En gamlings funderingar

Jag är alltid före min tid.
Och nej då pratar jag inte om mode å trender och sånt för där är jag snarast sist på bollen. Jag menar att jag alltid är i framtiden i tanken.
Jag ställer in mej på höst redan i slutet av juli. Jag tänker på att börja jobba igen när halva semestern har gått.
Jag är sån med allting. Har alltid varit.
Jag brakade in i puberteten när jag var nio. Jag var som den sjövildaste artonåringen vid tolv. Jag var vuxen vid sjutton. Fyrabarnsmamma vid tjugofem.
Barnbarnen blev min viktigaste prioritet när många jämnåriga hade skolbarn.

Och kanske är det därför jag redan ställt in mej på ålderdomen?
För jag märker att jag ser på mej själv/ känner mej äldre än de flesta jämnåriga.
En vän som är några år äldre än mej delade en bild på Facebook och skrev nåt om att hon var medelålders och inom mej fnyste jag lite och tänkte "Gumman, det var många år sedan."
För rent statistiskt är det ju så att vi kvinnor i genomsnitt lever till de blir 84 år (enl SCB.) Hälften... alltså medel... av det är 42 år.
Men medelåldern för allmänheten verkar vara nåt helt annat.
Så här står det på Wikipedia: "US Census menar att medelåldern infaller i åldrarna 45 till 65 år medan samhällsvetaren Erik Erikson menar att det handlar om åldrarna 40 till 65 år och enligt Stora Familjeläkarboken är övre medelåldern 50 till 70 år, då vissa sjukdomar brukar uppträda allt oftare."
I mitt huvud är det lixom utförsbacken kvar nu...

Jag känner mej väldigt gammal. Inte gammal-gammal utan mer sliten och förbi.
Jag väger mer än någonsin. Jag ser äldre ut än någonsin. Jag känner att jag tappat min attraktionsförmåga. Jag är helt enkelt inte snygg längre.
Till å med min familj säger det.
Allt det där försöker... försöker... jag förbise.
Fåfänga är en av de egenskaper jag allra minst vill ha.
Fåfänga och snålhet. Fytti sjutton.
Men det är även viktigare saker. Jag märker att jag är stelare. Blir lättare yr.
Kroppen protesterar emellanåt, absolut inget allvarligt, men ändå den är inte som förr.
Jag har en usel kondition. Jag blir andfådd för ingenting och orkar inte bära på småbarn som förr.
Det här gör mej lite rädd faktiskt. På riktigt!
Jag är inte redo att bli gammal-gammal. Inte redo att bli nån som man reser sej för på bussen eller som mina barn hyschar på sina barn att vara försiktig med mormor/ farmor. Verkligen inte.
Jag vill inte bli som min mamma om tio år som med ansträngning och ytterst lååååångsamt kunde gå 1 km för tio år sen. Då när jag är som hon var då åldersmässigt. 

Jag har verkligen aldrig tagit särskilt god hand om min kropp.
Jag har rökt och jag har krökat och jag har käkat dåligt och aldrig tränat. Därtill att jag knappt sover.
Otroligt nog har den varit snäll mot mej ändå men nu börjar jag känna att det är inte gratis längre. Det kommer framförallt inte vara gratis den tid som kommer. 

Puss/ Asta