Bli lycklig. Facebook ger dej käcka råd.

Enligt facebooks många "kloka ord" (hmm) så gäller följande om man vill bli en lycklig människa...
Det känns rätt motigt måste jag säga då åtminstone åtta av följande punkter "ÄR" jag.
Vilka stämmer på dej?

1. Ge upp kontrollbehovet

2. Ge upp behovet av att alltid ha rätt

3. Ge upp vanan att alltid kritisera, dej själv och andra

4. Ge upp behovet av att alltid känna dej förstådd

5. Ge upp viljan att bli omtyckt

6. Ge upp motståndet till förändring. 

7. Ge upp viljan att göra alla nöjda

8. Släpp taget om det som ligger bakom dej

9. Ge upp behovet av att bli bekräftad

10 Ge upp viljan av att bli konstant underhållen. 

Nr 1 och 10 är jag ganska lugn med men i övrigt så...
Framförallt nr 2, nr 3, nr 4, nr... framförallt resten är väldigt mycket jag som sagt.
Jag tror förvisso att de flesta människor kan pricka in ett par av dessa.

Pysslar ni mycket med mental träning och att förändras psykologiskt i era tankemönster?
"Förståsejpåorakel" i synnerhet från USA á la Oprah är nåt av det värsta jag vet.
Självhjälpsböcker lika så.
Men jag jobbar mycket med mina tankar.
Och Einsteins kända citat ovan är så klart helt sant men lik förbannat svårt.
Det handlar inte om dårskap. Det handlar om att vanans makt och inlärda beteenden, kanske ända från barnsben, är svåra att bryta.

Jag har skrivit om det många gånger, det här med att vara sin egna bästa kompis. Jag försöker vara det men jag är oxå min absolut hårdaste kritiker.
Och att ändra ett tankesätt... att byta ett dåligt sätt mot ett bättre sätt att tänka... handlar dessvärre om kontinuerligt och ihållande arbete.
Likt kondition fungerar det inte att fuska eller att köra ett tag.
Då är man... förr än man anar det... tillbaka i gamla tankemönster.
Nej, varje dag gäller det att bemöta tankar som är dåliga för dej med bra tankar.
Tankar där självförakt och mindervärdiga känslor byts ut mot egenkärlek och pepp.

Jag brukar säga att jag har dålig karaktär.
Det är tyvärr sant. Jag har testat att gå ut stenhårt och jag har testat mer försiktiga metoder med allt ifrån viktnedgång till löpning till tentaplugg och det håller... ett tag.
Jag tror det för egen del beror på framför allt två karaktärsdrag.

1.) Jag har en missbrukarpersonlighet. Det vill säga, jag går igång på snabba belöningar men ids inte kämpa med sådant som tar tid att se resultat av.
Min hjärna reagerar på kickar och belöningssystemet måste ständigt dra igång.
2.) Jag har taskig tävlingsinstinkt. Lättjan vinner alltid. Jag vill ingenting tillräckligt mycket.

Och andra sidan så försöker jag å försöker igen.
Att sluta röka tog många år och hur många misslyckanden som helst men nu är det (troligen) gjort. Jag försöker använda mej av den erfarenheten och vinsten när det kommer till löpningen. Där slutar jag å börjar om igen å igen å igen.

I dagarna har jag fallt tillbaka i ett gammalt missbruk som jag inte ägnat mej åt på åmtnistone tjugo- troligtvis tjugofem år. Amfetamin.
Nej, nu skojar jag bara... så illa är det inte.. Men nästan. Nagelbitning.
Var notorisk nagelbitare under barn och tonårsår och slutade som ung vuxen.
Men så går naglarna sönder hela tiden och jag har lixom "rättat till" ett gäng gånger och tro det eller ej men sedan några dar tillbaka sitter jag å gnager som värsta ökenråttan på mina naglar.
Tänk att man aldrig är av med en last för evigt?!

Puss/ Asta

Här ska fan tränas.

Läs med fördel inlägget under först!

Här ska tränas!
Här ska liggas i!
Här ska inte tröttnas, inte ges upp!
Denna gången menar jag det, denna gång har jag inte bara fått inspiration utan oxå nycklar å om jag stöter på patrull så tänker jag söka professionell hjälp.
En mental PT.

Jag är inte längre tjock!
Jag ser ut som de flesta andra i min ålder.

Mina tuttar är inte hängiga!
De har använts till det naturen tänkt, till de finaste av gåvor, och funkat super.

Min mage är inte degig!
Tänk vad den har gjort! Burit livets mirakel. Inte en gång, inte två... fyra gånger.
De fyra människorna jag älskar mest på jorden har grott å vuxit sej livskraftiga där, precis under mitt hjärta.

Min kropp har hittills skött sej med bravur!

Jag har inte dålig karaktär!
Jag har dåligt självförtroende i att tro mej ro i land saker.

Jag är inte omoralisk, fånig eller falsk!
Jag reagerar högst adekvat utefter den situation jag lever i.
Vi behöver alla få falla... och bli fångade.
Alla behöver vi kärlek, omsorg, sex och beskydd.

Jag är inte svag!
Jag är stark. Jag står där jag står. Slogs mot taskiga odds men har klarat av det mesta jag tagit mej för i livet som varit viktigt.

Jag är inte en dålig mamma!
Jag har brutit många förbannelser min släkt burit på och jag har gjort mitt bästa utifrån mina resurser.

Jag är ingen dålig vän!
Jag är en trött människa. Jag har mycket kärlek och goda intentioner men orkar inte riktigt. Å mina vänner kan ju faktiskt slå mej en pingla oxå.

Jag gör mitt bästa. Jag anstränger mej!

Nej, jag kommer inte att straffas, mista, förlora, få stå till svars.
Varken nu eller sen.
Åtminstone inte för att jag är en usel människa.
Jag är felbar. Mänsklig. Men i grunden försöker jag.

Nej :) Tankarna känns inte naturliga. Inte heller sanna.
Men jag ska öva. Öva. Å öva igen.

Puss/ Asta

En timma om dagen

 

Ibland får jag för mej så konstiga saker.
Som att lycka går att köpa för pengar. (Det gör det förvisso, men det gäller bara när du cashar upp slantar för en Dogue de Bordeaux.)
Jag kan få för mej att om jag bara köpen den där klänningen eller får den där ringen så kommer jag aldrig mer att vara olycklig.
Så dumt.
Det fungerar inte ens med den finaste gåvan av dem alla. Inte ens med ett litet barnbarn.
Jag är förvisso väldigt lycklig över den lilla... men ändå rätt säker på att jag kommer känna mörka, dystra stunder trots allt igen.

Lycka är ett flyktigt tillstånd.
Det är en djup känsla i själen av att allt är i harmoni.
Allt är som det ska vara.

Jag funderar mycket på det där. Född grubblare som jag är.
Nedstigen ur generationer av kvinnor med sinne för bitterhet, självömkan och dramatik.
Förmågan till att känna lycka och harmoni är till stor del förutbestämd redan innan du föds. Den finns i din arvsmassa. I ditt DNA.
Så pass mycket vet forskarna. Din förmåga till att känna lycka och harmoni, tacksamhet kanske, är lika naturligt ärftligt som talang för bollsporter, musik eller missbruk.

Lik väl talas det mycket om att träna upp lycka.
Alla kan vi inte bli Zlatan, men vi kanske kan lira i hemmabyns fotbollslag om vi vill tillräckligt mycket och tränar tillräckligt hårt.
Det sägs att hjärnan går att lura. Genom att le mycket och genom att låtsas vara lyckliga så BLIR vi oxå lyckligare.
Yoga är ett annat sätt. Mindfulnes ett tredje.
Själv märker jag att jag blir lycklig av att springa.
Inte medan jag gör det men efteråt.
Jag märker att jag ofta... och jag har ingen aning om varför... får en vag känsla av ångest när jag sitter framför datorn.
Kanske är det för att jag känner att livet springer ifrån mej, att jag skulle kunna göra nåt meningsfullt i stället.
Jag har därför många gånger försökt bryta min datortid, för jag lägger många timmar om dagen hängandes här.
Men det är som ett gift, ett beroende.
Jag ska ändå göra ett nytt försök.
En timma om dagen. Det får räcka.
Ute pågår sommaren. Inne ser det ut som fan.
Det är bara att välja å vraka vad jag vill göra istället för att sitta här.

Kan jag hålla min genetiskt inprogrammerade övervikt stången och i schack borde jag rimligen kunna göra samma sak med mina psykiska svagheter.
Jag får åtminstone fortsätta att försöka.

Puss/ Asta

(Som nu avverkat åtminstone 30 minuter av dagens datatid.)

En inlägg mest till mej själv

 

Så här i slutet av min sjukskrivning vill jag på något sätt samla ihop mej och mina tankar. Jag ångrar att jag inte skrivit en dagbok under tiden, men det är lätt att vara efterklok. Svårt att alltid i starten av något inse att "detta kommer att bli något viktigt."

Men så känner jag. Att denna tid hemma, med mej själv har varit viktig.
Inte bara för att jag var utmattad utan för att lösa trådar av tankar å av mej, essensen av mej, börjar finna varandra.

Jag brukar alltid börja må dåligt när jag får för mycket tid att grubbla.
Alla semestrar och så där brukar initialt utlösa en liten mikrodepression.
Jag behöver liksom rutiner och saker att göra för att hålla en lagom distans till mitt känsloliv.
Så var det nog även denna gång, men det blandades å försvann i sorgen kring Märta.
Tiden hemma har förändrat mej på ett sätt som jag inte kan förklara.
Jag känner mej långt ifrån "klar" eller "framme" än, jag är rädd att både ångesten kommer tillbaka och att jag tappar de upplockade bitarna av mej själv.
Men dels är det ett par veckor kvar, och dels måste jag ju faktiskt försöka.

Det är inte meningen att låta svår eller mystisk, jag gillar inte själv att läsa den typen av inlägg.
Det är bara så självklart för mej vad jag menar medan det för er kanske blir rena rappakaljan?

Rent konkret har jag fokuserat på följande tankar och delar av mej själv:

Att tydligare sätta gränser för vad jag vill, kan och hinner.
Inse att det är inte mitt ansvar om andra tar illa upp. Mitt ansvar är att orka med mitt eget liv så väl som möjligt. Jag har redan övat mej några gånger på att säga "Tack, men nej tack" till saker som verkar roliga å spännande men som kräver en tid å ett engagemang som jag inte har å som bara skulle leda till en inre stress.

Ta tag i min övervikt
Nej, den är inte lika stor som andras. För mej handlar det inte om 40-50 kg.
Men jag vet att det kommer att handla om de siffrorna om några år om jag inte tänker mej för lite nu och då.
Jag vägde 65 kg när jag startade i måndags. Jag vill ner till 57-58 kg men 60 kg känns ok.
Jag vill bara kunna komma i mina vanliga kläder igen.
Över lag har jag struntat mycket i mitt utseende ett tag här hemma.
För att jag mått dåligt så klart, men oxå som ett skydd av nåt slag.
Vi är alla olika men JAG mår bäst när jag känner mej en smula snygg.

Be
Jag samtalar med Gud en stund varje kväll. Jag hade lika gärna kunnat tala till Märta eller mej själv.
Det hela är inte särskilt religiöst...
Det är mer att jag sammanfattar vad som har varit bra under dagen, vad jag är tacksam över. Att jag tänker lite extra på olika människor jag vet som går igenom något svårt eller oroligt.

Att ta ansvar
Detta är en ny tanke... en ny insikt... som kom till mej och som är så sann och kanske den allra svåraste att förändra för den handlar om min personlighet.
Det kan låta konstigt att säga att jag inte tar ansvar nu eller är en ansvarsfull människa när jag i princip fostrat 4 ungar själv och har ett av de mest ansvarsfulla yrkena som finns.
Men det är på ett annat sätt, att jag lixom gärna... glider med.
Tackar å bockar över att andra tar på sej saker, glömmer av, skiter i att lära mej saker som är tråkiga.
Å visst, jag kommer undan mycket på så vis både i mitt yrke och privat men inombords... inombords skapar det en stress.
Av att inte kunna det jag borde.
Allt man borde gjort men inte har stressar mej ofantligt mkt mer nu än tidigare.
Hemma kan det tex handla om att maken betalar alla räkningar och har koll på hela ekonomin medan jag inte har nån koll.
Jag "gör ju så mycket annat."
Sant, men om jag skiljer mej då? Om jag skiljer mej å är 43 år och inte kan betala en räkning över datorn eller har en susning om vad elen ligger på i månaden.
På jobbet är det en massa småsaker, dagsutbildningar jag borde gått, administration jag inte vet hur man gör utan ständigt ber nån annan om osv.
Jag har alltid varit så där... lite slarvig.
Kommit på att ungarna har utflykt sent på kvällen dagen innan och svärandes stått å stekt pannkakor kl 06 på morgonen sen. Eller skickat med dom några torra mackor å en flaska saft och tänkt på att de andra barnen säkert har varm choklad, piffiga muffins, handtrillade köttbullar i matsäcken.
Stress.

Ordning runt mej
Jag har fortfarande väldigt hög tolerans för stök och sandiga golv men inte som tidigare. Yttre kaos skapar numera inre kaos i mej.
Allt för många skitiga kastruller och smutsiga tallrikar på diskbänken, smulor överallt och tröjor/ strumpor som jag å övriga familjemedlemmar dumpat där de stått.
Det kliar i mej nu. Oroar mej. Jag behöver rena ytor. Lugn i omgivningen.

Se och njuta av det lilla
Detta tränade jag på en hel del när jag mådde dåligt och gick på kognitiv terapi för några år sedan. Jag blev rätt bra på det.
Att njuta av allt det vackra å fina runt omkring mej här å nu, att inte tänka så mycket framåt, inte längta så mycket utan att leva just här, just nu.
Jag har tappat en del av den kunskapen sista halvåret men känner nu att jag är på gång igen. Att det går bättre och bättre, lättare och lättare.

Sen är det ju det här gamla vanliga... bli en bättre å mer kärleksfull mamma/ fru/ dotter.
Men jag vet inte hur mycket jag kan jobba på och hur mycket jag kan förändra på en gång.
Det sägs att för att KUNNA något riktigt bra måste man ha gjort det minst 9000 gånger, då sitter det lixom. Då har det blivit som en reflex, ett rörelsemönster.
Jag har en del glas vin å chokladkakor att försaka, en del NEJ att säga, en del kurser att gå, en del böner att be innan jag har koll på detta...

Ni som orkat ända hit, tack för att ni "lyssnat."

Puss/ Asta