En timma om dagen

 

Ibland får jag för mej så konstiga saker.
Som att lycka går att köpa för pengar. (Det gör det förvisso, men det gäller bara när du cashar upp slantar för en Dogue de Bordeaux.)
Jag kan få för mej att om jag bara köpen den där klänningen eller får den där ringen så kommer jag aldrig mer att vara olycklig.
Så dumt.
Det fungerar inte ens med den finaste gåvan av dem alla. Inte ens med ett litet barnbarn.
Jag är förvisso väldigt lycklig över den lilla... men ändå rätt säker på att jag kommer känna mörka, dystra stunder trots allt igen.

Lycka är ett flyktigt tillstånd.
Det är en djup känsla i själen av att allt är i harmoni.
Allt är som det ska vara.

Jag funderar mycket på det där. Född grubblare som jag är.
Nedstigen ur generationer av kvinnor med sinne för bitterhet, självömkan och dramatik.
Förmågan till att känna lycka och harmoni är till stor del förutbestämd redan innan du föds. Den finns i din arvsmassa. I ditt DNA.
Så pass mycket vet forskarna. Din förmåga till att känna lycka och harmoni, tacksamhet kanske, är lika naturligt ärftligt som talang för bollsporter, musik eller missbruk.

Lik väl talas det mycket om att träna upp lycka.
Alla kan vi inte bli Zlatan, men vi kanske kan lira i hemmabyns fotbollslag om vi vill tillräckligt mycket och tränar tillräckligt hårt.
Det sägs att hjärnan går att lura. Genom att le mycket och genom att låtsas vara lyckliga så BLIR vi oxå lyckligare.
Yoga är ett annat sätt. Mindfulnes ett tredje.
Själv märker jag att jag blir lycklig av att springa.
Inte medan jag gör det men efteråt.
Jag märker att jag ofta... och jag har ingen aning om varför... får en vag känsla av ångest när jag sitter framför datorn.
Kanske är det för att jag känner att livet springer ifrån mej, att jag skulle kunna göra nåt meningsfullt i stället.
Jag har därför många gånger försökt bryta min datortid, för jag lägger många timmar om dagen hängandes här.
Men det är som ett gift, ett beroende.
Jag ska ändå göra ett nytt försök.
En timma om dagen. Det får räcka.
Ute pågår sommaren. Inne ser det ut som fan.
Det är bara att välja å vraka vad jag vill göra istället för att sitta här.

Kan jag hålla min genetiskt inprogrammerade övervikt stången och i schack borde jag rimligen kunna göra samma sak med mina psykiska svagheter.
Jag får åtminstone fortsätta att försöka.

Puss/ Asta

(Som nu avverkat åtminstone 30 minuter av dagens datatid.)