Frågor från fina Nina

 

"Vad skulle du säga till/fråga Jimmie Åkesson om du fick en hel kväll att samtala oavbrutet?

om du fick välja EN person som fick komma tillbaka från de döda - vem skulle det vara och varför?

Vilket är ditt livs allra lyckligaste ögonblick?"

Tre... helt olika... frågor i ett. Ett perfekt projekt för mej att ta i tu med innan jag går å knyter mej.
Medlurades till GeKå's idag av Mini. Kommer inte att ske igen inom det närmaste året. Jag avskyr den affären. Den ger mej psyksjuka å panik. Trots att jag köpte en snygg röd skinnimitation jacka till bra pris.
Jag blev helt slut efteråt.
Å Noah har varit... nåt att bita i idag.
Först kräktes han ner HELA sej själv och halva bilen när vi var 50 meter från hemma.
Det kom ut ur näsan till å med, han skrek helt vettskrämd och jag var en god mormor å tog ut honom så hela jag blev nedkladdad och duschade honom.
Efteråt var han som en speedad duracellkanin och halvvägs in i Mello så var jag rätt mätt på hans hoppande å skrikande å viftande å busande. Fick en godnattpuss och sen gick den lilla ängeln äntligen å la sej.

Men till frågorna nu då.

Jimmie. Hmm, jag önskar att jag kunde säga nåt smart här. Att det på något sätt gick att omvända honom eller öppna hans ögon. Men jag tror inte Jimmie Åkesson är dum. Jag tror att han vet exakt vilket rasistiskt, homofobt, kvinnofientligt och högervridet parti han är ledare för och jag tror att han med varje cell delar de värderingarna.
Inga historielektioner, förintelselägersbesök eller kvicka hjärnkirurger med arabiskt ursprung i världen kommer kunna ändra på det.
Så... om jag fick en kväll med Jimmie skulle jag hoppas på att han gjort dålig research om mej, spelat rasist, supit honom lagom full och filmat honom med dold kamera i hopp om att grodor skulle hoppa ur hans mun och att han skulle vara något mindre slipad än vad han är vanligtvis.

Din andra fråga har jag tänkt på jättemycket.
Det landar i mormor eller Märta. Märta eller mormor.
Jag saknar dem ofta båda två.
Mormor som var min moderliga trygghet och vår högsta matriark.
Märta som var min själsfrände.
Någonstans landar det nog i att mormor levt sitt liv och var less på det så jag skulle valt Märta.
Fortfarande kan jag sakna att hon lutade huvudet tungt och stilla mot mitt bröst.
Fortfarande kan jag ibland känna tyngden av hennes huvud just där.

Mitt livs lyckligaste ögonblick.
Kan omöjligt välja, har ju fyra barn och tre barnbarn.
Jag älskar alla mina barn precis lika mycket men kanske var det allra allra mäktigaste när jag fick upp första barnet på magen. Jag BLEV förälder. Ett hål å en saknad inom mej som funnits i hela mitt liv läkte.
Om jag bortser från det så kan det ha varit när jag hämtade hem Gottfrid.
Jag var lycklig för Märta med men min nära vän Lena hade precis dött och livet var upp å ner.
Det kan ha varit en stilla sommarkväll när jag badat med Märta.
Det kan ha varit första gången jag som vuxen klev i Medelhavet.
Det kan ha varit stunden här om veckan när jag insåg att jag är påväg mot barnmorskeyrket.

Roliga frågor och jag är nyfiken på läsarnas svar. Skriv gärna om Jimmie, om att få tillbaka någon från Nangiala och om ditt lyckligaste ögonblick.

Puss/ Asta

Frågor från Maria.

 

"Åh, en frågestund! Sådant är precis som du säger, både roligt och lite läskigt. :) Men visst finns det alltid frågor, ingen är ju stagnerad i det som är. Jag funderar lite grann på det här med barnmorskeriet - vart vill du jobba sedan? Hur tror du dina femtio förlossningar kommer bli? (tror det var femtio, om jag inte missminner mig?) Hur kommer det sig att du aldrig släppte drömmen om att bli barnmorska och vart föddes den tanken? Sen undrar jag vad du hade gjort om du inte hade bloggat så mycket, hur mycket betyder bloggen och bloggsfären för dig? Vad gjorde att du verkligen fastnade och insåg att det är ingen väg tillbaka ur det här? :)) "

Två frågor i ett. I like.

Vart vill jag jobba?!
Just nu är jag helt uppfylld av mitt kommande yrke och jag tycker att allt är mer eller mindre underbart. Ju mer jag läser, ju längre jag färdas på den här resan desto mer intresserad blir jag av kvinnan och kvinnokroppen och jag tycker i princip allt... utom forskning... är intressant.
Det är som att läsa till ett intresse eller en hobby, helt magiskt.

Men barnmorskeri skiljer sej mot sjuksköterskans på många sätt. Det är ett akademiskt yrke med en längre vidareutbildning än vad specialistsköterskorna har och ändå är den för kort. För komprimerad. I ett yrke som har sexuell och reproduktiv hälsa som område borde självklart sexologi ingå men det får man läsa för sej efteråt om man är intresserad.
Ett akademiskt yrke som sagt men samtidigt sååå mycket ett hantverk.
Ett yrke där man som barnmorska använder sina sinnen, sin personliga smärta och erfarenhet, sina händer till att förlösa nya barn och nya föräldrar till en ny värld och en ny verklighet.
Därför vill jag... säger jag nu innan jag gjort en enda dag på förlossningspraktiken... få yrket i nävarna innan jag bestämmer mej.
Förlossningskonst är lixom synonymt med barnmorskeri.
Att känna med sina händer, lyssna med tratt, gasa och bromsa en kvinna med sin röst.
Att krypa upp i sängen bland naket skinn och kroppsvätskor, massera ömma ryggslut, torka tårar, se in i ögonen och möta varandras själar. Peppa, stärka. Få kvinnan att våga och lita på sej själv.
Det är att vara barnmorska.
Så mitt svar, här och nu, blir på förlossningen.
Där vill jag börja.
Sen tror jag att jag skulle passa på en barnmorskemottagning där man i högre grad lär känna sin patient, bygger en relation, utvecklar ett mer långsiktigt förtroende.
Vi får se.

I Sverige har vi ett enda ställe där kvinnan går på kontroller under sin graviditet och sedan förlöses av samma barnmorska. BB Sophia som nu skall lägga ner.
Ett ställe trots att man vet att trygghet, igenkänning och kontinuitet är så viktigt för den gravida och födande kvinnan.
I Sverige föder endast några procent hemma. Det är två eller tre landsting som betalar för hemförlossningar, på andra ställen är det en klassfråga, för den som har råd. Detta trots att man vet att den friska omföderskan med en normal första förlossning löper mindre risk av att föda hemma och trots att förlossningsavdelningarna dignar under antalet och tvingas flytta födande kvinnor mellan sej.
Djur, kossor, grisar och hästar, får inte lov att flyttas de sista veckorna av dräktighet för att de inte ska bli oroliga och fara illa. Födande kvinnor kan forslas mellan den ena förlossningsavdelningen efter den andra.
Jag skulle vilja arbeta mer back to basic. Kanske utomlands en kort period. Kanske som lärling parallellt med mitt arbetet till en hemförlossningsbarnmorska.
Jag skulle vilja arbeta med flera bitar precis som man gjort på BB Sophia. Med både gravida och förlösande kvinnor och gärna efteråt med, under BB tiden.

Jag har alltid velat bli barnmorska. Alltid. Sen jag var liten flicka.
Men som ung, med den bakgrund och den miljön jag växte upp i, trodde jag inte att det var möjligt.
Mer strukturerat fast till och från, har jag drömt om att bli barnmorska sedan jag påbörjade Grundvux för... ehhh, 23 år sedan eller nåt.
Så man kan väl säga att det är ett väl genomtänkt beslut :)

Japp, det är 50 förlossningar man skall hinna vara med på för att få sin legitimation. Femtio förlossningar och hundra passningar. Passningar är alla stunder på förlossningen när inte ett barn föds.
Känslan inför praktiken, det är nu fem veckor kvar är skräckblandad förtjusning.
Detta har jag väntat på, så jäkla många år. Samtidigt känns det som det jag har minst erfarenhet av och det som är allra mest nytt så det är skrämmande oxå.
Nu eller aldrig. Kommer jag att duga? Palla? Eller skickas jag ut med huvudet före på grund av min oduglighet? Vi får se.
Det ska bli vansinnigt spännande och jag tror mycket hänger på vilken typ av handledare jag får.
Att det är någon som är lugn, rolig, intresserad av att ha student och uppmuntrande.
Detta med studenthandledning är så vansinnigt viktigt och alla som är duktiga på sitt yrke är inte per automatik duktig på att handleda. Jag har ju själv jobbat mycket med handledning som sjuksköterska.

Tvära kast, bloggen och bloggeri.
Har tappat räkningen på hur länge jag bloggat men gissar på ca 10 år.
Bloggen stjäl på tok för mycket tid i mitt liv men den är ett skötebarn, ett intresse och jag har fått riktiga vänner genom den.
Jag "umgås" mer med mina bloggsystrar än med mina vänner irl och jag har slutat säga att det är tragiskt för varför skulle det vara sämre?
Facebook kan stjäla energi tycker jag när det blir för mycket elände och ondska men bloggen ger i första hand energi och jag kan inte se att jag någonsin kommer att ge upp den.
Den är en vän, den är terapi, den ger mej bekräftelsen jag måste ha och den är dokumentation av händelse och utveckling.
Och jag fann ju bland annat dej där Maria :)

Puss/ Asta

Önskeinlägg 1 från Emilia. Om amning

"Jag undrar lite om din syn på ammning. Jag ammade mitt barn i ca 1 år och 5 månader, sista halvåret skämdes jag nästan inför bekanta att jag "fortfarande" ammade!! Mitt barn älskade "tutte" och jag tyckte också bara det var mysigt.. Varför tror du att det går så långt att man ska behöva skämmas? Var det så förr med? På mvc fick jag frågan om jag ville amma, är det inte en självklarhet?? Hur kommer du bemöta ammning och långtidsammning som barnmorska? "

Jag väljer att börja med att besvara Emilias fråga. Känner mest för den just nu.
Vill börja med att tacka för frågan och för att du följer min blogg. Det gör mej varm i hjärtat att folk läser den regelbundet och gillar den. Så tack <3

Jag har ammat mina barn 6-7 månader/ barn. På den tiden, sent -80 tal och tidigt -90 tal, var det nog rätt länge. Åtminstone var det så i de kretsar jag umgicks och hörde till.
Idag önskar jag att jag ammat längre och jag vill säga Grattis till dej som ammade så länge och ville göra det. Du gav ditt barn en massa hälsofördelar och den allra bästa starten.
Jag arbetade här om dagen med en helt fantastisk kvinna som fortfarande ammade sitt yngsta barn som nu är 2,5 år. Hon vill amma tills barnet själv väljer att sluta vilket tydligen de flesta barn gör vid 3-3,5 år om de själva får bestämma.
Innan jag fick mitt barnbarn Noah och innan jag påbörjade utbildningen till barnmorska så tyckte jag att det var ganska konstigt att amma ett barn som var kring året eller mer. Ett barn som kan gå och kanske till å med säga några ord.
Nu tycker jag att det är alldeles självklart att man ska amma så länge barnet och man själv har lust att göra det och att det är ingenting som utomstående skall lägga sej i.
Jag tror att långtidsamning kommer och att det kommer framstå som mindre suspekt i framtiden att amma barn längre.

Varför frågar man om inställningen till amning på MVC?
Tja, jag tycker att det är bra att ha ett öppet förhållningssätt till kvinnan.
Att vara nyfiken istället för förmanande.
Att amma är världens mest naturliga sak och så gott som alla kvinnor kan oxå amma även om inte alla upplever det så. Det finns ett fåtal som att anatomiska orsaker inte kan. Kvinnor som gjort bröstförminskning kan tillhöra den gruppen. Men nästan alla KAN amma.
Men bara för att något är naturligt innebär det inte per automatik att det är enkelt och att det fungerar utan undervisning och träning från både mor och barnets sida. För en del mycket träning och slit.
Och då beror det på vem du är, vad du har för bagage med dej i ryggsäcken, vad du har för stöttning, vilka råd du får osv osv om du mäktar med.
Själv hade jag massor av mjölk och inga komplikationer med alla fyra barnen men så är det inte för alla. Och ibland kan det vara och bli FÖR svårt helt enkelt, det måste man ha respekt för som barnmorska och de mammorna har rätt att känna sej stöttade och stärkta i sin modersroll ändå.
Men självklart bör man uppmuntra och informera om amningens alla fördelar.
Hur bra tilläggen än är så går det inte att jämföra med amningens fördelar i närhet, skydd av olika de slag, näring och så vidare.

Som barnmorska kommer jag, oavsett vart jag jobbar (MVC, förlossning, BB) att promota och uppmuntra amning och långtidsamning så mycket jag bara kan! Självklart.
Men jag hoppas att även de som absolut inte vill ska kunna bli stärkta av mej i det beslutet.

Undrar du mer i frågan så släng iväg en kommentar. Tack igen.

Puss/ Asta

Sara den rara som gud ska bevara (så inte råttorna tar na) ställde en gäng skojiga frågor.

 

Hoppar lite bland frågorna och väljer att besvara Saras frågor.
Sara skriver att hon läst länge men sällan kommenterar.
Då är jag så glad att du gjorde det nu :)
Å tack snälla för att du följer min blogg.


Du är ung mamma, är alla dina barn planerade eller blev det bara så?
Nej, det kan jag inte säga. Alla mina barn var välkomna men bara Dotter nr II planerad. På den tiden blev jag typ gravid av att se maken utan kalsonger.
Nu mera har säkerligen fertiliteten avtagit dramatiskt på gammeltanten.

Köpte ni huset direkt när ni flyttade till Falkis?
Ja och nej. Vi köpte en bostadsrätt som efter X antal år gjordes om till friköpt.

Du har varit gift länge, vad är hemligheten?
Mina två huvudkaraktärsdrag kanske, envishet och rädsla.
Det är inte bara kärlek som hållit ihop oss under 30 år utan ibland långt mindre romantiska ting som oro för ensamhet, barnen och ekonomin.
Jag önskar att jag kunde säga så där vackra saker som att alltid hålla en flytande dialog, alltid respektera varandra och ha massor av kroppskontakt men i vårt fall är det inte sant.
Men efter att ha levt ihop hela sitt vuxna liv och mer så är enheten av paret så stark.
Jag har svårt att se vem jag är utan honom. Vem han är utan mej.

Får Ni själva lägga schemat på jobbet?
Japp, vi har sk Time Care där vi lägger önskeschema, därefter "diffar", alltså flyttar pass dit det behövs.

Barnmorskautbildningen är den lagd på hyllan?
I stort sätt. Eller jag vet inte...
Om jag får betalt skulle jag nog gå.
Som det är nu så ökar inte lönen speciellt mkt efter vidareutbildningar vilket resulterar i att allt färre läser dem. Någonstans måste ssk kompenseras. Antingen genom betald utbildning eller genom ökad lön efteråt. Helst båda.

Pensionssparar Du (hur mycket)?
Symboliskt. 500 kr/ mån sedan några år tillbaka.

Är Du lycklig?
Det är 10 000 kronors frågan för vad är lycka egentligen?
Nej, jag kan inte säga att jag så där till vardags är särskilt lycklig. Inte ens att jag är särskilt lyckligt lagd.
Men jag är en reflekterande människa på gott å ont som försöker leva här å nu och i stunden känner jag ofta lycka. När jag gosar med Gottfrid, när vi promenerar utmed ett stormande hav, när jag kramar mina barn osv.
Jag har mycket att vara tacksam över och det är jag långt mer än lycklig.

Hur kommer det sig att Du älskar hockey?
Vet inte. Vet inte ens när det började. Förmodligen smittades jag av maken.
Det är en gammal kärlek vid det här laget i alla fall. Alltid Frölunda så klart.

Vad har dina barn haft för intressen?
Allt möjligt men ingen av dem har varit särskilt sportintresserad som i att utöva det själv. Dotter nr II höll på med friidrott nåt år, scouterna ett tag, judo några gånger, gymnastik och en massa annat. Sonen klättrade.
Äldsta och yngsta dottern har alltid varit politiskt intresserade, ja det är dom alla men kanske lite mer. Dessa två har även haft en del med kyrkan att göra.

Puss/ Asta

Maria ställde flera frågor, här är svaret på den första.

 

Maria ställde flera olika frågor (tack sweety) och jag delar upp dem.

a) Vad gör du i ditt liv som fungerar bra just nu och tidigare?
b) Vad gör du i ditt liv som INTE fungerar så bra, nu och tidigare?
c) Hur ska du göra i så fall för att komma vidare?

Svår fråga. Faktiskt jättesvår. Jag har suttit med frågan framför mej en lång stund, funderat på från vilket håll jag ska angripa den. I stort eller smått, på vilken nivå å så där.
Det är verkligen en skitbra tankeställare till sej själv.
Nu och tidigare...
Alltså inte bara 5:2 metoden jag lyckas med i dag och löpningen jag misslyckats med ett tag utan nu och tidigare.
Har jag förstått frågan rätt då?

a.) Jag har min envishet. Min stora tjurighet. Min besatthet i att duga.
Det gör att jag aldrig slutar att försöka och att jag bara tillfälligt ger mej.
Jag förlorar vänner med den egenskapen, men jag förändrar oxå förutsättningar som många andra kanske inte skulle ha gjort.
Min största bedrift i livet, även om jag inte gjort det felfritt på nåt sätt, är att vara mamma. Sättet jag varit... och är... mamma på.
Jag har brutit någon slags förbannelse som funnits i min släkt och då särskilt på mammas sida. Jag står nära mina barn.

Om jag tänker på vad som fungerar bra i mitt liv just här å nu så är det nog just det.
Min modersroll. Det är i den jag känner mej... minst bristfällig. I den och i min betydligt enklare roll som Gottemamma.
Det fungerar härligt bra, han å jag, som bästa polare.
Det är i vardagen med honom å i naturen som jag hämtar harmoni, kraft och gör mej av med stress å negativa tankar.

b.) Sen har jag min rädsla. Mitt bristande mod i somliga situationer. Min låga självkänsla som visst aldrig går att riktigt träna upp?! För jag ÄR vad jag presterar för mej själv. Jag är aldrig bättre än det jag för tillfället ror i land.
Å när jag inte längre ror i land det. Eller när jag plötsligt ökar kraven för vad jag ska fixa. Då är jag skitdålig. Igen.

En del av mina närmaste relationer fungerar inte bra.
Det är inget jag vill/ kan prata om på bloggen men de flesta läser det kanske mellan raderna ändå. Å det måste jag göra nåt åt. På nåt sätt. Åt nåt håll.
Mitt yrkesliv knakar.
Jag tror faktiskt inte att jag riktigt återhämtat mej efter förra vinterns härdsmälta.
I alla fall har jag inte, mer än korta stunder och enskilda arbetspass, lyckats känna någon arbetsglädje på sista tiden. Någon inspiration.
Min självrespekt brister emellanåt mer än lovligt.
Jag låter människor behandla mej nonchalant utan att riktigt sätta i foten å säga tack å hej.
Jag vet inte vad det handlar om, det är i dessa fallen inte någon konflikträdsla utan mer att jag så gärna vill... vill tro. Vill vara älskad.

c.) Ja vad fan ska jag göra åt det?
Jag återkommer väl till svarsinledningen på första frågan.
Jag får fortsätta försöka. Finna nya vägar. Försöka igen. Eller slå mej fri.
Jag får fortsätta utmana rädslan. Klura över vägval på mina rundor med Gottepojken.
Å jag får väl helt enkelt göra slut med människor som inte förtjänar mej!

Tack för frågan.

Puss/ Asta

Våga fråga.

 

Jag tar och härmar min bloggsyster Maria och kör årets första "Våga fråga" inlägg.

Frågan är alltså fri.
Fråga om vad du vill. Allt kan jag kanske inte svara på. Det är ingen idé att ni frågar mej vem som blir nästa påve eller hur vädret blir i Nynäshamn vecka 29 för det har jag ingen aning om.
Men i övrigt kan ni fråga vad ni vill, privata eller icke privata frågor.
Kanske undrar du om mitt jobb. Kanske vill du veta vad jag tycker om Sverigedemokraterna? :)
Kanske funderar du hur jag egentligen fixar det där med 5:2. Kanske undrar du över nåt i min uppväxt eller vilken som är min absoluta favoritfilm?

Jag har högt i tak och väntar ivrigt.

Puss/ Asta

Nu går du banne mej in å kommenterar!!!

 

Det var ett tag sedan vi hade frågestund på bloggen.
Det passar ju ypperligt när jag har bloggtorka dessutom.
Så är du ny läsare och känner att du behöver fylla någon kunskapslucka om Asta eller en gammal läsare som blivit förvirrad eller en anonym läsare som länge velat veta hur många kuddar jag har när jag sover.
Tveka inte att fråga.

Du kan tex fråga...
♥ Hur jag ser på att världens spås gå under 21:e december 2012?
♥ Vart jag drömmer om att åka trista regniga onsdagseftermiddagar?
♥ Vem som är min favorit i Ensam mamma söker?
♥ Huruvida Asta tycker att man skall hålla tyst eller skvallra om bästa kompisens man är otrogen?
♥ Vilken maträtt jag skulle välja om jag var tvungen att äta samma rätt varje dag i resten av mitt liv?
♥ Hur jag ser på fria sprutor till narkomaner?
♥ Vård till papperslösa?
♥ Om jag skulle kunna gömma en flykting?
♥ Bedra min man?
♥ Bära rosaglittrigt nagellack?
♥ Eller precis vad du undrar...
Jag kommer att svara så uppriktigt jag kan... sen får vi väl se, är ni totalt skamlösa så säger jag det!

Samtidigt skulle jag vilja passa på att fråga dej några frågor om det känns okej?!
♥ Hur länge har du läst min blogg?
♥ Hur ofta läser du bloggen?
♥ Hur hittade du hit?
♥ Vilken typ av inlägg gillar du bäst?
♥ Sämst då?

Nu tycker jag att ALLA tar sej tid att svara. Även du som normalt sitter å trycker och tänker att "äsch men inte skall väl jag?!" Jo!!! Nu om inte förr ska du!

Puss/ Asta