Är den uppe än? Ett inlägg om ärvda manier och gradvis tillfrisknande.

Är den uppe än eller?
Julstjärnan menar jag förstås. Jag tycker mej ana att det sker tidigare och tidigare för varje år i allt fler hushåll. Och jo, förvisso anser jag att det är en STYGGELSE (se där ja, där kom  det lilla ordet till användning igen) så vem är jag att döma?
Dels sitter det julstjärnor uppsatta i mitt eget fönster på ovanvåningen... uppsatta av dottern i deras rum under protest av undertecknad, förleds inte att tro någonting annat... men ändå och dels förstår jag att de flesta av oss behöver allt ljus vi kan få så här i slutet av en november som varit ovanligt solfattig.
Det finns värre synder, och jag borde veta för jag begår åtminstone ett tjugo av dem dagligen.

I mitt barndomshem kom det inte på tal... verkligen inte!... att tända några julstjärnor eller julstakar före första advent när det skymde.
Och det var det för övrigt inte tal om med tanke på den MANISKA städning som föregick julstjärnorna.
Allt, allt, allt skulle skrubbas i ett redan fläckfritt hem. Med Ajax. Tills fingrarna blödde. Ingen pardon där.
Varenda glas, varenda liten gaffel, varenda låda... ut och invändigt..., varenda hyllplan. Ja, allt skulle skuras.
Jag har ingen aning om vad som skulle skulle hända om det dagen efter den 1:a advent uppenbarade sej en liten kladdfläck på tredje hyllplan i skafferiet?
Men jag ifrågasatte det aldrig som barn och varje avsteg från perfektionsstädningen lämnade mej under många många år fylld av någon slags oklar skam även som vuxen. Trots att jag gnodde å skurade å putsade så visste jag ju att här och där hade jag lämnat det åt sitt öde. Det kunde vara nån gammal vas som stod dammig och oanvänd sedan föregående adventsstäd. Eller någon fönsterbläck på ovanvåningen jag svept över i all hast och som det fortfarande satt torkad fågelbajs på.
Jag visste!
Och jag skämdes!
Ville typ orosanmäla mej själv.

Alltså, för mej skedde inget plötsligt tillfrisknande.
Jag vaknade inte en dag och märkte att: NU är jag fri!
Nej nej nej, det var snarare ett gradvis sunt förnuft och kritiskt tänkande som tog allt större plats år för år.
För vems skull gör jag det här? Kommer någon överhuvudtaget märka det? Kommer det att innebära en gladare jul? En större julefrid? Gav det mej en lycklig barndomsjul?
Jag var rätt säker på att svaret på samtliga de frågorna var rätt å slätt och utan krusiduller- NEJ.
Ändå tog det många år och jag skulle inte vilja förhäva mej och säga att jag är frisk nu. Men år för år har jag slarvat allt mer med allt mindre samvete.
För ni vet, ju mer man jagar julefriden ju snabbare flyr den jäveln!
Det låter som en klokskap Jonas Gardell skulle kunna säga men jag kom på den alldeles själv. (Jorå, jag är oxå rätt smart.)



Så här ser det ut hos mej i skrivandets stund.
Jepp. Prylar överallt och skitiga golv.
Inte en julstjärna eller ett doftljus i sikte.
Jag HAR dock torkat (läs: maniskt skurat) skåpluckorna och anledningen till att dammsugaren står framme som den uppmärksamma kanske lägger märke till är att jag sugit bort allt damm och alla hundhår å smulor och en å annan silverfisk ur lådorna.
Jag hade gjort halva dagsverket när yngsta dottern kom hem, inte såg det och vid upplysning om mitt hårda jobb yttrade orden: Varför?
Ja, ni ser. Försöker intala mej om att JAG mår väl av att ha kladdfria skåpsluckor åtminstone 2 av årets 365 dagar om året. Och att nästa år ser jag ändå sundare på saken.
Work in progress skulle man kunna säga, på fler än ett sätt.
Eftersom jag har Feministisk lägervecka Husmorssemester så kommer jag imorgon (i mån av tid givetvis, jag har ett barnbarn att passa å en hund att gå ut med)) gå vidare med att skura listor och kylskåp invändes för DET har som min äldsta dotter påpekade en praktisk funktion.
Och sen ska jag plocka undan. Sortera. Dammsuga. Damma. Kasta. Putsa fönster (BARA i köket, vem tror ni jag är?!) å stryka julgardiner å sen... sen kan vi börja närma oss den där lådan med stakar å stjärnor å tomtar å annat jox.
Gissningsvis... torsdag?

Puss/ Asta 

Kan man anklaga någon för tidens tand?

Jag skriver ibland om mina föräldrars tillkortakommanden när jag var barn.
Aldrig, och det vill jag betona, för att lämna ut dem utan snarare för att diskutera nån psykologisk aspekt hos mej själv eller samtiden. 
Oftare om mammas än om pappas och det kan man ju fundera på en stund varför det är så om man vill. Kanske inte helt rättvist att jag dömer henne hårdare än honom, men nu var det inte det som inlägget skulle handla om utan nåt annat...

Är det rätt att döma sina föräldrar för något som varit för decennier sedan?
En annan tid. Ett annat synsätt på barn och föräldraskap.
Jag funderar på det ibland och som med så mycket annat finns det å ena sidan, å andra sidan...

När mina föräldrar växte upp på -50 och -60 talen var det på ett sätt.
Ett helt annat än nu. T.ex så fick många barn på den tiden stryk hemma.
Båda mina föräldrar har berättat om det, många andra i deras generation oxå.
Alltså stryk på riktigt. Inga örfilar och luggningar som en annan... så som det var på -70 talet... utan stryk med livremmen och/ eller rottingen.
Misshandel skulle vi säga idag.
Man gjorde så då. Man trodde barn skulle fostras på det viset vid den tiden.
När mina föräldrar skilde sej försvann min pappa ut ur våra liv i stort sätt.
Enstaka korta gästspel. Nån timma nån eller ett par gånger om året.
Och jag saknade min pappa ofta, det minns jag, men jag kommer oxå ihåg att precis alla mina kompisar hade det likadant. Det var inget dramatiskt och inget exklusivt för mej.
Skilda föräldrar. Pappor som försvunnit. En generation fostrade i matriarkat.
Det var inget konstigt. Det var, precis som rottingen på femtiotalet. norm att pappor vid skilsmässa drog och började om någon  annanstans.
En pappa som gjort så idag förtjänar spott och spä. Men kan man döma någon för tidens tand? För -70 talets syn på föräldraskap och manlighet.
Det är tveksamt va?

Jag skulle säga att jag idag känner min mamma betydligt bättre än vad jag känner min pappa och vet mer var jag har henne. Jag vet vad jag kan förvänta mej och vad som är lönlöst att hoppas på. Inte så märkligt, jag har ju ändå vuxit upp med henne.
Men jag står min pappa närmare (orättvist eller ej) och hyser mer hopp till den relationen. Han riskerar därmed oxå att göra mej mer besviken.
Den relationen är samtidigt mer sårbar. Vi har brutit kontakten förr. Min mamma skulle aldrig fimpa mej för gott. No matter what.
Det jag menar är att jag försöker att inte döma mina föräldrar utefter det som var i en annan tid utan jag försöker ge gensvar på det som är här å nu även om historien så klart spökar.
Man kan inte lasta sitt liv för hur barndomen var hur länge som helst!
Det kan vara förklaringar men man har ett eget ansvar för att bli hel som vuxen.
En snart 50 årig tant kan inte skylla på ditten eller datten vad mamma å pappa gjorde eller inte gjorde.
Min pappa har jag ingen pappa-dotter relation med, han är "så där" intresserad av mina barnbarn eller att göra pappaprylar... hjälpa till med huset el vad det kan va.
Men han talar i alla fall inte om för mej att jag är betydelselös eller att han aldrig älskat nån annan än min bror så som mamma gör every fucking day.
Ilskan och besvikelsen mot mamma göds varenda dag i våra samtal, så är det inte med pappa. Där av kommer han lindrigare undan.

Jag sa till min äldsta dotter här om dan typ "En förälders tröst är att de en dag själva blir föräldrar och ser att det inte är så jävla lätt."
Jag har gjort massor av fel som mamma. Jag gör fel fortfarande.
Jag får skit för det med.
Men man kan fan bara göra sitt allra bästa.
Det tror jag att i princip alla föräldrar gör utefter sina egna resurser.
Ingen, eller i alla fall väldigt få, föräldrar gör sina barn illa med flit.
Man får göra sitt bästa och sedan bara hoppas att man rustat ungen stark att göra bättre själv.
Ändå kommer mina vuxna barnbarn klandra sina föräldrar för saker som var helt okej 2018 men som då, när de är vuxna, är fullständigt vrickat.

Puss/ Asta

Hans mammalängtan

Jag har passat Noah idag. Det är ingenting ovanligt, jag spenderar mycket tid med honom, vi är familj. Jag är väl hans andra anknytningsperson, den han står närmast efter sin mamma och han är 90% av tiden väldigt "mormig".
Men idag var han sjuk. Feber sedan 4 dagar tillbaka och ont i vänster öra.
Hans mamma var tvungen att vara borta, hon skrev nationellt prov i matematik.
Större delen av dagen gick bra men när han vaknade på morgonen och efter middagsluren så grät han av ont i örat och mammalängtan och jag... jag räckte inte riktigt till.
Det gick ju över, jag kunde avleda honom, men hans instinkt var att gråta efter mamma.
Och på nåt sätt kändes det fint. Mamma är ändå mamma.
Den viktigaste i hans liv.

Jag funderar på min mamma.
Jag minns inte riktigt när det gick snett mellan oss.
Jag minns avundsjukan och smärtan i hennes gullande och omhuldande av min bror och att jag kände att hon aldrig var på det sättet mot mej, att hon faktiskt aktivt exkluderade och stötte bort mej från när jag var kanske... 6-7 år men och jag har väldigt få minnen av fysisk kontakt eller ömhet från mamma från den tiden och framåt.
Alltså efter skilsmässan från min pappa. De skilde sej när jag var sex år.
Innan dess har jag väldigt få minnen, åtminstone av mamma, kanske var det bättre då? När de var två föräldrar. Innan det blev min mamma å bror mot världen. Kanske var det så?
Grät jag efter min mamma? Var hon min viktigaste person när jag var som Noah? Kramade hon mej och hade mej i knät när jag var liten?
Jag minns inte.

Idag är det min mamma som behöver mej.
Och som samtidigt fortsätter att avvisa mej som betydelsefull på något som helst sätt. På det allra minsta vis. 
Jag har erbjudit henne mitt hem, mitt sällskap (å mat, och altan å hund å...) och hjälp men hon vill inte ha den.
Varje dag upplyser hon mej om att den enda människa hon någonsin älskat är död. Den enda anledningen till att vilja leva är borta.
Och samtidigt skördar hon det hon sått, för jag är i 90% av fallen inte särskilt medkännande. Jag lyssnar med ett halvt öra, läxar upp henne för att hon är full, suckar å pustar och lägger på. Hennes elände når sällan fram till mej på riktigt så det berör mej i hjärtat.
Kanske blir det så. Blir så med barnet som aldrig blir sett el älskat el uppskattat.
Att hjärtat blir lite hårt. Eller så är jag en empatistörd jävel.
Det dåliga samvetet når mej ibland för hur det än varit mellan oss så HAR hon det svårt och det ÄR synd om henne, han VAR hennes allt i de 45 år han levde  och samtidigt är jag så förbannad över att hon inte kan älska sitt levande barn lite grann. Ja eller åtminstone sina levande barnbarn och barnbarnsbarn.
Det hade räckt.

Så det känns bra när Noah gråter efter mamma.
När roliga, snälla, goa, kärleksfulla, busiga mormor inte räcker.
När bara mamma duger.
Så ska det vara. När man är 4 år.

Puss/ Asta

Tror du mormor var ledsen?

Jag är i mångt och mycket uppvuxen med mina morföräldrar.
Från att jag var tretton till jag var myndig å flyttade hemifrån bodde jag där kontinuerligt.
På många sätt var de mina "riktiga" föräldrar.

Morfar var min barndoms hjälte!
Han älskade nog mej från första ögonkastet, jag har väldigt tidiga minnen från hur jag älskade honom.
Jag var min morfars prinsessa.
Ingenting fattades mej, varken i uppmärksamhet eller i saker, när jag var liten.
Han var den som lärde mej cykla och simma.
Varje helg var vi i Slottskogen eller på museum och varje helg fikade vi på café och köpte med oss blommor hem till mormor.
Så fort jag kom dit som liten stod min morfar väntandes innanför dörren och sen gick vi till min "godisgömma", en hel byrålåda som ständigt fylldes på bara åt mej.
Morfar var bra, morfar var bäst, när det gällde att vara morfar till det lilla barnet.

När jag blev tonåring och egentligen innan dess när jag kom in i puberteten så blev han förmodligen vilse.
Han visste inte vad han skulle göra med mej när jag inte längre ville titta på uppstoppade elefanter eller sälar som plaskade i en damm.
Mormor å jag rök ihop titt som tätt, dagligdags och han tog alltid hennes parti.
Tog hennes parti utan att någonsin efterfråga min version.
Jag, som hans prinsessa, kände mej djupt sviken.
Han, som min hjälte, föll jävligt tungt.

Mormor å jag.
I min barndom fanns hon i periferin. Lagade mat åt mej. Gjorde chokladpudding som jag tyckte så mycket om. Men jag åt den ihop med morfar.
I mina tonår krigade vi jämt.
Hon bemötte mej på ett sätt ingen tonåring ska bemötas.
Sa att jag var värre än hennes tre egna barn tillsammans, att jag fick henne att vilja ta livet av sej, att hon önskade att jag bara kunde försvinna.
Hon var inget vidare på en obstinat jobbig jäkla tonåring.
Även som vuxen suckade jag ofta över mormor.
Mormor som gjorde alla andras problem till sina egna, mormor som alltid fann en anledning till oro, mormor som om glada nyheter sa "Nu ja" eller "Än så länge."
Hon som var avundsjuk å bitter på alla som hade det minsta lust till livet.

Men oxå mormor som älskade mej så oerhört.
Som kallade mej "Annie", som pussade mej rakt på mun och som hade de lenaste händer, de mjukaste kinder.
Mormor som såg på mej med sån ömhet och sån kärlek.
Mormor som i allt sitt sköra, nervösa och trasiga också var samlande, stark och osviktbar.
Mormor som jag mitt i natten, hundra mil hemifrån skulle kunna bett om 100 000 å hon hade ordnat det.

Mormor som jag som vuxen lärde mej att älska så högt. Mormor som jag saknar så ofta nu.
Jag vet inte om jag tog farväl av morfar när han blev dement många år innan han dog eller om jag faktiskt tog farväl av honom i barndomen. Men jag saknar honom inte alls på samma vis.
Han var min barndoms hjälte, mormor blev mitt vuxna jags förebild.

Min äldsta dotter... som förövrigt har precis samma erfarenheter av dem... då historien upprepade sej med morfar som barndomsidol och mormor som vuxenvän frågade mej här om dagen:
"Tror du mormor var ledsen över att vi bara såg morfar när vi var små?"
Jag tror inte det.
Jag anar samma öde.
Både Noah och Ängla tycker att deras morfar är tuff, spännande och rolig.
Jag har mer fått rollen av tröst och en stilla plats att vila. Mat, sagor och lite uppfostran.
Å själv känner jag mej lugn i bröstet inför att hamna på andra plats ett tag framöver.

Min tid kommer.

Puss/ Asta

Skit i hörnen

När jag var liten levde jag med en pedantiskt renlig mamma.
Varje helg tillbringades åt att städa. Ingenting fick dras fram, ingenting fick ligga framme.
Jag skulle alltid vara med å hjälpa till.
När vi diskade så fick jag lära mej att skura på ett speciellt sätt med diskborsten i så varmt vatten att det sved i skinnet. Efteråt skulle disken sköljas kallt, noggrant och överdrivet.
Fem gånger på varje sida.
Sängen skulle bäddas varje dag. Smulor fick inte förekomma.
Jag förväntades vara ute å leka om dagarna men inte nedsmutsad när jag kom hem.
Jag har få minnen av att ha kompisar hemma.
Varje dag skulle vi duscha och tvätta håret. Luddra in ordentligt med schampo, tre gånger om med sköljning emellan och sist balsam.
Jag hann bli nästan vuxen innan jag fattade att alla inte gjorde så.

Hos min bästa kompis var det precis tvärtom.
Konstigt nog var min bästis mamma å min mamma nära vänner.
Jag har ingen aning om de hade något gemensamt.
Min bästis hade hundar med långa pälsar. De hade lösflygande papegojor som sket överallt.
När jag sov över där fick jag alltid vända på kudden för att inte lägga kinden i fågelbajs.
De hade stora algiga akvarium och sköldpaddor i badkaret.
Bästisens mamma hade överfulla askkoppar, disk överallt och saker som låg huller om buller.
På en skylt i hallen fanns en skylt där det stod "Hellre lite skit i hörnen än ett rent helvete" och jag minns att jag tyckte det var himmelriket. 

Det är inte så att jag haft ambitionen att bli så stökig och slarvig som jag bara kan.
Men nog har jag behållit värmen i min bästis hem som någon slags mental kompass.
Jag har nog (omedvetet?) alltid strävat efter att det i ett hem måste få finnas saker viktigare än städning och sett upp till den där "jag-skiter-i-vad-som-är-socialt-accepterat-inställningen" mer än blanka ytor och rena handfat.
Bli så där härligt "ta mej som jag är" utan att helt hundra lyckas.

Min mamma var kontrollstyrd och duktig.
Hon jobbade på vardagarna efter skilsmässan. Hon pluggade på kvällarna.
Hennes barn var alltid hela å rena. Hemmet alltid städat. Mamma alltid snygg.
Bästisens mamma var överviktig och gapig. Gick i stora t-shirts med sina stora tuttar lösa utan bh under.
Hon stekte plättar åt oss när vi kom hem från skolan, rörde ihop hemmagjord kola i tjocka kastruller.
Kedjerökte och svor åt sina ungar som inte kunnat bry sej mindre. Fick orädda, bastanta barn.
Jag var där jämt, trivdes där men minns att jag kände mej som en grå, skör och udda fågel.
Rädd för allt. Min bästis å hennes bror var inte rädda för nåt.
Jag längtade ofta efter min pappa.
Min kompis "hatade sin pappa."
Jag ville vara som hon, men blev det aldrig, trots att vi var bästisar å tillsammans jämt under säkert tio år.
Som vuxen kan jag förstå att det fanns dysfunktionalitet även i den familjen men som barn tyckte jag det var fantastiskt och tidigt satte det någon slags bild för hur jag ville bli som vuxen, vilket sorts hem jag ville ha.

Även om jag blev långt ifrån bästisens mamma så har djur alltid gått före städning.
När barnen var små så pysslade jag hellre med dom eller var på öppna förskolan hela dagen framför att städa å det hann bli stökigt som fan med 3 ungar under 4 år, två vuxna å två katter på 70 kvadrat.
Jag har alltid känt mej som mest "lyckad" på mammafronten när det doftat nybakade bullar eller kylen är full av härligheter.
Ett av få tillfällen när jag drabbas av städnoja och en akut önskan att duga å vara normal är till advent. Även om jag inte städar som mamma, från golv till tak, så städas det ordentligt!
Å slutar alltid med att jag sorgset konstaterar att det inte blir lika noga, lika rent, lika fint som hos "alla andra."
Men ett år, det första året på Sjuksköterskeprogrammet, hade vi anatomi å fysiologitenta direkt efter nyår och all min tid gick åt till att plugga vid adventstid.
Då tog jag det radikala beslutet att BARA göra det som var viktigt för barnen.
Jag struntade i fönster å lister å i skafferi å köksskåp.
Jag satte bara upp julgardiner, julstjärnor å tomtar.
Och förvånat... nästan hänfört... insåg jag något jag aldrig kunnat ana.
Det BLEV advent ändå!

Puss/ Asta