det var både fånigt och en smula okamratligt att vägra. Puss på dej.

Mmm.
Det är onekligen en hel del roliga hösthändelser jag missar, det är det.
Har jag gjort ett undantag kan jag väl göra två? Eller tre? Och om jag nu bara ska göra just ett, vilket ska jag då välja?
Men jag har bestämt mej för att jag behöver detta och jag kommer att käbbla emot även om jag tycker det är rätt trist att behöva göra det.
Dels vill väl varje människa bli respekterad för sina beslut?
Men det är oxå så att jag förvisso är väldigt envist lagd men jag har samtidigt rätt skruttig karaktär och att hålla på och "stå upp" för nåt som innebär att man säger nej till en massa roliga saker kostar på. Tär på motivationen.
Alltså, varför GÖR jag ens detta, det är ju inte så att jag är alkoholist!
Så börjar tankarna gå hos denna här.

Men nej. Nu ska jag göra det här. Och förhoppningsvis kommer det nya chanser till en perfekt blandad Gin& Tonic med förkrossande mycket is 2019.

Puss/ Asta

Maria ställde flera frågor, här är svaret på den första.

 

Maria ställde flera olika frågor (tack sweety) och jag delar upp dem.

a) Vad gör du i ditt liv som fungerar bra just nu och tidigare?
b) Vad gör du i ditt liv som INTE fungerar så bra, nu och tidigare?
c) Hur ska du göra i så fall för att komma vidare?

Svår fråga. Faktiskt jättesvår. Jag har suttit med frågan framför mej en lång stund, funderat på från vilket håll jag ska angripa den. I stort eller smått, på vilken nivå å så där.
Det är verkligen en skitbra tankeställare till sej själv.
Nu och tidigare...
Alltså inte bara 5:2 metoden jag lyckas med i dag och löpningen jag misslyckats med ett tag utan nu och tidigare.
Har jag förstått frågan rätt då?

a.) Jag har min envishet. Min stora tjurighet. Min besatthet i att duga.
Det gör att jag aldrig slutar att försöka och att jag bara tillfälligt ger mej.
Jag förlorar vänner med den egenskapen, men jag förändrar oxå förutsättningar som många andra kanske inte skulle ha gjort.
Min största bedrift i livet, även om jag inte gjort det felfritt på nåt sätt, är att vara mamma. Sättet jag varit... och är... mamma på.
Jag har brutit någon slags förbannelse som funnits i min släkt och då särskilt på mammas sida. Jag står nära mina barn.

Om jag tänker på vad som fungerar bra i mitt liv just här å nu så är det nog just det.
Min modersroll. Det är i den jag känner mej... minst bristfällig. I den och i min betydligt enklare roll som Gottemamma.
Det fungerar härligt bra, han å jag, som bästa polare.
Det är i vardagen med honom å i naturen som jag hämtar harmoni, kraft och gör mej av med stress å negativa tankar.

b.) Sen har jag min rädsla. Mitt bristande mod i somliga situationer. Min låga självkänsla som visst aldrig går att riktigt träna upp?! För jag ÄR vad jag presterar för mej själv. Jag är aldrig bättre än det jag för tillfället ror i land.
Å när jag inte längre ror i land det. Eller när jag plötsligt ökar kraven för vad jag ska fixa. Då är jag skitdålig. Igen.

En del av mina närmaste relationer fungerar inte bra.
Det är inget jag vill/ kan prata om på bloggen men de flesta läser det kanske mellan raderna ändå. Å det måste jag göra nåt åt. På nåt sätt. Åt nåt håll.
Mitt yrkesliv knakar.
Jag tror faktiskt inte att jag riktigt återhämtat mej efter förra vinterns härdsmälta.
I alla fall har jag inte, mer än korta stunder och enskilda arbetspass, lyckats känna någon arbetsglädje på sista tiden. Någon inspiration.
Min självrespekt brister emellanåt mer än lovligt.
Jag låter människor behandla mej nonchalant utan att riktigt sätta i foten å säga tack å hej.
Jag vet inte vad det handlar om, det är i dessa fallen inte någon konflikträdsla utan mer att jag så gärna vill... vill tro. Vill vara älskad.

c.) Ja vad fan ska jag göra åt det?
Jag återkommer väl till svarsinledningen på första frågan.
Jag får fortsätta försöka. Finna nya vägar. Försöka igen. Eller slå mej fri.
Jag får fortsätta utmana rädslan. Klura över vägval på mina rundor med Gottepojken.
Å jag får väl helt enkelt göra slut med människor som inte förtjänar mej!

Tack för frågan.

Puss/ Asta