Bli lycklig. Facebook ger dej käcka råd.

Enligt facebooks många "kloka ord" (hmm) så gäller följande om man vill bli en lycklig människa...
Det känns rätt motigt måste jag säga då åtminstone åtta av följande punkter "ÄR" jag.
Vilka stämmer på dej?

1. Ge upp kontrollbehovet

2. Ge upp behovet av att alltid ha rätt

3. Ge upp vanan att alltid kritisera, dej själv och andra

4. Ge upp behovet av att alltid känna dej förstådd

5. Ge upp viljan att bli omtyckt

6. Ge upp motståndet till förändring. 

7. Ge upp viljan att göra alla nöjda

8. Släpp taget om det som ligger bakom dej

9. Ge upp behovet av att bli bekräftad

10 Ge upp viljan av att bli konstant underhållen. 

Nr 1 och 10 är jag ganska lugn med men i övrigt så...
Framförallt nr 2, nr 3, nr 4, nr... framförallt resten är väldigt mycket jag som sagt.
Jag tror förvisso att de flesta människor kan pricka in ett par av dessa.

Pysslar ni mycket med mental träning och att förändras psykologiskt i era tankemönster?
"Förståsejpåorakel" i synnerhet från USA á la Oprah är nåt av det värsta jag vet.
Självhjälpsböcker lika så.
Men jag jobbar mycket med mina tankar.
Och Einsteins kända citat ovan är så klart helt sant men lik förbannat svårt.
Det handlar inte om dårskap. Det handlar om att vanans makt och inlärda beteenden, kanske ända från barnsben, är svåra att bryta.

Jag har skrivit om det många gånger, det här med att vara sin egna bästa kompis. Jag försöker vara det men jag är oxå min absolut hårdaste kritiker.
Och att ändra ett tankesätt... att byta ett dåligt sätt mot ett bättre sätt att tänka... handlar dessvärre om kontinuerligt och ihållande arbete.
Likt kondition fungerar det inte att fuska eller att köra ett tag.
Då är man... förr än man anar det... tillbaka i gamla tankemönster.
Nej, varje dag gäller det att bemöta tankar som är dåliga för dej med bra tankar.
Tankar där självförakt och mindervärdiga känslor byts ut mot egenkärlek och pepp.

Jag brukar säga att jag har dålig karaktär.
Det är tyvärr sant. Jag har testat att gå ut stenhårt och jag har testat mer försiktiga metoder med allt ifrån viktnedgång till löpning till tentaplugg och det håller... ett tag.
Jag tror det för egen del beror på framför allt två karaktärsdrag.

1.) Jag har en missbrukarpersonlighet. Det vill säga, jag går igång på snabba belöningar men ids inte kämpa med sådant som tar tid att se resultat av.
Min hjärna reagerar på kickar och belöningssystemet måste ständigt dra igång.
2.) Jag har taskig tävlingsinstinkt. Lättjan vinner alltid. Jag vill ingenting tillräckligt mycket.

Och andra sidan så försöker jag å försöker igen.
Att sluta röka tog många år och hur många misslyckanden som helst men nu är det (troligen) gjort. Jag försöker använda mej av den erfarenheten och vinsten när det kommer till löpningen. Där slutar jag å börjar om igen å igen å igen.

I dagarna har jag fallt tillbaka i ett gammalt missbruk som jag inte ägnat mej åt på åmtnistone tjugo- troligtvis tjugofem år. Amfetamin.
Nej, nu skojar jag bara... så illa är det inte.. Men nästan. Nagelbitning.
Var notorisk nagelbitare under barn och tonårsår och slutade som ung vuxen.
Men så går naglarna sönder hela tiden och jag har lixom "rättat till" ett gäng gånger och tro det eller ej men sedan några dar tillbaka sitter jag å gnager som värsta ökenråttan på mina naglar.
Tänk att man aldrig är av med en last för evigt?!

Puss/ Asta

Att misslyckas med det viktigaste av allt

Lady Dahmer hör till bloggare som jag alltid följer. Håller inte med henne om allt, men hon har öppnat mina ögon för mycket som jag tidigare inte har sett.
Hon skrev idag som svar på en kommentar på ett inlägg som handlade om självkänsla "Barn föds med god självkänsla, sen fuckar vi upp det. Arbetet är väl snarast att se till att de får behålla den!" och det är så sant. Så otroligt sant.
Ett barns självkänsla behöver inte byggas. Det finns där från början. Varenda unge tycker att hen är fin och duktig och värd att ta plats. Men någonstans på vägen går den där känslan sönder.

En del kan inte skilja på självförtroende och självkänsla.
Men självförtroende är att du tror på dej själv utifrån ett särskilt område. Du tycker att du ser bra ut, att du har en social förmåga, är duktig på ditt jobb eller sjunger som en gudinna.
Självkänsla handlar mer om att se sitt värde. Se sitt värde bortom hur du ser ut eller vad du presterar.
Jag har relativt gott självförtroende inom en mängd områden. Självförtroende är oxå relativt enkelt att träna sej till.
Självkänsla är nåt annat. Nåt djupare och betydligt mer komplicerat.
Så ser jag på det i alla fall.

Vem är jag om jag går upp 60 kg i vikt? Vem är jag om jag tvingas bli sjukpensionär och inte längre kan jobba? Vem är jag om mina barn säger att jag har gjort ett miserabelt jobb?
Svårt att svara på men förmodligen inte mycket i mina ögon.
Och vad det gäller min egen barndom och mina egna föräldrar och andra betydelsefulla vuxnas insats så kan jag se vad det är som gjort mej till den jag är idag.
Jag vågar inte stanna länge i den tanken för då blir jag bitter och det vill jag inte.
Själv har jag försökt att göra ett bättre jobb än mina föräldrar kring uppfostran och umgänget med mina fyra barn. Jag har haft högre ambitioner än någon av dem måste haft.
Och på många sätt är jag nöjd.
De är alla fyra vackra, empatiska människor med fungerande liv. De är mitt livs stolthet.
Men... särskilt bra självkänsla kan jag inte se att någon av dem har.
De har alla sina issues. De är socialt begåvade men hävdar allihop att de har social fobi... vilket ingen av dem har men deras känsla är sådan. Att sociala sammanhang kostar på.
Jag vill inte lämna ut dem mer än så här men jag skulle önskat, jag har försökt men misslyckats, att ge dem en bättre självkänsla än vad jag har. Jag blir ledsen när jag ser att de gör som jag eller resonerar som jag trots att de borde haft bättre förutsättningar.
Därmed har jag kanske misslyckats med en av de viktigaste sakerna i ett föräldraskap.
Det är jobbigt.

Finns det någon möjlighet till kompensation? Något sätt att göra bot och bättring?
Ja och nej skulle jag vilja säga.
Nej för att gjort är gjort. Man har en barndom och thats it.
Ja genom att vara ödmjuk inför sina barn, barnen har alltid tolkningsföreträde av sin barndom,  och genom att försöka på nytt med barnbarnen.
Så får det bli.

Puss/ Asta

Blottad å naken.

Upp som en sol å ner som en pannkaka.
Om igår var en strålande underbar dag så är idag inte fullt lika underbar.
Hör ni, egentligen vet jag inte om jag vill skriva om det.
Det känns så oerhört privat trots att jag redan dragit det i var å vart annat inlägg sista tiden, men det är väl mer känslan idag som känns privat.

Jag skulle arbetsträna mitt näst sista pass idag.
Jag gick till jobbet och det kändes ganska mycket som vanligt.
Lyssnade på P4 och Lotta Bromé på vägen som hade Petter som gäst.
Är ju lite förälskad i dom båda sedan gammalt.

Jag och sköterskan som skulle "stötta upp" mej fick rapport.
Sjuksköterskan som lämnade över är en a de nyaste och hon rapporterade så gott hon kunde men med mycket stress. Dels var det en hel del hon inte hade hunnit med, inte visste och dels hade hon bråttom iväg till en utbildning.
Redan där kände jag hur det liksom "smittade av sej" på mej lite grann.
Ändå kändes allt ok. Vi fick tillslut vår rapport. Jag gick å tog en fika.
Sen blev det lixom en rörig start.
Så där som det ofta blir på min avdelning.
Patienter som skulle flyttas till andra avdelningar, andra patienter som skulle byta rum, patienter som var på väg upp från akuten.
På ronden var det en del ordinationer på saker som skulle göras.
Inget dramatiskt eller ovanligt alls, men lite rörigt...

En vårdsamordnare var uppe å ville mitt i allt rapportera att det skulle komma en patient. Här kände jag första ruset när jag blev irriterad på hennes attityd.
Jag gick å delade mediciner. Läkemedelsvagnen var i kaos. Där saknades vissa läkemedel, där låg läkemedel patienten inte hade.
Vi har ett relativt nytt system där läkemedel inte längre står i bokstavsordning utan i ATC ordning, dvs utefter den effekt det har i kroppen, och jag har inte lärt mej hitta allt ännu.
Nu började det bli jobbigt. Tiden rann iväg.
Det i sej var inget problem, vi var gott om folk och jag hade ju min back upp, men så är det ju det där... "kan själv"... bevisa både för sej själv å andra att man har kontroll.
Hjärtat började banka helt galet. Lätt upp mot en 120-140 slag/ minut.
Jag kände mej matt, andades först högt upp i bröstet och senare hyperventilerade jag utan kontroll.
Jag var ensam i medicinrummet mestadels, jag försökte "andas i fyrkant" och djupt ner i magen.
Det snurrade i huvudet, jag kände mej svag i benen och jag började skaka.
Tappade fokus på vad jag gjorde. Fick kolla om, å kolla om, å kolla om de mediciner jag delat.
Så brast det inför en kollega.
Jag började gråta.
Sedan brast det för ytterligare en, min vän Mi.
Högljutt. Kippande.
Jag beslöt att gå hem.
Ge upp.
Kapitulera.
Det brast inför min back up sköterska. Inför hennes student.
Jag kände mej så fruktansvärt liten, misslyckad, fånig, utlämnad, löjlig, dum, svag, idiotisk.
I omklädningsrummet var jag... tack å lov ensam... och där satt jag en lång stund och bara storbölade. Ni vet, högt jämrande med tårar å snor som väter ner hela ansiktet.
Snor i håret, mascara på kinderna.
När jag körde hem kände jag flera gånger att "nej, det här går inte."
Det kändes som om jag var helt off. Helt bortkopplad. Som om jag skulle krocka eller köra av vägen när som helst.

Men jag kom hem.
Åt, kramade min hund och gick å la mej.
Orkar inte prata om det här.
(Men skriva så hela världens cyberinvånare kan läsa går bra. Bha!)

Nu efteråt har jag (nästan) släppt att jag började grina inför kollegor å studenter.
(Själv skulle jag nog som student blivit livrädd om en erfaren sköterska bar sej åt så.)
Men känslan av ett GIGANTISKT misslyckande är kvar.
Frustration över att inte bli bra. Rädsla över hur lite som behövdes för att tippa mej. Jag menar, i praktiken kunde jag ju bara sagt "jag går å vilar en stund" vid första symtomen. Jag var ju på inget sätt oersättlig idag, tvärt om... jag var utöver, helt på mina egna villkor.
Hur blev jag så här? Varför? När ska jag bli bra? BLIR jag någonsin bra?
Det är en vidrig känsla.
Å även om alla är snälla på jobbet så vill jag inte bli sedd på som "henne, den stackars klena. Kan hon verkligen vara kvar?"
Jag är van vid att vara den erfarna, tryggheten, en del av stadgan på avdelningen som de nya kan vända sej till.
Nu får de nya ta över efter mej medan jag hulkande och stukad åker hem.
Det känns... för jävligt på ren svenska.

Usch, usch, usch.
Å nu ska ungarna äta pizza och jag tackade nej (!!!) för den där jävla dieten.
Jag skulle behöva en mugg sprit. Och pizza.

Puss/ Asta