Fan, så jävla gammal är jag inte.

 

Jag har alltid känt mej äldre än vad jag är. Levt som om jag vore äldre.
När jag var liten tog jag stort ansvar, hade egen nyckel kring halsen och gick hem efter skolan i ettan.
Som tolvåring levde jag som galen tonåring och innan jag var myndig hade jag barn och levde småbarnsliv. Vid tjugofem hade jag min första ålderskris.
Jag vet inte varför det varit så men jag tänker att det kanske är så nu med, jag känner mej äldre än vad jag är?

Min främsta identifikation numera är mormorsrollen.
Det är vad jag är. Mormor till Ängla och Noah. Å farmor då till Kieran men honom träffar jag ju inte ännu.
Därmed jämför jag mej med och känner släktskap med andra som har små barnbarn... fastän flertalet av dem är åtminstone tio år äldre än vad jag är.
Jag skulle ju faktiskt ha kunnat få barn för säg tio år sedan och haft fullt upp med läxläsning, fritidssysslor, föräldramöten och annat som hör dom åren till och då förmodligen inte känt mej lika medelålders.
Huden har förvisso förändrats en hel del sista åren men de grå håret har jag ju haft sedan jag var tjugofem, att jag gummat till mej i kroppen beror förmodligen på att jag unnar mej lite mycket och springer lite lite.
Senast för ett år sedan hade jag "massor av ägg kvar" vid besiktningen.

Nu har jag inga större problem med hur jag uppfattar min ålder, ingen önskan om att vara "ung." Sedan jag var... tja, kanske trettio har jag hela tiden tyckt att min bästa tid är nu. Jag kan varmt rekommendera medelåldern!
Krämporna har ännu inte kommit, jag har mer fritid än förr, upplever större intresse av män än som tjugofem-trettioåring, har ett annat lugn (även om jag alltid kommer att vara the woorying kind), en annan klokhet och en större ödmjukhet än förr. Jag väljer mina strider på ett helt annat sätt, måste inte alltid bevisa att jag har rätt som jag var besatt av som yngre.
Men det är intressant att se hur omständigheterna styr och att mönstret om att "känna sej äldre" består genom så många perioder av ens liv.
Precis som det finns dem som är tvärt om. Som aldrig blir vuxna. Som byter ut fruar hela livet å vill vara ständigt förälskade eller som skaffar barn när de är över femtio.

Å på tal om det, nu ska jag färga håret. Nu har jag övat på att ha grå utväxt länge nog.

Puss/ Asta