Att sluta med Zopiklon del II

 

Ett av mina populäraste inlägg, som återfinns i statistiken bland mest lästa, vecka efter vecka är ett inlägg som jag skrev för nästan ett år sedan. "Att sluta med Zopiklon." Jag kan inte tolka det på annat sätt än att det är ett ämne som berör och som googlas efter.
Det är ett oändligt vanligt förekommande läkemedel och det finns fortfarande mycket skam förknippat med det.
Jag har även då å då fått frågor om hur det går av läsare som har funderingar över att själva sluta med den typen av läkemedel.

Zopiklon är ett läkemedel som ges på indikationen av kortvariga sömnproblem.
Det är en insomningstablett och har maximal effekt efter 1-2 timmar för att sedan avta.
Zopiklon är ett läkemedel med risk för tillvänjning och behandlingstiden bör därför inte överskrida fyra veckor.

Jag har medicinerat med detta läkemedel i fyra år.
För er som inte orkar läsa det första inlägget kan jag berätta att jag började med behandlingen under en tid av kraftig ångest som i sin tur gett mej sömnsvårigheter.
Från att ha varit en människa som i alla situationer kunde somna nästan på stående fot smög sej de där timmarna som jag låg vaken i sängen på.
Jag slumrade in framåt morgontimmarna och jag tog inte igen vad jag missat natten efteråt.
Efter ett tag var jag fullkomligt dränerad... och fixerad... av min sömnbrist.
Så jag fick mina piller, piller som jag från början hade ett väldigt stort motstånd till då det finns läkemedelsmissbruk i släkten på nära håll, och jag sov... äntligen... som en prinsessa.
Å sedan har det rullat på.

Av alla laster, idéer och beroenden jag har så är det mina insomningstabletter jag allra helst vill bli av med. Jag har tänkt... och jag har försökt... att sluta många gånger.
Jag har minskat ner doseringen, vilket i de allra flesta fall har fungerat. Även om det tar längre tid att somna och jag sover tunnare så har jag inte fått stora bekymmer med att halvera dosen.
Men efter ett tag finns det alltid någon anledning som gör att jag "behöver sova riktigt bra", kanske stressen på jobbet eller nåt annat å jag har ökat upp igen.
Inte mycket skrämmer mej så mycket som att sluta med dem helt och inte få sova.
Jag vet att jag är helt oproportionerligt rädd för sömnlöshet.
Och ändå så vill jag ju så jäkla gärna bli av med det här.
Jag vill inte vara beroende av ett läkemedel som faktiskt kan bli svårt att få utskrivet nästa gång.
Det finns en ständig rädsla att inte få förnyat recept.
Jag har dåliga erfarenheter från släkten av dessa typer av mediciner.
Jag blir en smula förändrad när jag tagit dem, framför allt i samband med alkohol.
Jag tror ingen i min närhet skulle märka det men jag blir mer... tillåtande å gränslös.
Kan äta en massa. Skicka efter kläder. Jag är lixom medveten och adekvat men mer "äsch va fan" och det känns inte bra. Mamma är lik sin mamma å allt det där.
Men som sagt, man skall inte använda dem mer än fyra veckor och jag har använt dem fyra år!
Jag KAN inte sova utan dem och utan sömn i tre-fyra-fem nätter försvinner snabbt min motståndskraft mot stress i jobbet å livet i stort.

Just nu har jag minskat dosen från 7,5 mg till 5 mg. Jag hade tänkt att äta denna dos någon vecka till och därefter minska till  3,75 mg. Köra på det någon vecka och minska till 2,5 mg innan jag slutar helt.
Jag vill och jag ska!
Jag hoppas bara 2015 blir året när jag fixar det.

Till alla er som sökt mitt tidigare inlägg på ämnet, skriv gärna en rad. Ni kan göra det anonymt om det känns jobbigt (va fan, kan rasisterna så kan ni.)
Har ni tankar å funderingar så fråga. Det är bara fåneri med allt hysch hysch som råder kring denna typ av mediciner.

Puss/ Asta

Jag är en ond människa

 

Idag bekände jag en synd på facebook.
Nämligen den att en bloggare jag läser lite då å då har så fula barn.
Jag vill inte tänka så om barn men jag kan ändå inte låta bli varenda gång jag ser en bild på dem.
Jag är inte superduper barnkär, har aldrig varit, kanske blivit mer på senare år.
Jag är inte typen som far ner med nyllet i varenda barnvagn och jollrar eller som tycker att alla människor under 18 år är bedårande.
Det är som med övriga människor. Vissa gillar man, andra inte.

Precis som en facebookvän skrev är det där med tycke å smak delat och hon har rätt i att det finns säkert många som tycker att jag är en riktig fuling när de ser bilder på mej eller som tycker att Gottfrid är allt utom fager.
Så klart.
Själv hittar jag aldrig på komplimanger som jag inte står för.
Jag säger aldrig att nån unge är söt eller att en vän blev snygg i håret om jag inte tycker det. Jag skulle aldrig få för mej att säga att jag tycker om nån om jag inte menar det.
Å andra sidan så behöver jag inte berätta "sanningar" heller.
Jag behöver inte säga "oj vilken ful hund" eller "de där byxorna var riktigt oklädsamma på dej." Jag kan bara vara tyst, eller berömma nåt som jag faktiskt tycker, att hunden är lydig eller att nagellacket var riktigt läckert. 

Men det är märkligt det där. Att det är så tabu att inte gilla alla ungar eller att inte tycka alla barn är söta. Till å med inför sej själv är det tabu.
Usch, jag känner mej som ett riktigt freak när jag tänker att ett barn inte är sött.
Eller ännu värre, att ett barn är riktigt olidligt.
Nej, jag tar tillbaka... att tänka att ett barn är fult är nog det värsta.
Olidliga kan faktiskt alla barn vara emellanåt. Inte mina så klart, men alla andras :)
Vem är jag att tänka så om ett oskyldigt litet barn lixom?
Men vi tänker ju alla knäppa tankar. Långt knäppare än det där faktiskt.

Jag kan tänka allt från att jag ska skälla ut grannar å använda riktigt fula ord som slyna å slampa. Jag kan tänka att jag vill förstöra saker å ting för människor jag känner, att jag ska köra in i långtradare, sätta dit folk för saker jag inte har med att göra å så där å annat tokigt som jag så klart inte GÖR.
Min vanligaste sådan tvångstanke är att jag vill ropa KUK när det är som mest opassande. På jobbmöten å annat.
Men just det här med fula barn... det är tydligen det allra värsta.

Hur har ni det med sånt här?

Puss/ Asta