Vecka 15 gick å v 16 kommer

 

Är det söndag alltid?
Det känns inte som en vecka sedan jag sammanfattade å såg framåt sist.
Överhuvudtaget är jag nog inte riktigt med. Ett flertal gånger sista veckorna har jag tänkt "Nu måste det väl snart vara påsk va?"
Ja herre gud, senildemensen närmar sej med stormsteg.

I veckan som gått har våren tagit några kliv framåt, idag har temperaturen till och med släpat sej upp till tvåsiffrigt.
Ännu har det inte spruckit ut på träden men jag känner av en viss pollen i ögonen och har börjat medicinera för min allergi nu.
Allergi gör en trött. Allergimedicin blir man oxå trött av.

Maten har fungerat ganska bra. Jag vägde ju in mej på 60 kg i måndags vilken var mitt stora mål. Tappar jag ytterligare några kilon så är det bara bonus.
Nu börjar det synas och sista veckan har jag fått många kommentarer och frågor kring min vikt. Det känns så klart bra att det märks, även om jag främst gör det för min skull. Jag är långt ifrån smal.

Förkylning härjar i huset. Först var det maken å svärsonen. Sen Mini och sedan två dagar jag. Ingen feber eller så men en jäkla snuva, skav i halsen och en oändlig trötthet i kroppen. Nedsatt kondition.
Jag avskyr att bli förkyld för det blir nästan alltid långdraget på mej. Först förkylningen och sedan... som ett brev på posten... astma.

I måndags var jag hos läkaren. Mådde hyfsat och vi bestämde att jag från nästa vecka börjar jobba 25%. Det är inte mycket, en å en halv dag per vecka, men eget ansvar och jag räknas in i bemanningen.
Det kändes bra när jag gick därifrån.
Jag passade på att shoppa en del i grannstaden när jag väl var där.

I tisdags skulle jag arbetsträna 14-22 men bröt ihop av en rörig start.
Fick diverse stressymtom och började slutligen gråta inför kollegor och studenter.
Gick hem. Krossad.
Jag gick tillbaka väldigt många steg i min rehabilitering i och med detta.
Har över lag varit mycket sämre denna veckan.

Onsdag var jag hemma. Minns inte om jag gjorde nåt särskilt, förmodligen inte.
Mådde fortsatt dåligt efter dagen innan, var ledsen å nedstämd.

Torsdag, dags att arbetsträna igen. Denna gången ihop med "Lillebror" som känner mej så väl och det innebar så klart en viss trygghet. Likväl var det ett jobbigt pass. Jag kände själv att jag inte riktigt var med, att jag blev stressad lätt å framför allt i medicindelningen... något jag normalt brukar vara väldigt snabb och säker på.
Jag kände att jag typ tog samma ansvar som en student och att "Lillebror" hela tiden fick stötta upp mej och hjälpa till.
Självförtroendet är inte precis i topp.

Fredag. Lugn dag å kväll här hemma. Hundpromenader å matinköp men inte så mycket mer. Familjen satt å hängde vid varsin dator på kvällen. Började bli förkyld.

Lördag. Sov länge (till ett!!!) Städade, gick runda med hunden, förberedde middagen inför parmiddagen på kvällen. Hade på min nya klänning från Indiska och älskar den! Den kommer att användas flitigt i sommar.
Gästerna, våra gamla kära vänner Cissi å Micke, kom och det var som vanligt avslappnat och trevligt.
Fast karlarna har en tendens att bli väldigt högljudda och pratiga och jag fixar inte det riktigt just nu. Blir väldigt trött i huvudet och får hjärtklappning av för mycket å höga ljudintryck.
"Körde iväg" dem strax före tolv. La mej å somnade relativt fort.

Söndag... idag... inte precis några äventyrligheter idag heller.
Promenad med Gottrid å Mini. En stunds miljöträning på stan.
Åt gårdagens rester. Försökt kurera min förkylning utan särskilt bra resultat.
Ätit snacks som blev över från igår med trots att "unnardagarna" är över.

Nästa vecka börjar jag som sagt att JOBBA 25%.
Kör halva tisdagspasset och hela torsdagspasset.
Ska till psykologen för första gången på onsdag.
I övrigt är veckan blank.
Hoppas på en mindre psykiskt tung vecka.

Å ni då? Hur har ni det?
Händer det nåt skoj i veckan som kommer?

Puss/ Asta

En inlägg mest till mej själv

 

Så här i slutet av min sjukskrivning vill jag på något sätt samla ihop mej och mina tankar. Jag ångrar att jag inte skrivit en dagbok under tiden, men det är lätt att vara efterklok. Svårt att alltid i starten av något inse att "detta kommer att bli något viktigt."

Men så känner jag. Att denna tid hemma, med mej själv har varit viktig.
Inte bara för att jag var utmattad utan för att lösa trådar av tankar å av mej, essensen av mej, börjar finna varandra.

Jag brukar alltid börja må dåligt när jag får för mycket tid att grubbla.
Alla semestrar och så där brukar initialt utlösa en liten mikrodepression.
Jag behöver liksom rutiner och saker att göra för att hålla en lagom distans till mitt känsloliv.
Så var det nog även denna gång, men det blandades å försvann i sorgen kring Märta.
Tiden hemma har förändrat mej på ett sätt som jag inte kan förklara.
Jag känner mej långt ifrån "klar" eller "framme" än, jag är rädd att både ångesten kommer tillbaka och att jag tappar de upplockade bitarna av mej själv.
Men dels är det ett par veckor kvar, och dels måste jag ju faktiskt försöka.

Det är inte meningen att låta svår eller mystisk, jag gillar inte själv att läsa den typen av inlägg.
Det är bara så självklart för mej vad jag menar medan det för er kanske blir rena rappakaljan?

Rent konkret har jag fokuserat på följande tankar och delar av mej själv:

Att tydligare sätta gränser för vad jag vill, kan och hinner.
Inse att det är inte mitt ansvar om andra tar illa upp. Mitt ansvar är att orka med mitt eget liv så väl som möjligt. Jag har redan övat mej några gånger på att säga "Tack, men nej tack" till saker som verkar roliga å spännande men som kräver en tid å ett engagemang som jag inte har å som bara skulle leda till en inre stress.

Ta tag i min övervikt
Nej, den är inte lika stor som andras. För mej handlar det inte om 40-50 kg.
Men jag vet att det kommer att handla om de siffrorna om några år om jag inte tänker mej för lite nu och då.
Jag vägde 65 kg när jag startade i måndags. Jag vill ner till 57-58 kg men 60 kg känns ok.
Jag vill bara kunna komma i mina vanliga kläder igen.
Över lag har jag struntat mycket i mitt utseende ett tag här hemma.
För att jag mått dåligt så klart, men oxå som ett skydd av nåt slag.
Vi är alla olika men JAG mår bäst när jag känner mej en smula snygg.

Be
Jag samtalar med Gud en stund varje kväll. Jag hade lika gärna kunnat tala till Märta eller mej själv.
Det hela är inte särskilt religiöst...
Det är mer att jag sammanfattar vad som har varit bra under dagen, vad jag är tacksam över. Att jag tänker lite extra på olika människor jag vet som går igenom något svårt eller oroligt.

Att ta ansvar
Detta är en ny tanke... en ny insikt... som kom till mej och som är så sann och kanske den allra svåraste att förändra för den handlar om min personlighet.
Det kan låta konstigt att säga att jag inte tar ansvar nu eller är en ansvarsfull människa när jag i princip fostrat 4 ungar själv och har ett av de mest ansvarsfulla yrkena som finns.
Men det är på ett annat sätt, att jag lixom gärna... glider med.
Tackar å bockar över att andra tar på sej saker, glömmer av, skiter i att lära mej saker som är tråkiga.
Å visst, jag kommer undan mycket på så vis både i mitt yrke och privat men inombords... inombords skapar det en stress.
Av att inte kunna det jag borde.
Allt man borde gjort men inte har stressar mej ofantligt mkt mer nu än tidigare.
Hemma kan det tex handla om att maken betalar alla räkningar och har koll på hela ekonomin medan jag inte har nån koll.
Jag "gör ju så mycket annat."
Sant, men om jag skiljer mej då? Om jag skiljer mej å är 43 år och inte kan betala en räkning över datorn eller har en susning om vad elen ligger på i månaden.
På jobbet är det en massa småsaker, dagsutbildningar jag borde gått, administration jag inte vet hur man gör utan ständigt ber nån annan om osv.
Jag har alltid varit så där... lite slarvig.
Kommit på att ungarna har utflykt sent på kvällen dagen innan och svärandes stått å stekt pannkakor kl 06 på morgonen sen. Eller skickat med dom några torra mackor å en flaska saft och tänkt på att de andra barnen säkert har varm choklad, piffiga muffins, handtrillade köttbullar i matsäcken.
Stress.

Ordning runt mej
Jag har fortfarande väldigt hög tolerans för stök och sandiga golv men inte som tidigare. Yttre kaos skapar numera inre kaos i mej.
Allt för många skitiga kastruller och smutsiga tallrikar på diskbänken, smulor överallt och tröjor/ strumpor som jag å övriga familjemedlemmar dumpat där de stått.
Det kliar i mej nu. Oroar mej. Jag behöver rena ytor. Lugn i omgivningen.

Se och njuta av det lilla
Detta tränade jag på en hel del när jag mådde dåligt och gick på kognitiv terapi för några år sedan. Jag blev rätt bra på det.
Att njuta av allt det vackra å fina runt omkring mej här å nu, att inte tänka så mycket framåt, inte längta så mycket utan att leva just här, just nu.
Jag har tappat en del av den kunskapen sista halvåret men känner nu att jag är på gång igen. Att det går bättre och bättre, lättare och lättare.

Sen är det ju det här gamla vanliga... bli en bättre å mer kärleksfull mamma/ fru/ dotter.
Men jag vet inte hur mycket jag kan jobba på och hur mycket jag kan förändra på en gång.
Det sägs att för att KUNNA något riktigt bra måste man ha gjort det minst 9000 gånger, då sitter det lixom. Då har det blivit som en reflex, ett rörelsemönster.
Jag har en del glas vin å chokladkakor att försaka, en del NEJ att säga, en del kurser att gå, en del böner att be innan jag har koll på detta...

Ni som orkat ända hit, tack för att ni "lyssnat."

Puss/ Asta

Effektiviteten själv.

 

Idag har jag varit riktigt effektiv om jag får säga det själv.
Effektiv med "utmattningsmått mätt."
Jag har duschat, sminkat mej, klätt mej.
Jag har varit ute med hunden två rundor, en lång å en kort.
Ljuvlig känsla av annalkande vår ute.
Jag har ringt min chef och meddelat läget.
(Åhhh hon är så bra!!! Sagt det förr men kan säga det igen.)

Jag har varit på stan.
Köpt böcker på bokrean (läs inlägg nedan) och inne på Försäkringskassan och lämnat in sjukintyg. Så gott att det lixom är fixat.

Jag har lagat mat.
Pysslat med present till Dotter nr II som fyller år imorgon.
Grattis älskade hjärtat på din dag. Jag älskar dej, jag är stolt över dej.
Å jag har sett på hockey. En riktigt skittråkig match men vi vann i alla fall.

Jag har pysslat lite här hemma.
Jag har skött maten. Var förresten och handlade när jag var i stan och ignorerade med vissa svårigheter kexchoklad, folköl å chips som jag blev akut sugen på.
Jag ska inte hålla på å beklaga mej över "hur tjock jag är" för jag vet att det är en piss i Nilen jämfört med övervikt andra kämpar med, men jag väger mer än någonsin. Mer än när jag åkte höggravid in på mina förlossningar... och det är inte kul. Även om det bara är en 7-8 trivselkilon.
Inte kul att ha 3-4 par byxor som man kommer i.

Spelat spel med Mini, druckit te och diskuterat politik med henne.
Jag har bloggat lite och jag har nu ikväll besvarat era kommentarer bakåt.
Med anledning av det måste jag fråga, brukar ni som kommenterar komma tillbaka och läsa svaren eller går ni bara vidare när ni skrivit er kommentar?
Jag gör nog själv lite olika när jag läser och kommenteras hos andra...
Det är ju inget man MÅSTE så klart, men det kan vara kul å veta när man sitter å skriver svaren till er om ni läser dem eller ej.

Å nu mina vänner. Nu ska kärringen sova.
God natt.

Puss/ Asta

Hur ser utbrändhet ut?

Jag har haft mina fina vänner Anders å Marie här på besök.
Jag hade städat innan, gjort mej lite fin och bjöd på kyckling i en sås av cream fraise, senap, soja, vitlök å ost ihop med ugnsrostade potatisskivor och grekisk sallad.
Det var trevligt.
Jag saknar ju dom. Hela tiden.
Mina finaste kollegor, två av dem få jag verkligen... och då menar jag verkligen... kallar mina vänner.

En stor del av samtalen kom att handla om när jag kommer tillbaka till jobbet.
Att jag behöver komma tillbaka till jobbet. Att jag inte är utbränd... för jag ser inte utbränd ut.

Hur ser en utmattad person ut?
Mimiklös?
Grå?
Hyperventilerande?

Det är svårt att förklara det där. I synnerhet när man ses en kväll, några timmar, för att ha trevligt.
Jag har då varken ork eller lust att gå in på min hjärtklappning, min ångest vid minsta krav, min trötthet så fort jag gör något litet.
I synnerhet blir det svårt... nästan förolämpande... att försöka förklara det för min vän Marie som varit väldigt drabbad av sjukdom, död och olycka... och som ändå piggt orkar gå till jobbet och ta extrapass.

Men oavsett hur klent det är. Jag mår inte väl.
Jag är mentalt i en mycket mycket skör uppbyggnadsfas just nu.
Inte längre där när jag bara gråter eller inte orkar duscha men trött...
Fysiskt och psykiskt.
Jag tror att man kanske måste ha upplevt det för att förstå.
Å jag tror att det kan drabba vilken supertuff människa som helst när hen minst anar det.

Sovdax. God natt mina änglar.

Puss/ Asta