"Var nöjda nån djävla gång!"

"Det är ju bara kärringar som har problem med sitt ego.
För vem håller ni på så där för?
Å ena sidan ska ni inte behaga männen å andra sidan jobbar ni ihjäl er för att göra just detta.
Var nöjda nån djävla gång!"


"Anonym" har skrivit en kommentar som jag kände att jag ville bemöta.
Vi kan väl försöka titta på vad hen säger och bortse från den öppet provokativa tonen. Jag tror Anonyms syfte är att vara otrevlig och få igång en motreaktion... ilska eller ledsenhet... men tänker inte gå i den fällan för så här tycker en hel del (ffa män.)

Kommentaren kom på mitt inlägg Kroppshets. Har du inte läst det, så gör det först så du är med på vad vi pratar om jag och Anonym. Du hittar det HÄR.
Det är ett inlägg som svarar mot Skäringers nya serie med samma namn och där jag tar upp det faktum att jag inte känner någon kvinna som inte är ätstörd på nåt vis. Som inte håller på och på olika vis trixar kring mat eller talar illa om sin kropp.
Och det tar sej allt mer extrema uttryck. Skönhetsoperationer var det bara kändisar i USA som gjorde när jag var ung, nu är det nåt var och varannan kvinna som pysslar med det. Ingrepp på olika sätt.
Utseendehetsen kryper lägre och lägre ner i åldrarna. Det kommer studier som visar att sjuåringar oroar sej för sin vikt.
Och allt fler pojkar och män drabbas de med.
Det spriiiiider sej med andra ord.
Trots att... eller jag skulle vilja säga på grund av att... vi trixar och fixar allt mer och att ett sjukt sätt att tänka kring mat, träning och kroppar normaliseras så sprider det sej.
Då är det ju knappast bara kärringar som har problem med sitt ego?

Behaga männen...
Jag tror väldigt lite av denna kroppshets har med att behaga männen att göra.
Jag tror den delen av kommentaren är ett uttryck för att män (som vanligt) tror lite för mycket om sej själva.
Det handlar snarare om ett helt samhälle. Människan är ett flockdjur, vår överlevnad har åtminstone under långa tider (och evolutionen har väl inte riktigt hängt med) hängt på att vi accepteras av övriga flocken.
Vi vill duga. Räcka till. Vara någon att räkna med.
Det gäller oss allesammans, män som kvinnor, pojkar och flickor.
Skillnaden består väl möjligen i att flickor redan från vi är spädbarn får förklarat för oss att vår huvudsakliga uppgift är att vara söta.
Det belönas vi för. Det komplimenteras vi för.
En så söt flicka. Vilken liten prinsessa.
Pojkar/ män belönas... och värderas... utefter styrka och olika skills.
Inte så rättvist det heller kanske.
Men då är det kanske inte heller så jäkla märkligt att det är skamfyllt för en kvinna att vara oattraktiv eller för en man att vara allmänt harig.

Sen kommer nästan det roligaste med hela kommentaren.
Eller ja. Jag lixom skrattar ha ha ha och så får jag nåt tjockt i halsen, är det tårar?
"Var nöjda nån djävla gång."
Nöjda? Vad är det vi ska vara nöjda med. Och nån gång, det är alltså på tiden att vi är nöjda. Hög tid.
Med vadå?

Med att det kom en studie som visade att det kommer ta cirkus 153 år innan vi är på riktigt jämställda i Sverige om vi håller nuvarande takt.

Med att flickor har bättre betyg i skolan men får sämre positioner på arbetsmarknaden och lägre löner.

Med att även mina barnbarn av kvinnligt kön kommer bränna ut sej för att de tar merparten av allt ansvar för hem och barn.

Med att domstolar fortfarande efterfrågar information om kvinnans promillehalt, kläder och tidigare sexuella erfarenheter i våldtäktsfall där HON är offret.

Med att... som sagt... flickor på sju år tycker att de är för tjocka.

Med att min mamma gick med nyckeln i handen i mörkret beredd att försvara sej mot överfall, precis som jag har gjort, som mina döttrar har gjort, som mina barnbarn kommer att göra.

Med VAD ska vi vara nöjda nån djävla gång?

Puss/ Asta

Kroppshets

Precis sett Mia Skäringers nya serie på Svt "Kroppshets" och måste säga att det är bland det viktigaste hon har gjort.
Ett program som handlar om hur vi matas från alla håll, tusentals gånger varje dag, om att vi inte duger som vi är.
Att det finns ett annat ideal. Ett  ouppnåeligt ideal, men något vi ändå måste sträva efter för att duga.
Allt och alla retuscheras idag. Inte ens världens vackraste modeller duger som de är.
Vilket viktigt program!

Jag tror inte att jag har träffat en enda kvinna som på något sätt inte är eller har  varit ätstörd.
Alla svälter inte ner sej och blir anorektiker förstås. Inte alla kräks upp sina måltider heller. Men på något sätt...
Räknar kalorier. Käkar LCHF. Eller 5:2. Kompenserar den där glassen med en löptur. Tänker på mat som fienden.
Och det stannar inte där.
Kosmetika. 111 krämer. Fillers och botox. Ett litet ingrepp. Eller en stor operation. Rakar. Vaxar. Smörjer. Håller på!
För det ÄR omöjligt att se ut som 17 år för alltid. Eller om vi nu kommer till hårdelen... som en 7 åring mellan benen... helt av sej själv.
Det ÄR omöjligt att ha ett BMI kring 18, att slimma och träna bort vartenda litet magveck och ändå fylla en schysst D eller E kupa med fett som ju faktiskt bröst är.
Det ÄR inte heller möjligt att genomgå graviditeter, förlossningar, ammningar och liv, att blåsa ut sitt 44:e ljus på födelsedagstårtan och se ut som den där sjuttonåringen utan att lägga ner avsevärt mycket tid å pengar.
Och försaka liv. Liv som skulle kunna levas för något viktigare.

Ändå håller vi på.
Nästan varenda en av på olika sätt och olika nivåer för vi är så matade med vad som ska till för att vi ska duga. Men alltså, duga för vem?
Tänk! Tänk om alla kvinnor vaknade upp imorgon och kände att "Nu är det fan nog, jag duger som jag är!"
Förstå konsekvenserna! Mångmiljardsbranscher skulle klappa ihop.
För det ska vi ju ha jävligt klart för oss. Alla de här tusentals "intrycken" vi matas med varje dag är ingen slump. Det är inte något som bara blivit.
En väldig massa människor tjänar en väldig massa stålar på att låta oss veta att vi inte duger som vi är.
För som Mia sa, vi lever i genomsnitt 80 år, är det då rimligt att vi lägger så här mycket tid på vårt utseende och på att vara missnöjda med våra kroppar?
Nej! Det är ta me fan inte rimligt! Inte nån stans.

Jag tänker på alla unga tjejer som växer upp idag. Som inte bara har film, reklam, magasin och allt det där vi oxå hade när vi växte upp... tusentals bilder om dagen. De har oxå Instagram, Facebook, Snapchat och allt vad det heter.
Jag tycker det var befriande att Mia Skäringer som brinner för detta och har gjort detta program, som lagt massor av tid på analys och terapi ändå inte står helt fri. Det gör inte jag heller. Nästan femtio år gammal är inte heller jag helt fri.
Jag sminkar, jag har håll-in-trosor, jag vet i vilken pose mina selfies blir bäst.
Jag är inte fri. Jag tror inte någon är det, men jag har tillfrisknat rätt väl mot när jag var som värst i denna ständiga jakt på bekräftelse.

Vi måste fan prata om det här! Vi vuxna kvinnor har ett ansvar mot de flickor (och i allt högre grad pojkar) som växer upp.

Puss/ Asta

Jag kommer att skriva om vikt å löpning, men varna i varje rubrik

Jag skriver ju i bloggen om det mesta i mitt liv och vill ha det så oxå.
I mitt liv ingår att försöka vända min uppåtgående vikt utan att för den saken skull bli fanatisk. Jag tycker min kropp är bra som den är oavsett om den väger 50 eller 80 kg men jag har en trivselnivå och framför allt har jag ingen lust att fortsätta storleksuppdatera min garderob varannan månad för att kläderna är för små.
Men! Jag har förstått att det inte är helt oproblematiskt att skriva om sånt här.
Att texter om viktnedgång, dieter och eller träning kan bidra till att läsare mår dåligt. Att det kan bidra till en kroppshets som jag verkligen inte vill vara del av.
Så. Hur gör man då?
Jag tänkte att jag markerar alla inlägg med tydliga rubriker så får den känsliga läsaren själv ta ansvar och hoppa över dessa inlägg.
Det måste väl vara okej?
Själv har jag tex avstått och snabbt som attan skrollat förbi alla bilder och filmer på döda och lidande barn i gasattacken i Syrien. Helt enkelt för att jag redan VET att livet där är för jävligt och att det kostar för mycket av min psykiska hälsa att få det ingnuggat på näthinnan.

Nu kommer inlägget. Och du är varnad. 

Gör mitt sjuttitolfte försök att vända viktuppgången och att komma igång med en mer hälsosam livsstil, alltså att regelbundet springa.
Jag vet att mina lungor, mitt psyke och min kondition mår väl av det, ändå är det trögt som attan att komma igång.
Men nu har jag varit ute två gånger denna veckan. Inte snabbt, inte långt och definitivt inte vackert men jag har sprungit och jag SKA se till att det blir en regelbunden vana.
Jag har satt tre mål.
Delmål 1. Komma ut regelbundet, 2-3 ggr/ v och skita i längder å tider första månaden. 
Delmål 2. Springa statsloppet i juli.
Mål. Få löpningen så en livsstil.

Vad det gäller vikten så har jag nu försökt att äta klokt och snålt (å rätt trökigt om jag ska vara ärlig) i rätt många veckor.
Det händer något med ämnesomsättningen efter 45. Kilona sitter som berget.
Det är så otroligt mycket lättare att gå upp i vikt än tidigare och väldigt mycket svårare att förlora dem. Kanske för att Moder jord vet att medelålders kvinnor mår väl av några extrakilon?
Hur som helst. Jag startade på 70 kg. Det är mer än vad jag någonsin vägt.
Övervikt enl BMI. Jag har väldigt lite muskler och är bara 1,62 lång så på mej "stämmer" BMI.
Jag satte tre mål även här och jag utvärderar hela tiden. Känner jag halvvägs att "Nej, nu räcker det, nu trivs jag och kommer i merparten av mina kläder", ja då bryter jag.
Delmål 1. 66 kg. Att det blev just 66 kg beror på att det är vad jag vägt innan när jag vägt " för mycket."
Delmål 2. 63 kg. Det är en rätt vanlig vikt för mej och troligen där jag kommer stanna
Slutmål 60 kg.

Jag väger mej på måndagar och i måndags vägde jag 67,5 kg.
Jag börjar SE skillnaden nu.

Hur känner du för inlägg som dessa?
Blir du peppad? Kränkt? Eller bara uttråkad?

Puss/ Asta