Jag kommer att skriva om vikt å löpning, men varna i varje rubrik

Jag skriver ju i bloggen om det mesta i mitt liv och vill ha det så oxå.
I mitt liv ingår att försöka vända min uppåtgående vikt utan att för den saken skull bli fanatisk. Jag tycker min kropp är bra som den är oavsett om den väger 50 eller 80 kg men jag har en trivselnivå och framför allt har jag ingen lust att fortsätta storleksuppdatera min garderob varannan månad för att kläderna är för små.
Men! Jag har förstått att det inte är helt oproblematiskt att skriva om sånt här.
Att texter om viktnedgång, dieter och eller träning kan bidra till att läsare mår dåligt. Att det kan bidra till en kroppshets som jag verkligen inte vill vara del av.
Så. Hur gör man då?
Jag tänkte att jag markerar alla inlägg med tydliga rubriker så får den känsliga läsaren själv ta ansvar och hoppa över dessa inlägg.
Det måste väl vara okej?
Själv har jag tex avstått och snabbt som attan skrollat förbi alla bilder och filmer på döda och lidande barn i gasattacken i Syrien. Helt enkelt för att jag redan VET att livet där är för jävligt och att det kostar för mycket av min psykiska hälsa att få det ingnuggat på näthinnan.

Nu kommer inlägget. Och du är varnad. 

Gör mitt sjuttitolfte försök att vända viktuppgången och att komma igång med en mer hälsosam livsstil, alltså att regelbundet springa.
Jag vet att mina lungor, mitt psyke och min kondition mår väl av det, ändå är det trögt som attan att komma igång.
Men nu har jag varit ute två gånger denna veckan. Inte snabbt, inte långt och definitivt inte vackert men jag har sprungit och jag SKA se till att det blir en regelbunden vana.
Jag har satt tre mål.
Delmål 1. Komma ut regelbundet, 2-3 ggr/ v och skita i längder å tider första månaden. 
Delmål 2. Springa statsloppet i juli.
Mål. Få löpningen så en livsstil.

Vad det gäller vikten så har jag nu försökt att äta klokt och snålt (å rätt trökigt om jag ska vara ärlig) i rätt många veckor.
Det händer något med ämnesomsättningen efter 45. Kilona sitter som berget.
Det är så otroligt mycket lättare att gå upp i vikt än tidigare och väldigt mycket svårare att förlora dem. Kanske för att Moder jord vet att medelålders kvinnor mår väl av några extrakilon?
Hur som helst. Jag startade på 70 kg. Det är mer än vad jag någonsin vägt.
Övervikt enl BMI. Jag har väldigt lite muskler och är bara 1,62 lång så på mej "stämmer" BMI.
Jag satte tre mål även här och jag utvärderar hela tiden. Känner jag halvvägs att "Nej, nu räcker det, nu trivs jag och kommer i merparten av mina kläder", ja då bryter jag.
Delmål 1. 66 kg. Att det blev just 66 kg beror på att det är vad jag vägt innan när jag vägt " för mycket."
Delmål 2. 63 kg. Det är en rätt vanlig vikt för mej och troligen där jag kommer stanna
Slutmål 60 kg.

Jag väger mej på måndagar och i måndags vägde jag 67,5 kg.
Jag börjar SE skillnaden nu.

Hur känner du för inlägg som dessa?
Blir du peppad? Kränkt? Eller bara uttråkad?

Puss/ Asta

Hur gör man då?

Bild: Här tycker jag att jag är fin!

Hur gör man då?
Hur byter man ut taskiga tankar mot snälla tankar, vare sej det nu handlar om att man är en sån där som tänker dumt om sej själv eller andra. Vilket för övrigt ofta hänger ihop, är man missnöjd med sej själv blir man lättare missunnsam mot andra.

Ja JAG vet inte. Jag har ingen universallösning. Men jag kan säga hur jag själv gjorde.
Jag började med att medvetandegöra mina tankar. Hur ofta de faktiskt kom. Små tjuvnyp här och där.
Hastiga konstaterande av ett hängande ögonlock, en valk över byxlinningen, en fånig kommentar, en springtur som inte blev av, en grå utväxt, åldrade händer, hälsprickor, ett snäsigt ord mot någon jag älskar.
Kvinnors uppfinningsrikedom kring att klanka på sej själv är oändlig. 

När jag väl blivit medveten om hur OFTA de här tjuvnypen kom så började jag aktivt... och det kändes fånigt de första sjuhundra gångerna... att säga emot mej själv. Att påtala det positiva.
Den degiga magen hade då BURIT de fyra mest fantastiska människorna i mitt liv.
De ledsna tuttarna SKAPAT världens bästa mat åt dem. Fungerat. Varje gång.
De tjocka benen blev starka, rynkorna vittnade om hur mycket jag skrattat, min ångest gav mej bättre beredskap att möta andra människor i kris osv osv.
Konsekvent och varenda gång sa jag emot mej själv.

Jag började med att aktivt TÄNKA på mej själv som vacker, stark, klok.
Jag sa det tyst till mej själv många gånger per dag.
Jag avbröt även mej själv när jag skulle beklaga mej för andra. Tystade mej själv.

Upptill detta gjorde jag ungefär samma med negativa tankar som dök upp i huvudet om andra.
Jag konstaterade att "Ja, jag tycker hon är fruktansvärt självupptagen och mallig men vad tycker jag är bra med henne. NÅT fint finns om alla." Väldigt ofta retade jag mej i själva verket på egenskaper hos andra som jag även kunde finna hos mej själv.
Även elaka tankar om andra var alltså ett slags förakt för mitt eget sätt att ta plats, överdriva, dagdrömma eller vad det nu må vara.

Sist men inte minst gjorde jag tacksamhetslistan. Varje kväll. Vare sig jag kände mej tacksam eller inte.
Och det fick inte vara sådant jag alltid har som "tak över huvudet", "bor i ett fredligt land" osv utan det skulle vara specifika saker för dagen. Ibland blev det små saker, som att det fanns mjölk precis så att det räckte till morgonkaffet, en komplimang som gjort mej glad eller ett nagellack jag köpt på rean.

Det gick!
Det tog tid men det gick. Att bli en bättre bästa kompis till sej själv.
Men som med allt annat krävs träning och uthållighet.
Det ska gå igen.
Försök du med!

Puss/ Asta

Om att gå vilse i sin hjärna

 

"Det hela började med att jag blev förälskad i en person som inte blev det i mej. Det har hänt förr. Men den här gången blev jag så oerhört förvånad." 

Så börjar Sarah Maya Jackson sin föreställning "Efterrätt- om att gå vilse i sin egen hjärna och hitta ut igen" som vi fick åtnjuta på fackkursen igår.
Utklädd och låtande som Mona Sahlin tog denna kvinna och hennes ord mej med storm. Jag blev... helt betuttad och hennes skådespel, pjäsen, väckte så oerhört mycket tankar hos mej.
Det var fniss mest hela tiden, ett å annat skratt och däremellan helt knäpptyst och djupt eftertänksamt. Andäktigt nästan. 

Kort kan man säga att Sarah Maya Jackson, på ett mycket humoristiskt sätt, fick oss att fundera över vår hjärna makt över oss. Vanans makt över hjärnan.
Hjärnan är snillrik och överlägsen alla jordens datorer.
Grenverket med sina celler, synapser och signalsubstanser fantastiskt.
Hjärnan formar sej utifrån vad vi övar på. Å så blir vi ännu bättre.
Om du tex spelar fiol mycket och för högerarmen upp å ner, upp å ner ett oändligt antal gånger så kommer den delen av hjärnan att tränas, bli ännu bättre, grenverket breder ut sej.
Saken är den att du behöver inte ens spela fiol alla de här timmarna, det räcker att du tänker på att du spelar fiol, att du föreställer dej fingrarna och armens arbete men låter hjärnan bromsa den där sista impulsen att röra armen.
Hjärnans grenverk växer och utvecklar sej ändå.

Det där är en pedagogisk bild. Tydlig. Lätt att förstå, inte sant?!
Tanken... tankens kraft... räcker för att bli bra å bättre å för att träna hjärnan till snabbare, kraftfullare impulser.
Men samma sak gäller alla tankar.
Om vi upprepat slår på oss själva och ältar dåliga saker...
Att vi inte klarar av, att vi inte duger till, att vi är fula/ tjocka/ gamla/ värdelösa/ omoraliska/ fega/ dåliga/ värdelösa så lär sej hjärnan det där med.
Hjärnan kan inte skilja på vilken träning som är bra för oss, dålig för oss i detta avseende.
Trots att jag arbetar inom vården och trots att jag gått i både traditionell och kognitiv terapi så har jag aldrig förstått att det här med att älta är precis så här logiskt och precis så här fysiologiskt.
Jag kan säga att JAG har tränat på att mentalt slå på mej själv och min hjärna är fruktansvärt bra på det vid det här laget.

Deprimerande, ja visst.
Men det fina i kråksången är att de goda tankarna fungerar precis likadant.
Å även om det är lika ovant, och obekvämt, som första gångerna man drar på sej löparskorna och stolpar iväg så GÅR det att lära sej bryta de här negativa tankarna.
Att ifrågasätta dem, var gång de dyker upp!
"Nej, varför var det omoraliskt? Vem bestämmer det? Varför var det inte bara djupt jävla mänskligt och om det är mänskligt å gäller andra... varför skulle det då inte gälla mej?"
Ja, tex.
Det går att träna sin hjärna att bryta det negativa och tänka det snälla.
Ju hårdare du övar... precis som med allt annat... ju duktigare blir din hjärna.
Ju snabbare arbetar cellerna genom sin signalsubstans på just detta.

Djupt fascinerande.
Hon sa nåt annat klokt oxå denna Sarah Maya Jackson. Hon sa att ältandet kräver fantasi och kreativitet. Det är fantasins mörka och geggiga baksidan. Eller andra sidan på myntet om man så vill.
Det fick mej att lite granna förlåta mej själv för att jag är en så ältande varelse.

Jag heter Asta Pastasson och jag är bra!
Jag är snygg, jag är empatisk, jag är klok, jag är en god mamma och vän.
Jag är värd precis det samma som alla andra människor.

God natt på er.

Puss/ Asta

Vad provocerar dej?

 

Det pågår ständigt diskussioner om vad som provocerar i bloggar och på facebook.
Bland de lite större elefanterna i bloggvärlden pågår återkommande diskussioner om ansvar... vad som skrivs och vad som förmedlas.
Just nu diskuteras träning. Underbara Clara har börjat träna. Inte för att få en modellkropp eller åla in sej i size zero jeans utan för att bli mer hälsosam.
Starkare.
Lady Dahmer i sin tur tycker att det ändå bidrar till träningshets och utseendefixering och själv har hon slutat skriva om sin träning för att hennes blogg ska vara fri från att framkalla prestationsångest kring utseendet.

Vad provoceras ni av? Å hur tänker ni kring ansvar över vad man bloggar om osv?
Min blogg är min. Den är, i första hand, mitt kryp in där jag är och där jag tycker precis vad jag vill. På ett rakare och mer påstridigt sätt än hur jag är irl.
Sedan är jag jätte tacksam över att så många läser, följer och gillar... absolut.
Men jag kan lixom inte anpassa mej efter det. Förstår ni?
Fick en kommentar för några månader sen där någon anonym gnällde över att jag skrev så mycket "skit om Sverigedemokraterna och tyckte att det var synd för att jag i övrigt kunde vara rätt kul å läsa."
Ja, men jag är ledsen men Sd kommer jag aldrig att hålla mej neutral eller timid mot.
Ansvar?
Tja, nu är jag ju en liten blogg. Jag snittar ungefär 500 läsare om dagen.
Jämförelsevis är det inte stort.
Min påverkan på samhället och opinionen är i stort lika med noll.
Ett visst ansvar tycker jag nog att man har om man är "känd" och i synnerhet om beundrarna är väldigt unga.

Jag har precis börjat springa. Skriver ganska lite om i det i bloggen. Skryter lite mer på facebook. Detta är ingen träningsblogg.
Jag började med att kunna springa typ 200 meter och nu springer jag 4,7 km (å dör nästan på kuppen.)
Försöker ta mej ut å springa 2-3 ggr/ vecka och därtill går jag ju väldigt mycket.
Jag gör inte det för utseendets skull, det är en bonus om jag blir snyggare, jag vill bli starkare. Sundare. Ta hand om min kropp.
Om någon provoceras av det får det va så. Jag drar stl 38-40 i kläder, har rejäla lår å är absolut inte någon size zero tant.
Visst kan man väl som soffpotatis uppleva en viss "hurtighet å duktighet" i mina rader, jag vet för jag är egentligen väldigt lat själv, men det är ju ingenting att dividera om. Människans kropp är GJORD för att arbeta. Motion hjälper vårt hjärta, vår cirkulation, vår syreupptagning, våra leder osv osv och påverkar oss i väldigt hög grad psykiskt.
Sen om man ändå väljer att hänga framför en dator eller tv'n... då gör man det valet men man kan inte säga att de som gör andra val bidrar till kroppsfixeringen så länge det bara handlar om sunda vanor.

Allting kan ju egentligen provocera eller såra.
Jag kan själv bli lite småprovocerad av alla träningsuppdateringar på fejjan.
Särskilt när det är väldigt hurtigt som "tjohoo, äntligen ska jag få träna" eller
"två timmar på spinningcykel, gud vad härligt" men då bläddrar jag bara vidare.
Det finns barnlösa människor som kanske blir sårade av inlägg å bilder på barnen? Singlar som blir ledsna av att se kära par?
De utan någon polare som påminns om sin ensamhet när de ser kramandes väninnor i bloggar?
"Fula" människor som bara ser alla "vackra"?
Osv osv i all oändlighet.
Det är mänskligt att bli provocerad... jag blir det oxå... blir jag tillräckligt provocerad så slutar jag umgås med den personen/ avföljer på fejjan/ slutar läsa bloggen.

Bortsett från rasism, homofobi, djurplågeri och sånt uppenbart trams så provoceras jag bland annat av tvärsäkerhet... människor vars liv är väldigt svart el vitt, jag provoceras att elitism... människor som tror att de är bättre än andra.
Kan bli tokirriterad på folk som (upprepat) kommenterar nedlåtande om främmande människor de möter på gatan, i bussar eller vad det nu må vara.
Att de är feta, fula, har taskig smak eller vad det må vara.
Särskilt när det slår mot redan utsatta grupper.

Vad provocerar dej?
"Lyckas" jag provocera dej nångång?

Puss/ Asta